Jültv

Har nu efter en vecka på jobbet leveranskvitterat i Visma Proceedo från arbetsdatorn så då var i alla fall det avklarat. Måste nu bara reflektera lite över vad jag har hunnit se på TV i jul. Jag tycker nämligen inte som alla recensenter att trenden med spelfilmer om svunnen tid som mimar verkligheten på otillständigt vis, tänk Call Girl, har varit det stora problemet de senaste veckorna. Själv tycker jag istället att alla devota okritiska dokumentärer som rullats i public service över jul och nyår har varit det mest utmanande när det gäller rörliga bilder. Jag tänker på dem som gått om Olof Palme, Lennart Nilsson och Jan Stenbeck. Själv såg jag Palme på bio och struntade i TV-dokumentären. När det gäller Timms dokumentär om Lennart Nilsson orkade jag bara första delen och blev då så illamående att jag inte klarade mer. Jan Stenbeck såg jag endast i trailer. Det är alltså med viss risk för att hamna fel när det gäller Stenbeck som jag ändå uttalar min dom. Här sänds tre extremt devota mansskildringar utan att någon alls verkar reagera.

I Palme-dokumentären (och här ska sägas att jag verkligen beundrade Palme som tonåring) utelämnas Rainer (i alla fall på vita duken, möjligen nämns han i TV, men säkert utan att det blir någon komplicerande poäng), medverkan till vapenaffärer i Indien där Palme nog inte visste om konkreta mutor, men lika säkert visste att dessa typer av affärer inte görs utan att mutor betalas ut någonstans på något sätt. Här fanns inget om när Bildt anklagade Palme för undfallenhet mot Sovjetunionen, vilket resulterade i att Palme för att rentvå sig fick läsa ett helt brev i TV, vilket helt otvetydigt visade att Bildt hade kommit med falska anklagelser. Här fanns inget om anklagelser mot att Palme otillbörligt ska ha hjälpt något av sina barn till ett amerikanskt universitet (förmodligen falska anklagelser, men i alla fall). Framför allt kantrade hela dokumentären när  man inskärpte det fantastiska i att statsministern flyttade till Vällingby, en stor ideologisk symbolhandling, men inte med ett ord nämnde att han senare i livet flyttade till Gamla stan och vad det innebar för en krackelerad palmebild. Palme var en fantastisk politiker, men också en människa som var tvungen att göra svåra avvägningar mellan sitt offentliga jag och sitt privata som ju av naturliga skäl inte alltid hängde samman. Hela denna problematik utelämnas tyvärr i denna rätt tråkiga och intetsägande dokumentär. Säkert är den upplysande för en yngre generation som bara läst om Palme på Wikipedia. Men för oss som ännu minns honom som en levande politiker blir bilden bara halv. Här presenteras den offentliga Palme som han och hans familj hade velat. Här saknas dragkampen med den privata Palme.

När det gäller dokumentären i två delar om Lennart Nilsson är det en gåta att SvT alls köpt in den. Min misstanke är att Mikael Timm, tidigare kulturredaktör i Radiohuset, känner så pass många i TV-huset att de helt enkelt inte kunde säga nej. Han har också tidigare gjort dokumentärer om Taube och Bergman så det var väl krattat. Här målas i alla fall en extremt devot bild av Lennart Nilsson upp. Populär bland vänner och familj. Älskad av alla för sin person och sina fantastiska foton. Inte en antydan, inte en sekund om alla de lik Nilsson har varit tvungen att gå över för att komma dit han kommit. Inte en sekund om den medvetna kampanj han och ett medicinskt etablissemang drivit för att uppmärksamma hans insatser. Och inte en sekund intervju med någon av de experter som ur olika perspektiv analyserat Nilssons gärning. Bäst av allt är det när Timm som självutnämnd Nilsson-expert kommenderas runt av mästaren och agerar precis som den knähund han varit när han gjort denna film. (Usch.... är detta en recension eller har jag gått över gränsen till personangrepp? Får man skriva så här på en blogg utan att riskera rättvisa åthutningar eller t.o.m. åtal... kommentera så stryker jag i så fall.)

Stenbeck-dokumentären har jag alltså inte sett och ska då inte uttala mig. Men efter att ha sett de om Palme och Nilsson samt trailern blev jag så övertygad om att detta är ännu en i raden av devota porträtt att jag inte iddes ta reda på sanningen. Förmodligen var det ännu en dokumentär av lite ytligare P3-snitt än en mer djuplodande. Nu måste SvT snabbt som ögat visa en kritisk dokumentär om någon svensk som levat och verkat i närtid samtidigt som de visar ett lika devot porträtt om någon kvinna som Elin Wägner eller så. Min sista fråga gäller bara var alla kulturjournalister och feminister har varit när dessa dokumentärer sänts. Är det verkligen bara jag som förfasat mig.