De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

söndag 8 mars 2015

Att äga sitt hus

I torsdags avslog regeringen Lunds universitets ansökan om statligt lån för att kunna köpa fastigheter som byggs för MAX IV och på så sätt, enligt beräkningar, spara 30 miljoner om året. Det var nog inte oväntat. Staten avslår nästan alltid universitetens försök att köpa loss sina fastigheter. Universiteten ska inte äga sina fastigheter enligt den allmänna politiska visdomen återspeglat i en förordning som tydligt reglerar att statens fastigheter endast får förvärvas, ägas och förvaltas av särskilda myndigheter. Samtidigt finns det inget, verkligen inget, som inte en sansad universitetsledning så hett eftertraktar som att få äga sina fastigheter. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Skälet universitetens intressen i att äga sina fastigheter är inte bara att det går att spara pengar genom att inte betala överhyra till Akademiska Hus AB som 2013 hade ett rörelseresultat om 3,7 miljarder kr. Det handlar nog lika mycket om oberoende. Historiskt sett har nämligen universiteten inte bara ägt sina egna lokaler utan dessutom jordbruksfastigheter vars avkastning finansierat verksamheten. Under 1800-talets lopp blev dock universiteten allt mer beroende av statsanslag som finansierade den kraftfulla expansionen som universiteten genomgick. Priset för dessa utökade anslag var dock ett starkare finansiellt beroende till statsmakten. Idag är vi helt händerna på staten och dess anslag, de fastigheter som ännu ägs av universiteten genom stiftelser är såvitt jag vet mer att betrakta som kuriosa.

Så även om idén var god att försöka låna pengar för att köpa loss MAX IV:s fastigheter så var det inte heller någon överraskning att det blev ett nej. Det finns ett antal uttryckliga argument. För det första är det rimligt att statens fastighetsförvaltning sköts av specialiserade myndigheter eller statliga bolag. Det handlar helt enkelt om effektivitet. För det andra handlar det om att universiteten inte alltid har varit att lita på som fastighetsförvaltare. Det är inte deras huvudsakliga verksamhet och även om det kanske går att spara pengar så innebär det samtidigt en risk för staten, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt. Faktiskt kan ju en korrupt universitetsledning orsaka förluster av väldigt stora värden om universiteten fick köpa loss sina fastigheter. Och handen på hjärtat ska vi kanske vara lite glada över dessa insiktsfulla bestämmelser med tanke på MAX IV:s organisatoriska och finansiella tillstånd för bara några få år sedan liksom vår föregående universitetslednings frivola syn på tillgängliggörande av resurser. Sedan finns för förstås också ytterligare argument som inte luftas lika öppet och som jag redan varit inne på. Möjligheten för staten att själv ta hand om hyresintäkter liksom att begränsa universitetens oberoende.

Det finns dock en del saker som sticker i ögonen. För det första handlar det om att Akademiska Hus AB satsar delar av sin vinst på olika forskningsprojekt. Bland annat går hela fem miljoner kronor till forskning om framtidens lärmiljöer i Umeå. Andra medel finansierar en KTH-professur i fastighetsförvaltning. Inte i något fall går det att få fram hur processen har sett ut för dessa satsningar. Har det handlat om upphandling? Eller har det varit öppna konkurrensutsatta utlysningar om forskningsmedel? Eller har Akademiska Hus AB helt enkelt badat bastu med representanter för olika intressen och sedan kommit överens om att satsa sina hyresintäkter på projekt som verkar roliga och intressanta?

Det som gör detta lite svårsmält är att det som finansierar dessa forskningssatsningar är alla våra gemensamma forskningsmedel som dragits in som hyresintäkter av Akademiska Hus och sedan distribuerats vidare till utpekade särskilda forskningsinsatser beslutade av samma bolag. Jag undrar vad VR och andra anslagsgivare tycker om det? De brukar annars reagera mycket starkt på när deras forskningsmedel som delats ut i hård konkurrens via OH eller på andra sätt felaktigt går till andra forskningsinsatser än vad som var avsett. Till Akademisk Hus försvar kan sägas att de har ett regeringsuppdrag att "äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet samt bedriva därmed förenlig verksamhet." Det är ju inte orimligt att tolka detta som att de också borde satsa på forskning om sin verksamhet. Men nog borde de vara tydligare på sin hemsida med hur de har valt ut de satsningar som de gör, inte minst med tanke på att det är så känsligt.

För det andra att den autonomireform för universitet och högskolor som beslutades 2010 inte egentligen tog sig an frågan om möjligheter för universitet och högskolor att äga sina fastigheter. Här var istället fokus organisationsfrågor som nog i realiteten inte har så stor betydelse för oberoende och autonomi som frågan om ägandet av fast egendom. Eller egentligen gjorde reformen faktiskt det, men på ett smart sätt som innebar att det allmänna förbudet för andra än specialmyndigheter att förvärva, äga och förvalta fastigheter kunde kringgås. Det var det famösa förslaget att ombilda vissa universitet och högskolor till stiftelser 2013 som också innebar möjligheten för de ombildade högskolestiftelserna att äga sina fastigheter. För en stiftelse som Chalmers AB äger faktiskt sina fastigheter. Detta var egentligen den stora fördelen med att bilda en stiftelse. Tyvärr kom den frågan egentligen aldrig fram i ljuset eftersom förslaget var så dåligt underbyggt att det föll på andra frågor som anställningstrygghet. Med ett bättre förslag och lite mer resurser på lite längre sikt hade stiftelsehögskolorna blivit en mycket attraktiv form att fundera över. Samtidigt är det säkert som Peter Honeth undslapp sig under ett besök i Lund, att det varit svårt nog att få finansdep. att gå med på villkoren i förslaget.

Och här står vi alltså. Det var med andra ord ingen överraskning att staten avslog universitets hemställan om att få låna medel till att köpa lokaler i anslutning till MAX IV. Det som jag inte begriper är hur någon någonsin kunnat tro så mycket på tanken att de var villiga att lägga energi och kraft på att driva det ända till regeringen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar