De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

torsdag 28 juli 2016

individuella studieplaner

Jag har alltid tyckt att individuella studieplaner är ett mycket bra instrument för att både doktorander och handledare ska kunna ha hålla koll på hur arbetet fortskrider. Vad som går enligt plan och vad som går utöver? Kurser som fullföljts och kurser som avbrutits? Vilka konferenser och artiklar blev av? Vilka nya spår nystas upp och vilka vinklar har övergivits? Allt finns kvar i de individuella studieplanerna som kan plockas fram och diskuteras vid behov. Det blir tydligt om en doktorand överpresterar eller underpresterar (jämfört med plan) samt fördelar och nackdelar med hur handledningen bedrivs.

Att uppdatera de individuella studieplanerna åtminstone varje år är nog ett minimum. Samtidigt tycker jag att de individuella studieplanerna är som viktigast i början av forskarutbildningen, under de två eller tre första åren. I takt med att arbetet fortskrider enligt plan och det under tredje året börjar bli tydligt att arbetet kommer att leda till disputation samt om det verkar kunna ske inom ungefär fyra år eller mer så förlorar också den individuella studieplanen i betydelse. Handledning och forskarstudier bygger allt mer på ömsesidigt förtroende och allt mindre på formaliserade kontrakt och överenskommelser. Bara om det går annorlunda fortsätter individuella studieplaner ha en funktion.

På min förra arbetsplats hade handledare och doktorand kontroll över de individuella studieplanerna. Det var ett dokument så alla parter skrev under och som sedan skickades till prodekan för forskarutbildningen för kännedom. Det räckte bra så. På min fakultet vid Lunds universitet har dock de inviduella studieplanerna digitaliserats och överbyråkratiserats på ett sätt som gör att verktyget helt förlorat sin betydelse. Tyvärr.

De individuella studieplanerna måste här fyllas i on line. Doktorander, handledare och huvudhandledare måste logga in och fylla i olika fält i en viss ordning. Det är långt ifrån glasklart var olika uppgifter ska fyllas i och ofta skriver jag in samma uppgifter flera gånger för att vara på säkra sidan. Det är oklart hur avklarade mål och uppgifter bockas av. Den individuella studieplanen måste uppdateras en gång om året och godkännas av prodekan. När vi fyllt i alla uppgifter och skickat in studieplanen låses dokumentet och vi kan inte längre ändra i det! Doktorand och handledare har helt förlorat kontrollen över studieplanen och förändringar kan inte föras in med annat att hela processen måste göras om igen... Dokumentet är inte levande utan blir bara tvångsmässigt ifyllt en gång per år enligt bestämmelserna.

Nu senast skickade jag in en uppdaterad individuell studieplan i mitten av vårterminen och fick anmodan av prodekan att komplettera i slutet av juni, efter midsommar och närmare två månader efter att jag skickat in studieplanen för godkännande. Dessutom var det omöjligt att förstå vad det var som skulle kompletteras för att prodekan skulle kunna godkänna den individuella studieplanen. Ännu mer bisarr var situationen eftersom prodekan bara några veckor tidigare godkänt disputation för doktoranden. Här har vi alltså att göra med en doktorand som fått ansökan om disputation godkänd samtidigt som den individuella studieplanen underkänts på högst oklara grunder. Detta var inte tanken med de individuella studieplanerna.

För att de individuella studieplanerna åter ska bli det kontrakt mellan doktorand och handledare det en gång var måste fakultetens kontroll över dokumenten minska. Det måste åter bli ett dokument som ägs av doktorand och handledare med informationsplikt till prodekan. Uppdateringar ska inte ske tvångsmässigt varje år, utan oftare när så krävs och mer sällan när så krävs. Frigör de individuella studieplanerna ur fakultetsbyråkratins järngrepp.

söndag 19 juni 2016

Naturliga monopol

Det finns dem som tror att det finns något som kallas naturliga monopol. Det handlar om marknader där entrékostnaderna i termer av investeringar är så höga att det krävs monopol för att ta igen dem inom rimlig tid. Ofta nämns fjärrvärmenät eller elnät som i praktiken fungerar som reglerade monopol idag. Jag känner i alla fall inte till något enda område i Sverige där man kan välja elnätsleverantör eller fjärrvärmeleverantör.

En kollega, C-F Helgesson, visade för tjugo år sedan i sin avhandling att det inte finns några naturliga monopol. Hans exempel var Stockholms telefonnät kring sekelskiftet 1900 där det faktiskt fanns flera konkurrerande leverantörer av trådbunden telefoni, något som inte hittade någon motsvarighet någonstans i världen. Förhållanden i Stockholm bidrog till att hålla anslutningspriserna nere och Stockholm var i början av 1900-talet en av världens telefontätaste städer, Sverige decennier senare fortfarande ett av världens telefontätaste länder.

Nu har samma fascinerande situation uppstått i den stugby där vi för ett drygt år sedan köpte ett fritidshus. Under våren har det dykt upp två företag som vill dra fiber i stugområdet, det ena vill ha 40 procents uppslutning för att dra igång, det andra 30 procent. Här finns alltså flera olika scenarier. Det är inte omöjligt att upp till hela 60-70 procent av stugägarna tecknar sig för fiber, men att det ändå inte blir något om vi fördelar oss jämnt på de två leverantörerna just under respektive företags anslutningskrav. Ett annat är att bara 30 procent tecknar sig, men att anslutning ändå blir av eftersom alla tecknar sig för samma bolag. Ett annat intressant, men relativt orealistiskt, fall är att båda företagen drar fiber och att jag som stugägare kan ha två fiberkablar in i vår lilla stuga även om det förstås skulle bli väldigt dyrt.

Detta kommer säkert att bli sommarens stora samtalsämne och nagelbitare i stugbyn. I alla fall nu när någon rivit ner kartan på anslagstavlan som den markägande stiftelsen bilagt en ansökan till kommunen om förändringar av detaljplanen. På kartan fanns inritade ett tiotal nya hus nere vid havet tillsammans med två jätteparkeringar. Men det hotet verkar alltså för tillfället avvärjt.

lördag 18 juni 2016

Malmö universitet

Kul att Malmö högskola ska bli universitet. En förändring som utan tvekan är positiv också för oss i Lund. Att vara flera resursstarna lärosäten i en region är bara bra eftersom man kan samköra om olika satsningar och resurser. Det gäller redan i stor utsträckning. Men om Malmö får mer resurser innebär det bara att de kommer att ha mer att bidra i i olika gemensamma satsningar. Win-win med andra ord.

Kan man tala om instrumenttraditioner vid universitet?

Jo, det menar jag. Och en särskilt stark finns här vid vårt kära universitet i Lund. Men innan jag går in på det måste jag be om ursäkt för att det varit ett ganska långt uppehåll på den här bloggen. Det handlar helt enkelt om att jag har haft alldeles för mycket att göra den senaste månaden. Måste ändå konstatera att besökssiffrorna trots uppehållet har kvar på en bra nivå och inte sjunkit mer än någon kanske tjugo procent. Det är jag förstås glad över. Inspirerande att folk besöker bloggen även när jag inte hinner skriva nya inlägg.

En av dessa saker har varit att skriva en text för en av jubileumsskrifterna som ges ut inför LU350. Den handlar om instrumenttraditioner och hur de utvecklats vid vårt universitet. Eftersom den är ganska fritt skriven tänkte jag att den kunde intressera läsarna av denna blogg och lägger därför ut den här i sin helhet:

"År 1732 blev Daniel Menlös professor i matematik vid Lunds universitet. Märkligt nog utan några egentliga matematikkunskaper. Menlös meritering byggde istället på att han lovat att skänka universitetet sin fantastiska instrument- och apparatsamling om inte färre än 327 nummer. Bara han fick tjänsten. I samlingen ingick mätstavar av mässing för standardisering av längder, något som var viktigt med tanke på handel och skatteuppbörd. Här fanns en maskin som kunde mäta vindens kraft på segel och vattens kraft på vattenhjul. Och här fanns framför allt en luftpump tillverkad 1663 av självaste Otto von Guericke, knappt tio år efter hans berömda experiment med vakuum i Magdeburg. Idag finns luftpumpen på Malmö Museer där den kan beskådas tillsammans med flera av de andra instrumenten och apparaterna i Menlös samling. Kanske var det redan när Menlös bytte sin instrumentsamling mot en professur som den starka experimentella traditionen inom naturvetenskaperna i Lund grundlades?
Instrument och apparater var oumbärliga för det universitet som i slutet av 1600-talet ville hävda sin plats som modernt och framåtsyftande. De stora omvälvningarna inom fysiken och astronomin från mitten av 1500-talet och i synnerhet under 1600-talet hängde nämligen till stora delar samman med utvecklingen av olika apparater och instrument. Galileo hade använt kikare för att studera himlakropparna med känt resultat och under 1600-talet utvecklades allt bättre och mer avancerade teleskop. Robert Hooke i London hade använt mikroskopet för att frilägga en hel värld i miniatyr där flugans fasettögon var lika sensationella som loppans form för en förbluffad samtid.
Viktigast av alla dessa instrument var nog ändå von Guerickes luftpump som vidareutvecklats av Boyle och Hooke i London. Med hjälp av pumpen kunde man skapa ett lufttomt rum i en glaskolv som sedan användes för olika försök. Exempelvis gick det att visa hur en liten klocka slutar pingla eller en fågel tycks förlora livet när luften pumpades ut. Än märkligare var hur klockans pingel liksom fågelns liv återvände när luften åter fick fylla glaskolven. Med hjälp av luftpumpen gick det för första gången att skapa en artificiell miljö som inte fanns tillgänglig i naturen. Luftpumpen skapade helt nya experimentförutsättningar.
Sammantaget gav dessa instrument tillsammans med många andra aldrig tidigare skådade möjligheter att förstå världen. De var själva grunden för den vetenskapliga revolutionen. En instrumentsamling blev på så sätt en symbol för den nya naturfilosofin som i mångt och mycket stod i kontrast till den traditionella antika naturfilosofin med Aristoteles som den store filosofen och med bland andra Averroes och Thomas av Aquino som kommentatorer och syntesskapare. För ett universitet som ville hänga med i kunskapsutvecklingens allra senaste turer räckte det inte längre med böcker. För det krävdes också en uppdaterad instrumentsamling. Dessutom var många experiment underhållande, det var relativt lätt att slå studenterna med häpnad med de senaste försöken.
Men trots det symboliska och reella värdet av Menlös instrumentsamling tilläts den sjangsera under 1700-talets lopp, främst på grund av bristande underhåll och att samlingen hamnade i kläm i den halsstarrige Menlös eviga bråk med professorskollegerna. I någon mån speglade det ömkliga tillståndet för universitetets instrumentsamling också förhållandena för de kvantitativa naturvetenskaperna, fysik och kemi som byggde på experiment snarare än på samlande och kategoriserande av naturalier som inom biologin. Vid denna tid sattes istället andra slags oumbärliga forskningsredskap i högsätet, exempelvis den botaniska trädgården och universitetsbiblioteket.
När Lund 1834 fick en professur i fysik som var skild från andra ämnen dröjde det inte länge förrän den förste innehavaren Adam Wilhelm Ekelund insåg att instrumentsamlingen behövde moderniseras. Beräkningar visade att det skulle krävas 5.165 riksdaler att skaffa de nödvändiga instrumenten. En större del av summan kunde täckas av institutionens överskott. Men när det ändå fattades 1.213 riksdaler var fysikprofessorn inte sämre än att han lånade institutionen pengarna ur egen ficka—förstås mot gällande ränta. Saken var därmed klar och året efter han tillträtt åkte fysikprofessorn på en shoppingtur till Paris. Här inhandlade han instrument inom akustiken, elektrostatiken och optiken. Störst sensation ska en Daguerre-kamera ha skapat, med framkallningsutrustning och allt.
Samtidigt som det skapades en ren fysikprofessur blev också astronomin ett eget ämne och här är förstås instrument i det närmaste oumbärliga. Den första astronomiprofessorn äskade också redan från början 21.000 riksdaler för inköp av teleskop och annat. Det blev dock avslag och Lunds astronomer fick göra sina observationer i Kungshusets torn med undermåliga instrument. Så småningom lyckades dock universitetet få loss statsmedel för att bygga ett fristående observatorium i de södra delarna av staden, en byggnad som stod klar 1867. Ännu viktigare var att det nya observatoriet kunde utrustas med nya instrument, framför allt en dansktillverkad refraktor (en typ av teleskop) av förnämligare sort.
Refraktorn skulle visa sig vara långlivad genom att astronomerna i Lund hela tiden skickligt skaffade fram användbar kringutrustning. De använde bland annat fotografiteknik och spektroskopi för att ta observationskonsten till nya höjder. Genom att kombinera de åldrande instrumenten i observatoriet med nya observationstekniker kunde lundaastronomin hänga med internationellt med relativt små medel — en dygd för ett universitet som vill vara brett och spetsigt på en och samma gång.
Det var faktiskt också astronomerna i Lund som förde fram tanken på en seismograf vid universitetet i början av 1900-talet. Idén var att bättre kunskaper om jordens inre skulle leda till motsvarande bättre kunskaper om andra planeter. Till en början var en del kolleger kritiska. En teoretisk fysiker menade att seismologin snarare tillhörde meteorologin och någon annan att det snarare handlade om geografi. Men astronomerna lät sig inte nedslås och fick 1912 statsanslag till en seismologisk grupp vid observatoriet. Beställningen på en seismograf gjordes i Tyskland, ett olyckligt val skulle det visa sig eftersom första världskriget försenade leveransen. Hösten 1916 kom i alla fall instrumenten till Lund och observationerna började 1 januari 1917.
Inom lundafysiken var den experimentella inriktningen trots allt inte särskilt framstående, i alla fall inte forskningsmässigt, förrän Manne Siegbahn tog över ruljangsen från den sjuklige Janne Rydberg i mitten av 1910-talet. Som student och assistent till Rydberg hade Siegbahn gjort studieresor till Tyskland och där kommit i kontakt med experimentella undersökningar av röntgenstrålar som upptäckts 1895. Tillbaka i Lund lade Siegbahn resurserna på att utveckla röntgenspektroskopin. Inte minst gällde det att ta till vara skickliga instrumentmakare utan vars hjälp Siegbahn stått sig slätt.
En av dessa instrumentmakare var förre urmakaren John Amberntsson vars specialitet var konstruktioner av vakuumspektrometrar och röntgenrör av metall efter ritningar av Siegbahn. Ritningarna var enligt utsago som läkemedelsrecept på så sätt att endast de verkligt initierade kunde förstå dem. Skälet var att Siegbahn inte tänkte i projektioner utan visualiserade sina konstruktioner i tre dimensioner och ritade dem på baksidan av ett kuvert som om papperet var tre-dimensionellt.
Forskningen inom detta område var dock relativt resursslukande och statsanslagen räckte inte på långa vägar. Ett sätt att finansiera verksamheten var att bilda ett bolag som kunde tillverka instrument för försäljning till bland annat läroverk. Med det syftet skapade Siegbahn och en kollega AB Vetenskapliga Instrument 1917 genom att köpa upp en firma av två instrumentmakare. Till en början verkar affärerna ha gått bra, men bara några år senare hade två tredjedelar av aktiekapitalet gått upp i rök. Förmodligen handlade det om att första världskriget var över och att tyska instrumentmakare konkurrerade ut verksamheten.
Efter det andra världskrigets avslutning med två atombomber över Japan vändes alla världens fysikblickar mot kärnfysiken. I samma veva kom Sten von Friesen till Lund, en fysiker som redan före kriget studerat cyklotrontekniken i USA. Cyklotroner var en slags partikelacceleratorer som kunde användas för kärnfysikaliska experiment. Men här handlade det inte längre om små behändiga instrument som man kunde ta fram till föreläsningarna. De instrument som utvecklades efter andra världskriget växte snabbt i omfång och kostnader och krävde ofta hela rum och snart egna byggnader tillsammans med en egen forskargrupp och en hel liten stab av tekniker. Det gällde också de så kallade matematikmaskinerna, eller datamaskinerna. Lunds första matematikmaskin kallades SMIL, Siffermaskinen i Lund, och var när den togs i bruk i augusti 1956 tio meter lång.
År 1953 installerades en annan mer avancerad typ av partikelaccelerator i Lund, en synkrotron som konstruerats på KTH. Några år senare beviljade Atomkommittén dessutom medel till en betydligt större och kraftfullare synkrotron, något som både Uppsala och Lund ville ha. I Lund var problemet att det saknades en acceleratorhall som kunde härbärgera instrumentet. I det läget startade von Friesen en kampanj bland lokala företag och lyckades skrapa ihop pengarna som behövdes för bygget. När sedan Uppsala drog tillbaka sin intresseanmälan var saken klar och Lund University Synchrotron, LUSY, kunde invigas 1960.
Mycket av medicinsk och naturvetenskaplig forskning, också kemisk, blev under efterkrigstiden allt mer beroende av dessa olika stora och dyra instrument. Delvis för att underlätta nya konstruktioner skapades forskningsråd som delade ut anslag för särskilt angelägna satsningar och forskningsprojekt. Den organisatoriska nymodigheten försköt finansieringen av universitetsforskning från fasta lönemedel mot mer och mer tillfälliga projektmedel samtidigt som den förstärkte utvecklingen mot ytterligare resursslukande instrument och experiment.
Stora instrument som LUSY kräver som nämnts stora forskargrupper och skaror av tekniker. När LUSY lades ner 1979, som en konsekvens av att Sverige beslutat att bidra till en större utbyggnad av CERN i Geneve, innebar det att drygt 80 forskare och tekniker hotades av arbetslöshet. Som ett motmedel startades MAX-projektet, en accelerator och lagringsring för elektroner som genererade intensivt, fokuserat röntgenljus, så kallat synkrotronljus.
Detta var början på MAX-lab som sedan 1970-talet byggt synkrotronljuskällor i ständigt nya generationer och som 2016, när detta skrivs, står inför öppnandet av MAX IV som enligt uppgift ska bli en av de främsta synkrotronljuskällorna i världen, i alla fall under en kort tid för detta är ett område som utvecklas snabbt med ständigt nya och bättre ljuskällor.
Parallellt har en ännu större europeisk forskningsanläggning, European Spallation Source, ESS, börjat byggas i Lund med planerad invigning 2019. Här är osäkerhetsfaktorerna om möjligt ännu större eftersom denna neutronkälla rymmer en hel del tidigare oprövade konstruktioner. En liknande anläggning som öppnades i USA 2006, Spallation Neutron Source, har ännu inte, tio år senare, lyckats nå de energinivåer som man hoppades på.
När Lunds universitet trots alla osäkerhetsfaktorer ändå väljer att satsa på dessa anläggningar sker det inte bara i förhoppningen om att de ska ge universitetets och andra forskare bättre möjligheter att hitta nya och intressant forskningsresultat. Förväntningarna är också höga på att de ska ligga till grund för nya material och mediciner liksom att de ska bidra till näringslivets utveckling. Det handlar alltså både om att hjälpa universitetets forskare till nya fynd och ge regionen en forskningsinfrastruktur som i bästa fall kan bidra till tillväxt på flera sätt.
Om Menlös instrumentsamling bara ledde till en enda professur så är läget helt annat idag då MAX IV och ESS, två av Sveriges största forskningsanläggningar, kommer att sysselsätta hundratals forskare och tekniker med besökande forskarlag som kommer till Lund för att göra experiment under en begränsad tid. Men kanske finns ändå något slags samband mellan Menlös instrumentsamling som han skänkte universitetet på 1730-talet och Lunds universitets värdskap för MAX IV samt universitetets täta kopplingar och bidrag till ESS knappa 300 år senare. Mellan dessa satsningar finns en lång rad instrumentmakare, tekniker och skickliga konstruktörer som gärna satsat friskt för att försöka bygga något som ingen tidigare prövat.
Men vad är det egentligen som gör att ett universitet som det i Lund verkar kunna skapa kontinuitet över generationer trots att forskningen är så föränderlig? Vad är det som gör att apparater och instrument fortfarande till stora delar ligger till grund för lundaforskares framgångar? Förmodligen har det att göra med att äldre forskargenerationer på gott och ont formulerar problem och forskningsinriktningar som yngre generationer fortsätter med helt enkelt därför att instrumenten och kompetensen finns till hands. Vetenskapliga instrument och apparater utgör nämligen som vi sett dyra investeringar som ska kunna användas under lång tid. När kunskap och instrument på så sätt överförs mellan generationer blir de konserverande, Ur det perspektivet är det inte heller någon tillfällighet att MAX IV byggs för att generera röntgenljus, samma slags strålning som Manne Siegbahn var så skicklig på att framställa och mäta hundra år tidigare.
Idag är bara insatserna så mycket högre. Därmed också de potentiella möjligheterna och hoten. Numera räcker ingen professur i världen som betalning för instrument i världsklass. För Lunds universitet har MAX IV och ESS hittills kostat en dryg halv miljard kronor och ändå höjs kraven ständigt på mer resurser till dessa anläggningar. Bakgrunden är att universitetsledningen delar instrumentbyggarnas bedömning att det finns mycket att vinna på att skapa avancerade anläggningar som kan attrahera forskare från hela världen. Men om ytterligare resurser omfördelas måste andra verksamheter läggas ned och i slutänden riskeras hela universitetet att bli ett fysiskt forskningsinstitut med vissa tillämpningar inom medicin och teknik. Med tanke på att bostadsområden och spårvagnar också ingår i planerna kanske hela Lund till slut blir priset vi får betala för tillgången till nya forskningsinstrument. Frågan är om det är värt det. Det får framtiden utvisa."

onsdag 27 april 2016

Rapport från ett projekt

Allt för sällan skriver jag i bloggen om min egen forskning. Det är ju lite konstigt med tanke på att det trots allt upptar det mesta av min arbetstid. Jag tror själv att det beror på, möjligen falsk, blygsamhet. Jag tänker att det nog inte är så viktigt.

Nu ska jag i alla fall ge en liten rapport. Det är nu inte originalfynd utan istället ett referat ur en bok av  uppsalaidéhistorikern Karin Johannisson, Det mätbara samhället, som kom för snart trettio år sedan. Den handlar bland annat om det svenska Tabellverket som var ett organisatoriskt resultat av försök under 1700-talet att räkna den svenska befolkningen under devisen "the more the merrier". Grundtanken vid den här tiden var att en stor befolkning var bra för landets välmåga eftersom den, om den bara arbetade hårt och gudfruktigt, bidrog till att höja handelsbalansen och fäderneslandets materiella och andliga standard.

Inom diskursen ingick också beräkningar om hur stor folkmängden i Sverige och Finland potentiellt skulle kunna vara. Här verkar olika författare ha övertrumfat varandra med optimistiska bud. Någon föreslog lite försiktigt 9 miljoner och någon annan höjde budet till 10. Mer framåt skriftställare ställde prognoserna betydligt högre, från 20 miljoner över 26, 27  och 29 miljoner till vinnaren som efter beräkningar hävdade att landet kunde rymma 30 miljoner innevånare som skulle kunna bidra till en rikedom nästan ofattbar stor. Och detta i en tid, ska man ha klart för sig, då samtidens beräkningar pekade mot en befolkning om ungefär 2,1 miljoner och dagens beräkningar brukar anges som cirka 2,2 miljoner. De mest optimistiska beräkningarna handlade alltså om cirka 15 gånger den existerande folkmängden.

Och varför tycker jag att detta är så spännande. Jo, för vi lever i en tid då liknande resonemang förs med bakgrund mot den så kallade flyktingkrisen. Jag skriver så kallade eftersom det enligt min och många andras mening inte skulle vara några problem för Europa att ta emot alla de flyktingar som vill komma hit om vi bara fördelade dem mellan oss. Den flyktingkris som det har talats om i Sverige har ju snarare handlat om att vi inte har haft resurser att ta hand om dem som kommer på en gång, att det funnits en brist när det gäller administrativ kapacitet i mottagningstopparna och en mer generell brist på bostäder som ju kräver lite längre tidshorisonter för att komma till rätta med.

Även idag diskuteras hur stor befolkning vårt avlånga land kan tänkas rymma. Det finns uppgifter som i och för sig inte är att lita på, men jag refererar dem här i alla fall eftersom de ändå ger någon slags storleksordning om var bedömningarna ligger idag. En del moderatare bedömningar ligger på 30-50 miljoner med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar och med på det hela taget positiva effekter. Andra har hävdat 80 miljoner. Rekordet har satts av Torbjörn Björkman som har extrapolerat Nederländernas befolkningstäthet och då, i mitten av 1990-talet, kommit fram till att Sverige rent utrymmesmässigt kan rymma 160 miljoner. Notera att det är bara lite mer än 15 gånger den existerande folkmängden.

Det intressanta är att en debatt som jag trodde var död faktiskt lever och försiggår på samma premisser som den gjorde under 1700-talet. Frågorna har väl vridits lite från att gälla hur många man kan pressa in till hur många som det är nationalekonomiskt lönsamt eller försvarbart att ta emot och härbärgera. Men på det hela taget handlar det om spekulationer på lösa boliner om hur många människor kan få plats utan att egentligen diskutera de riktigt avgörande frågorna, nämligen vilka människor handlar det om och hur ska deras liv ordnas i denna vår alltjämt ganska extrema miljö för mänsklig bosättning.

Både på 1700-talet och idag handlar debatten om det som kan diskuteras på ett (för) enkelt sätt, nämligen siffror. Hur många kan landet rymma? Hur många kan vi ta emot? Den svårare, men helt avgörande frågan avstår vi tyvärr allt för ofta från, nämligen hur ska vi organiseras oss för att på bästa möjliga sätt ta tillvara på de erfarenheter och kompetens de som vill komma hit kan bidra med och hur kan vi på bästa sätt se till att de vill stanna här. Dessa frågor var inte aktuella på 1700-talet eftersom man trodde sig veta svaret, hårt arbete och fattigdom. Idag ser svaren annorlunda ut även om förvånansvärt många fortfarande anser att hårt arbete och fattigdom är minimikrav som bör ställas på de som flytt till Sverige. Jag tror dock att de flesta av oss inser att detta inte längre är en hållbar hållning utan att problemet kräver mer seriös och systematisk analys. Kanske är just sådana insikter tecknen på det som vi brukar kalla samhällsutveckling.

torsdag 14 april 2016

April i akademin

Det är april och det märks. Att arbeta som lärare och forskare på ett universitet innebär alltid en salig blandning av uppgifter. Men april tycks värre än någon annan månad. Igår skrev jag på en text med anledning av mitt externfinansierade forskningsprojekt. Utöver det skrev jag på ett sakkunnigutlåtande för en doktorandtjänst och lyckades dessutom skriva ihop fyra populära sidor för en universitetsintern beställning för kommunikationsenheten. Då har jag ändå inte nämnt handledningen av en praktikant, onsdagslunchen med kolleger och alla de vanliga eposten om möten och resor. Och detta på en av de få dagar i almanackan som var ren från möten, föreläsningar eller andra tids- och lokalbundna åtaganden.

Jag vet att det finns strategier för att inte hela tiden känna det som att man kastas mellan olika uppdrag med helt olika syften och villkor. Att det blir så här splittrat kan alltså inte lastas någon annan än mig själv. Det är väl just den insikten som gör mig så frustrerad.

söndag 3 april 2016

Vi måste tala om metod

En kollega som är aktiv i medier har nyligen fått utstå en hel del kritik för en krönika i Göteborgs-Posten som rättats inte färre en fem gånger på grund av faktafel. Det är naturligtvis aldrig bra när en forskare beslås med fel. Samtidigt måste vi alla medge att det är mänskligt att fela, errare humanum est. Vem kan ta ett steg fram, höja armen och svära att jag har aldrig gjort fel? Inte jag i alla fall.

Men när fel görs är vi sällan behjälpta om vi nöjer oss med korrigeringar och ursäkter, i synnerhet inte om de är halvhjärtade. Om vi däremot diskuterar igenom hur felen har kunnat uppkomma så finns chanser till lärdomar för oss alla. Ur det perspektivet är det förstås begripligt, men också beklagligt, att varken Göteborgs-Posten eller skribenten hittills velat ta upp diskussionen.

För empiri, som felen grundade sig i i det här fallet, är inte lätt. Att hamna snett i statistiska uppgifter, att tolka dem fel eller att förstå dem fel, kan vem som helst drabbas av. Att göra rätt kräver träning i att hantera faktauppgifter, kvantitativa eller kvalitativa, vilka det nu kan handla om. Hantera empiri är faktiskt nästan lika svårt som att tänka rationellt utan felsteg. Vad jag menar är att forskare som är vana vid att fundera mycket på rationella problem väl inser svagheter med olika resonemang och kanske har svårt att erkänna svårigheterna med empiriskt arbete likaväl som utpräglade empiriker nog ofta underskattar svårigheterna med teoretiskt arbete.

Nu känner jag inte forskaren i fråga och vet inte vilka olika metodologiska erfarenheter denne har. Min gissning är ändå att det här har handlat om för lite metodologisk träning. Det är lätt att läsa en rapport med statistik inför en krönika i dagspressen på ett sätt som kanske inte riktigt hade hållit i en vetenskaplig publikation. Men i dagens värld, med sociala medier och en alltid lika hungrig kritikerskara, kommer det att uppmärksammas om det finns brister även om texten inte utsätts för peer review.

Det är i grunden bra att vi alla måste vara beredda på att diskutera våra misstag och felsteg. I synnerhet gäller det forskare som nyligen har haft rektorsmedel för att förstärka kommunikationen inom etikområdet (Dnr STYR 2014/1227), forskare som skrivit en monografi om konsten att ta ansvar. För kanske går ansvar ibland utöver att be om ursäkt för beklagliga sakfel. Kanske handlar det ibland om att våga diskutera också sånt som kan vara svårt. Då blir det betydligt lättare att göra det gudomliga, ignoscere divinum, att förlåta.

tisdag 29 mars 2016

ESFRI

European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI) är en europeisk organisation som regelbundet formulerar en så kallad roadmap för stora europeiska forskningsinfrastrukturer. Det handlar om att prioritera olika europeiska samarbetsprojekt för att skapa stora och dyra forskningsanläggningar som inte kan finansieras av enskilda länder. Självklart är också Europakommissionen en viktig samarbetspartner i dessa fall.

ESS var med på den allra första roadmap som ESFRI formulerade för drygt tio år sedan och har sedan dess varit ett högprioriterat projekt. Faktiskt kan ESFRI sägas ha räddat ESS när det hängde på repen efter det att tyskarna dragit sig ur samarbetet mot slutet av 2002. Men det är en annan historia.

För snart tre veckor sedan kom ESFRI med en ny roadmap för 2016 och självklart var ESS med. En nyhet i år är att ESFRI gör en uppdelning mellan projekt, alltså forskningsinfrastrukturer på planeringsstadiet som ännu inte är finansierade, och landmarks som är forskningsinfrastrukturer som är finansierade och som håller på att realiseras. ESS är en landmark.

Det som är intressant är dock att de geografiska tyngdpunkterna som utkristalliseras i den senaste ESFRI roadmap. Av samtliga landmarks är de dyraste ESS om 1890 miljoner euro, XFEL i Hamburg om 1490 miljoner euro, Jules Horowitz reaktor i Cadarache i södra Frankrike om 1000 miljoner euro där också den interkontinentala fusionsanläggningen ITER är under uppbyggnad för bra mycket mer pengar än så och Extremely Large Telescope som byggs i Chile för 1000 miljoner euro.  Nästa landmark på listan över de dyraste är i storleksordningen 500 miljoner euro och alltså betydligt billigare än dessa fyra bjässar.

Vad säger nu detta? Jo, att det verkar som om två geografiska tyngdpunkter för stora forskningsinfrastrukturer börjar utkristallisera sig i Europa. En i södra Frankrike, i Provence där Cadarache ligger, och en i öresundsområdet med ESS i Lund, XFEL i Hamburg där även lilleputtarna i sammanhanget, MAX IV och DESY bidrar till tyngdpunkten.

Det klart att det ju även finns andra liknande tyngdpunkter, exempelvis Harwell i södra England utanför Oxford där ju neutronkällan ISIS och synkrotronanläggningen Diamond finns eller i Grenoble där ESRF och ILL finns. Till detta kommer självklart CERN som man ju aldrig får glömma i dessa sammanhang. Men om de nya anläggningarna som är under uppbyggnad blir så lyckade som ESFRI och andra intressenter hoppas och lovar så är det inte omöjligt att Europas stora forskningstyngdpunkter om tio till femton år kommer att ligga vid Öresund och i Provence. Den som lever får som vanligt se.


onsdag 23 mars 2016

Horace lärdomar

Alla diskuterar idag Horace och Ebba. Osmakligt förstås och jag vill inte på något sätt bidra till detta mediespektakel. Det som är så förbluffande är bara att individerna, privatpersonerna, inte verkar vilja hejda sig och tänka: "Jag är för bra för detta." Två kloka människor har tappat koncepterna så till den milda grad att de nu bara verkar sjunka lägre och lägre.

Visst måste två akademiker och intellektuella få komma ut med skönlitterära verk om ett allmänmänskligt dilemma. Och visst är det säkert en tillfällighet att de båda kommer ut nästan samtidigt. Sånt kan hända. Men det är inte det jag menar.

Vad jag istället är ute efter hur korrumperande medierna verkar vara. Jag tänker i första hand på Horace som för inte så länge sedan hudflängdes rejält för sina insatser i ett bildningsprogram i Sveriges Television. Jag har inte sett det själv. Trailarna räckte för att jag skulle tappa intresset. Men om recensionerna och kommentarerna stämmer så antyder de problemen med att som intellektuell ställa upp i TV. Du förlorar fullständigt kontrollen över den bild som förmedlas av dig.

Så här i efterhand kan ingen veta hur inspelningen av programmet med Horace och Liv gick till utom de som var inblandade. Resultatet diskuteras ändå som om det speglar eller rent av förmedlar en trovärdig bild av privatpersonerna Horace och Livs sätt att vara. Men det som syns i rutan säger inget om de personligheter som finns bakom karaktärerna. Allt går att klippa och redigera. Du blir en annan.

Ändå är det alltså Horace och Liv som privatpersoner som diskuteras i kommentarer och recensioner. Han är si och hon är så. Men hur de är kan vi inte veta genom TV lika lite som vi kan lära oss något om Horace och Ebbas förhållande genom de böcker de nu kommer ut med. På grundval av programmet kan vi bara diskutera hur de har framställts av TV-makare. Det som visas upp är bara redigerade karaktärer.

Med den insikten blir det obegripligt att kloka och intelligenta människor ställer upp på den typen av TV-program. De kan ju inte ha en aning om hur det kommer att se ut och tas emot på parnassen. Här finns allt att förlora, knappt något att vinna.

På samma sätt blir intervjun av Horace i SvD en skrämmande påminnelse om att man som kunnig på en sak, i det här fallet litteratur, aldrig ska ge sig och diskutera något annat i media. Här framställs Horace idéer om relationskriser som befängda, inte ens amatörmässiga. Och det säger jag som nog kan mycket mindre än honom om saken.

Tillsammans blir allt ett memento om att vara stolt inför media. Inte för att jag någonsin hamnat i något dilemma. Men vem vet. En dag kanske det finns en fråga där om att ställa upp på något som ligger utanför ens kunskapsområde. Då gäller det att minnas vad Horace lärt oss. Säg nej.

torsdag 10 mars 2016

Undersökningar

Inom loppet av några veckor har jag fått två epost och sedan någon påminnelse också som ber mig klicka på en länk och fylla i en enkät. Den en förfrågan kom från HTS, Humanistiska och teologiska studentkåren vid Lunds universitet, och den andra från Sveriges Radio Malmöhus. Harmlöst kan tyckas, med tanke på alla enkäter, undersökningar och utvärderingar vi regelbundet utsetts för.

Men jag började fundera. Alla andra utvärderingar jag deltagit i har varit initierade på universitetet eller någon tillsynsmyndighet eller motsvarande, typ Högskoleverket, UKÄ eller Vetenskapsrådet. Detta är annorlunda. Nu handlar det om två organisationer som vill veta vad jag tycker och tänker med anledning av en aktuell mediedebatt, frågor som jag egentligen inte har någon skyldighet att besvara. Min fråga är, hur har studentkåren och Sveriges radio kunnat få fram min epostadress för att skicka mig dessa enkätlänkar? Har de själva lyckats hitta någon slags algoritm för att få fram alla epostadresser till vissa anställningskategorier på universitetet eller fakulteten? Eller har de fått hjälp av någon kommunikationsenhet inom universitetet?

Nu kan jag ju inte själv ringa och fråga eftersom det skulle kunna tolkas som att jag efterforskar en källa, något som jag noga aktar mig för även om väl detta kanske är ett gränsfall eller kanske rent av på rätt sida gränsen. Jag tar i alla fall inga risker. Och inte kan det kan väl falla inom offentlighetsprincipen att servera epostlistor över anställda inom vissa tjänstekategorier om någon vill ha ut det? Universitetet måste så vitt jag vet lämna ut uppgifter, men är inte skyldigt att bearbeta dem så att de passar ett visst syfte.

Tja, jag vet som sagt inte. Men om det skulle vara så att jag får förfrågningar om att vara med i undersökningar på externa intressens initiativ därför att min epostadress och tjänstekategori lämnats ut av universitetet tycker jag att det är mycket tveksamt. Min arbetstid räcker tyvärr inte till sånt och jag får tillräckligt med irrelevanta epost som det är.

fredag 19 februari 2016

Sektion Personal

Var igår på ett litet möte med några få utvalda. Det var intressant och jag lärde mig en hel del, kanske framför allt om mina egna uppfattningar om hur vissa universitetsangelägenheter borde kunna skötas. Men som det inte ibland blir på möten så flöt diskussionen också iväg ibland. Två av oss hade erfarenheter av arbetet på Sektion Personal och målade upp en lite lätt deprimerande bild. Att det var en relativt stor andel av de anställda här som hade en forskarbakgrund eller i alla fall disputerat och sedan i brist på anställningsalternativ som forskare eller lärare på universitetet hamnat på Sektion Personal (eller kanske någon annan centraladministrativ enhet).

Här finns förstås många drivande verksamhetsutvecklare som tar initiativ för att förbättra verksamheten. Det finns flera bra exempel på det och jag har själv en gång föreslagit en av dessa eldsjälar till det där administrativa priset. Men här finns också en relativt stor andel, i alla fall enligt min sagesperson, anställda som "dricker mycket kaffe" och inte tar sig för mycket mer än att "vänta in nästa epost". Delar av verksamheten präglas, om den här bilden stämmer, av desillusion.

Det är kanske inte så svårt att förstå. Om en grupp anställda, ibland kanske upp emot hälften(?), har en forskar- eller lärarbakgrund som man motvilligt lämnat för att hamna på en del av universitetet som allt för ofta ses över axeln av ännu aktiva lärare och forskare kan förstås en känsla av hopplöshet infinna sig. Den förstärks nog bara av att många bra personalprojekt avslutas utan att några konkreta åtgärder vidtas eller inte får några konkreta effekter om de mot förmodan skulle vidtas. Samma sak gäller allt utredningar och rapporter som görs, men som aldrig kommer till någon användning. Nu senaste är det förstås RQ14 som redan lagts till handlingarna och inte ens dammas av för att kunna vara ett underlag för det pågående arbetet med en ny strategisk plan.

Det är lätt att ondgöra sig över denna situation på Sektion Personal. Samtidigt var det då insikten slog mig att om denna vittnesbörd stämmer så måste den overhead vi lägger på Sektion Personal och andra centrala förvaltningsenheter delvis bör ses som ett förtäckt karriärstöd för forskare och lärare som inte kunde fortsätta en forskar- eller lärarkarriär. Det handlar om en kostnad som tas ut i form av overhead för ett undermåligt karriärsystem som inte tillräckligt tydligt markerar för den individuella forskaren och läraren vilka förhoppningar hen kan ha på framtiden.

Föreställningen om Lunds universitet som en ansvarstagande arbetsgivare kräver helt enkelt att en anställd som under ett antal år förespeglats en lärare- och forskarkarriär inte bara kan kastas ut på gatan när den drömmen går i krasch utan rimligen måste beredas alternativa anställningsmöjligheter. Detta arbetsgivaransvar hade kunnat grundas på ett välorganiserat och tydligt karriärsystemet. Men i brist på det så får arbetsgivaransvaret istället tas ut som en overheadkostnad.

Kanske viktigast av allt är att denna lilla parentes under vårt möte tydliggjorde för mig själv hur bra det vore om jag fick lära mig mer om hur olika delar av den centrala förvaltningen fungerade och vilka som arbetade där så att jag lättare kunde acceptera systemet som det ser ut och fungerar.

måndag 15 februari 2016

Sektion Kommunikation

Djävulen sitter i detaljerna heter det. Och det gäller också hur en stor organisation som Lunds universitet kommunicerar. Vi har en stor central kommunikationsenhet, Sektion Kommunikation, som i och för sig har många olika uppgifter. Sedan finns det kommunikatörer på fakulteter och institutioner. Jag gissar med en överslagsräkning att det knappast handlar om färre kommunikatörer än femtio och kanske upp emot hundra på hela Lunds universitet.

Ett välkänt och grundläggande problem på LU och allmänt i stora organisationer är svårigheterna att hålla ihop det hela, att arbeta mot samma mål. Att alla vi som arbetar vid universitetet känner att vi i första hand är anställda vid Lunds universitet och lojala mot det snarare än mot medicinska fakulteten, LTH, Ekonomihögskolan, någon institution eller ännu värre, den egna lilla forskningsgruppen.

Ett viktigt sätt att binda ihop oss anställda är att se till att vi använder samma logga, samma grafiska gränssnitt, samma ppp-mallar och så vidare. Jag är en av alla dem på golvet som inser detta och gärna skulle vilja använda allt det material som Sektion Kommunikation för dyra pengar regelbundet tar fram. Men det gör jag inte.

Skälet är att mallarna, och i synnerhet power-point-mallen, är undermåliga. Jag vägrar att som professionell lärare och forskare använda dem i något enda sammanhang. För det vore en skymf mot studenter och ännu mer mot forskarkolleger att smälla upp en power-point med vit bakgrund och bruna rubriker och svart text så som Sektion Kommunikation påbjuder. Trots att jag är amatör som kommunikatör skulle jag aldrig sänka mig till att använda dessa ppp trots att det är proffs(?) som har tagit fram dem.

Frågan är naturligtvis hur Sektion Kommunikation kommit fram till att svart text på vit botten är det vi ska ha när vi presenterar trots att det första man lär sig i all kommunikation är att det ska vara ljus text på mörk botten. Konsekvenserna är tyvärr att jag och många med mig inte använder de mallar som tagits fram för dyr overhead och i förlängningen att min och andras identitet som i första hand anställda vid Lunds universitet försvagas. Djävulen sitter som sagt i detaljerna.


torsdag 11 februari 2016

Möten

Fick nyligen en fråga om att vara med i en seminarieserie om ett ämne jag tycker är intressant, men som jag inte ännu forskat på. Ett ämne som är lämpligt för en idéhistorisk studie och som det ännu inte finns så väldigt mycket gjort på. Det handlar om en bra seminariegrupp med tvärvetenskaplig kompetens och forskare i olika steg av karriären. Tveklöst ett bra sammanhang att diskutera forskningsfrågor i. Här finns säkert en stor potential för framtida projekt. Att anmäla sig vore en självklarhet för den som vill överleva i det (externfinansierade) akademiska systemet. En chans att vara med i ett sammanhang som är intressant samtidigt som det har en stor potential. Ändå tvekade jag.....

För att förklara min tvekan måste jag göra en uppräkning som jag egentligen inte vill göra eftersom det är så lätt att uppfatta som skryt. Men om jag nu tar risken att uppfattas som en skrytmåns och ändå gör denna uppräkning så blir också en annan sida av det hela tydligt. Att jag har tagit på mig alldeles för mycket uppdrag. Jag har bokat upp min tid så att där inte längre finns något större utrymme för nya roliga och intressanta initiativ. Så här såg mitt 2016 ut redan från första januari. Jag leder en seminarieserie på min avdelning med seminarier 10 gånger per termin och en annan inom ett Wallenbergprojekt jag leder med träffar 2 gånger per termin. Har dessutom redan lovat aktivt deltagande i ytterligare en seminarieserie på en annan institution (2 gånger per termin). Deltar i projektmöten inom ett projekt med bas i Stockholm (4  gånger om året) och ett läroboksprojekt med sikte på 2017 (2 möten om året). Dessutom måste jag åka på regelbundna möten i Stockholm för VR och Kärnavfallsrådet 1-2 gånger i månaden. Sedan är det institutionsstyrelsen och universitetskollegium med sammanlagt 8-9 möten om året i Lund och ytterligare 4 avdelningsmöten. Till detta kommer handledarkollegium på institutionen 4 gånger om året, styrelsen i en forskningsfond (4 gånger om året) och styrelsen för en utbildnings- och kulturfond (2 gånger om året). Båda styrelseuppdragen är oavlönade. Sedan dyker det ju alltid upp saker längs vägen som betygsnämnder (2 bestämda under 2016), medarbetarmöten i särskilda frågor och handledarmöten. Men sånt kan man ju inte räkna. Inte heller om man någon gång skulle få för sig att ta sig till ett vetenskapligt möte av något slag.

Det blir sammanlagt cirka 75 möten bestämda och inplanerade under 2016 innan året ens har hunnit börjat. Det är ju inte mycket med tanke på att året har 52 veckor. Samtidigt ligger ju möten i terminerna med sammanlagt 40-45 veckor tillgängliga. Det blir knappt 1,5 möten i veckan som är planerade sedan lång tid tillbaka och detta är alltså utöver det som dyker upp som man skulle vilja lyssna på som rektorsseminarier eller HT-dagar, SOLLOUX-seminarier eller vetenskapliga konferenser och symposier.

Det är förstås jättekul att få frågor om att vara med i olika sammanhang, men det är gissel att aldrig kunna säga nej. Jag tror inte att jag är ensam om detta, att vi är ganska många som känner oss manade att vara med på ytterligare en sak som vi är intresserade av samtidigt som vi identifierar oss som högpresterande som borde kunna hinna med eftersom vi tror att vi är så effektiva som vi inte alltid är. Samtidigt tror jag inte att jag är den ende som har svårt att prata om det eftersom det så lätt och med viss rätt kan uppfattas som skryt när man börjar lista alla möten man ska gå på. Med allt detta vill jag väl inte ha sagt så mycket mer än det jag alltid har sagt.... Att jag måste börja tänka mig för, att jag måste säga nej så att jag kan hålla tiden fri för nya intressanta initiativ som dyker upp.

Nej förresten. Tvärtom. Självklart ska jag vara med i seminarieserien som jag blivit tillfrågad om. Säger jag nej till något jag egentligen vill bara för att jag tagit på mig för mycket tidigare så har jag fel jobb. Lösningen måste bli att lära mig säga ja till det jag vill och istället hoppa av något annat trots att jag lovat...

onsdag 3 februari 2016

Mer pengar, högre kvalitet

Nu har jag hört det två dagar i rad från två olika forskningsfinansiärers ledning: Under senare år har svensk forskning fått rejält höjda anslag. Men samtidigt har detta inte lett till höjd kvalitet enligt de indikatorer som används, citeringar etc. Om inget sker finns risk att nivån på forskningsanslagen på kort sikt kommer att ifrågasättas. I synnerhet gäller det om det finansiella läget skärps. I klartext innebär det att forskningsanslagen kan komma att sänkas om det inte märks att mer pengar leder till bättre och mer citerad forskning.

Men varför känner jag mig inte träffad? Av de relativt stora tillskott till forskningsfinansieringen som kommit de senaste åren har mycket gått till stora forskningsanläggningar inom infrastrukturområdet och en hel del annat gått till satsningar som beskrivits inom forskningspropositionen som strategiska forskningsområden och riktade satsningar. Här kan man nog argumentera för att det tar lite tid till detta får genomslag i termer av kvalitetshöjning. Frågan är bara hur länge? Mycket mer än tre till fem år kan man nog inte förvänta sig att politiker ska ha tålamod. Och det har det ju i många fall gått nu. Så egentligen är det upp till bevis för alla dem som fått större summor för att bedriva strategisk forskning eller bygga upp infrastruktur, i synnerhet i Lund eller inom Science for Life Lab. Samma sak gäller olika riktade satsningar.

fredag 29 januari 2016

Strategiarbetet

Som bekant går arbetet vidare med att formulera en ny strategi för vårt universitet för åren 2017-2026. Jag har kommenterat arbetet mer allmänt i två poster 25 oktober 2015. Och nu är det dags igen. För envisa rapporter från lite olika håll gör gällande att det börjar bränna till i nyckelfrågan de kommande åren. Ska universitetet föra över ytterligare interna forskningsmedel till områden som utnyttjar MAX IV och ESS? Flera hundra miljoner kronor har nämnts, oklart om det gäller per år eller som ett engångsbelopp. Att frågan skulle komma upp är förstås väntat. Vad man kan beklaga är att den inte har avgjorts för länge sedan.

En del tycker att vi måste göra det om vi ska få ut potentialen i dessa anläggningar. De som inte håller med hävdar att de redan kostat universitetet alldeles för mycket (enligt vad jag kunnat få fram 600 miljoner kronor för bygget av ESS och 700 miljoner för MAX IV) och att det är orimligt att resten av universitetet ska brandskattas ytterligare. Inte minst med tanke på att det även förekommit uppgifter om att universitetet ska betala hyra om ungefär 100 miljoner kronor per år när MAX IV står klart.

I Lunds universitets underlag till regeringens forskningsproposition från november 2015 kan man läsa att Lunds universitet har skrivit ett avtal med Vetenskapsrådet (VR) om driften av MAX IV som innebär att universitetet betalar 47 miljoner kronor 2015 och 52 miljoner per år 2016-2019 (utöver hyreskostnaderna förmodar jag). Hur det ser ut efter det är oklart, men Lunds universitet vill att regeringen står för kalaset genom att öka anslaget till VR med 50 miljoner och till universitetet med 52 miljoner per år, medel som alltså ska gå till driften av MAX IV. Om förslaget faller, och det är nog det mest troliga just nu med tanke på flyktingkostnader och andra besparingar på högskolan, kan jag inte förstå annat än att universitetet självt får stå för driften om drygt hundra miljoner kronor per år.

I sitt inspel till forskningspropositionen konstaterar Lunds universitet att universitetet tar en stor del av kostnaden för MAX IV, men också en stor del av risken. Mot den bakgrunden vill man få till en nationell plan för hur ekonomiska risker eller kostnadsstegringar ska kunna hanteras. Idag står Lunds universitet alltså helt ensamt om MAX IV visar sig bli dyrare att köra än vad som är tänkt. Universitetsledningen konstaterar att "Lärosätenas avsevärda medfinansiering av forskningsinfrastruktur av nationellt intresse är bekymmersam." (s. 6) Här är bedömningen att för Lunds universitet som redan finansierar MAX IV och ESS med mellan 100 och 130 miljoner kronor per år så är läget extra bekymmersamt. Om jag förstår saken rätt är risken att Lunds universitet från och med 2020 kan stå med hyreskostnader och driftskostnader för MAX IV om minst 200 miljoner kronor per år. Mer om kalkylerna skulle visa sig vara i underkant.

För mig verkar det vara hål i huvudet att i dagsläget,  innan vi ens vet vad det kommer att kosta oss om bara fyra år, börja diskutera ytterligare omdispositioner av medel internt till forskning som har med MAX IV och ESS att göra. Det ger inte ett ansvarsfullt intryck för att uttrycka sig försiktigt. För byggdes inte dessa anläggningar med hänvisning till att de skulle ge Lunds universitet konkurrensfördelar? Visst var det så. Men om det krävs ytterligare hundratals miljoner för att kunna göra dessa påstådda konkurrensfördelar till riktiga konkurrensfördelar så är de ju snarare konkurrensnackdelar vi har att göra med.

Ända sedan den första strategin presenterades 1995 har universitetet påpekat att dess fördel är dess bredd. Ytterst gäller nog frågan om ytterligare medel till forskning med relevans för ESS och MAX IV om Lunds universitet också i fortsättningen ska vara ett brett universitet, ett fullskaligt universitet som det heter i underlaget till forskningspropositionen. För jag tror inte att det är möjligt att upprätthålla bilden av ett brett universitet samtidigt som det satsas ytterligare hundratals miljoner av de gemensamma medlen på materialforskning utan att frågan om driftskostnaderna är löst. Att påstå något sådant vore inte hederligt.

Lösningen på problemet är lika enkel som självklar. Låt de fakulteter som driver MAX IV (i första hand naturvetare, ingenjörer och medicinare) stå för forskningssatsningarna som görs med hänvisning till anläggningen. Håll sedan oss andra utanför. Skulle någon arkeolog eller konstvetare vilja undersöka ett bronssmycke eller en förfalskning är det väl inte värre än att de får betala för det som vilket extern användare som helst.

onsdag 13 januari 2016

Star Stable

Det är ju ingen nyhet att akademiska framgångar till stor del hänger också på nätverkande vid sidan av publicerandet och citerandet. Eller snarare att kommunikation och publikation är så intimt förknippade med varandra att de knappast kan skiljas åt. Ändå kan jag inte låta bli att känna olustkänslor de få gånger jag loggar in på ResearchGate. Det är såvitt jag kan bedöma den akademiska sajt som har drivit kommunikation och nätverkande längst av alla.

På ResearchGate får man poäng som räknas fram på grundval av publikationer, citeringar, nedladdningar, profilbesök, men också hur många frågor man fått och hur många man besvarat. Det är så enkelt som att aktiviteter på sajten belönas. På det sättet liknar ResearchGate väldigt mycket den typ av plattsformsbaserade dataspel mina barn ägnar sig åt. Dottern spelar Star Stable. Ett spel i en värld av vänner och hästar där man samlar poäng och pengar genom att ha vänner och lösa uppgifter. Pengarna kan man sedan köpa hästar för.

Även om jag inser att akademiska framgångar bygger på nätverkande tycker jag det är synd att det görs till en dygd. Det vore bättre om plattformen belönade positiva recensioner av kolleger som verkligen läst det som recenseras. På så sätt skulle den främja vetenskaplig verksamhet som den borde fungera snarare än som den fungerar i praktiken.

ResearchGate utnyttjar tekniken med sociala plattformar för att bekräfta och förstärka våra sätt att skapa akademisk framgång snarare än för att förändra dem till det bättre. Det tycker jag är synd. Då gillar jag Academia.edu mer. Det är en konkurrerande sajt som är mer innehålls- och resultatinriktat. Här finns visserligen också "analytics", men man slipper i alla fall poäng och en indikation om hur man står sig i jämförelse med andra på sajten. Den liknar helt enkelt mer akademisk verksamhet som jag tycker att den borde vara.