De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

fredag 2 oktober 2015

Lösningen på det forskningspolitiska problemet

Många verkar uppleva att den svenska forskningspolitiken har problem. Ett tecken är den långsamma, men ihållande kräftgången i internationella jämförelser. Flera anser att problemet är de osäkra karriärvillkoren. Andra att forskaranställningar måste vara flexiblare. Åter andra menar att det är den ojämna resursallokeringen till ett fåtal universitet, ett fåtal discipliner, ett fåtal specialinriktningar eller ett fåtal individer som är problemet. Eller så tycker andra att resurserna borde koncentreras ännu mer till ett fåtal universitet, discipliner o.s.v. Sedan finns de som menar att förhållandet mellan externfinansiering och fakultetsmedel är fel, antingen för mycket av det ena eller av det andra. Universiteten och högskolorna är för dåliga på att göra strategiska val. Eller så är de för dåliga på att vara breda. Samverkan är för dålig. Excellensen är för dålig.... Så där håller det på. Alla ser problem, men det råder ingen konsensus om vad som är huvudsak och bisak. Än värre är att lösningsförslagen är ännu mer splittrade.

Jag har som alla andra funderat lite på detta och tycker nog att problemet är konkurrensen, för mycket i vissa fall och för lite i andra. Det är ingen originell problemformulering. Icke desto mindre är den värd att upprepa. Vad jag menar är att det borde vara starkare och tydligare utslagningsmekanismer i vissa karriärstadier, exempelvis efter disputation eller två år efter disputation. Sedan igen kanske tio år efter disputation o.s.v. Det skulle helt enkelt vara svårare än vad det är idag att kunna forska på projektmedel efter disputation helt enkelt för att få till en utslagning på förslagsvis 50 eller 70 procent. Sedan jag disputerade 1997 upplever jag att det har varit relativt, jag upprepar relativt, lätt att hålla sig kvar i det akademiska systemet med olika korta uppdrag eller projekt blandade med kortare eller längre anställningar. Jag kunde själv hålla på så i drygt åtta år innan jag fick min första fasta anställning som inte var på min dåvarande bostadsort och inte inom det ämne jag disputerat i. Jag inser att förslaget inte är så fackföreningsvänligt eller ens vänligt alls. Men jag tror att de allra flesta skulle acceptera att disputera och sedan göra något annat än att forska och undervisa på universitet och högskolor om det bara var klart och tydligt från början att konkurrensen är mördande här, men att det finns attraktiva jobb på myndigheter och företag i andra branscher för dem som bedöms inte tillhöra de allra främsta. Poängen är att med större utslagning skulle det bli mer resurser kvar för dem som verkligen lyckas ta sig igenom nålsögat och gå vidare i en forskar- och lärarkarriär.

Som sagt, detta är inte originellt. Många har föreslagit samma sak de senaste decennierna och konstruerat mängder med karriärsystem, det ena intrikatare än det andra, för att komma till rätta med problemet att det blivit så många projektanställningar och så lätt att hanka sig kvar i karriären och sedan Lasas in eller ännu värre, Lasas ut trots att man fått forskningsprojekt i hård konkurrens.

Men sedan finns också ett annat relaterat problem och det är manin kring stora programsatsningar som sedan 1990-talet präglat svensk forskningspolitik. I ett tidigare inlägg har jag beskrivit hur dessa programanslag genomgående gjorts inom vissa särskilt heta områden där det också finns mycket EU-pengar. Resultatet har blivit det Riksrevisionen påpekade redan 2011, att myndighetskapital ackumuleras för att ett fåtal individer inte kan göra av med alla de medel de lyckas få ihop, tio procent av forskarna står för hälften av det ackumulerade myndighetskapitalet. För att klara detta måste de anställa forskare på tidsbegränsade villkor som sysslar med proteomics eller analyser av nanomaterial. Resultatet är att karriärsystemet korrumperas oavsett hur väl det är konstruerat för att skapa konkurrens.

Jag tycker alltså att problemet måste angripas från två håll samtidigt. För det första måste det skapas karriärsystem med tydliga utslagningsmekanismer i lika tydliga karriärstadier. Det är numera de enskilda universitetens och högskolornas ansvar och sannerligen inte lätt med tanke på att Las sätter krokben för de flesta försöken. Det andra är att bli mer restriktiv med alla dessa enorma programsatsningar inom ett fåtal ständigt återkommande forskningsinriktningar, alltså tvärtemot det som VR föreslår i sin strategirapport som jag kommenterade i min senaste blogg. Och om det görs borde det i alla fall ske inom områden som inte alla andra inom EU och på andra håll redan satsar på eller har satsat på de senaste 30 åren. Här krävs originalitet! Det är numera regeringens och anslagsgivarnas ansvar....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar