De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

tisdag 21 november 2017

Kungshuset

Det är några år sedan Kungshuset evakuerades på filosofer under högljudda protester. Misstanken fanns redan då om att det hela skulle sluta med att administration och universitetsledning flyttade in. Men så verkade det inte bli. Istället har under åren ett stort arbete pågått med att bygga om huset till besökshus och central byggnad för besökare. Här skulle finnas en reception och en stor universitetshistorisk utställning som idag för en undanskymd tillvaro på Kulturen. Dessutom ett antal studieplatser som eftergift åt studenterna. Mycket tid, kraft och pengar har lagts ned på att skapa ett nytt besökscentrum för universitetet i Kungshuset.

Men så uppmärksammades problem i Universitetshuset. Det är mögelanfrätt och måste saneras, något som enligt uppgift ska ha varit känt under längre tid. Under tiden en sanering pågår måste de som arbetar i huset få andra arbetsplatser. Och tankarna gick snart till Kungshuset. Enligt nuvarande planer är det hit och ingen annanstans universitetsledningen vill flytta även om det just nu verkar som om inget beslut är fattat och processen för tillfället stoppats. Och det är inte så att det råder brist på alternativ i form av andra centralt placerade lokaler. Faktiskt var det tänkt att universitetsledningen skulle sitta i Byrålogen när det huset stod klart 1982. Nu blev det inte så den gången. Men frågan är varför inte universitetsledningen denna gång kan flytta in i Byrålogen, i alla fall tillfälligt under saneringen av Universitetshuset, när det nu en gång byggdes för att bland annat härbärgera den.

Budet ska vara att göra Universitetshuset till ett besökscentrum istället för Kungshuset. Men det skulle innebära en rad andra problem. För det första måste stora delar av den planerade utställningen tänkas om eftersom den ju var planerad för Kungshuset med helt andra förutsättningar. För det andra är frågan hur ett besökscentrum med en utställning ska samsas med andra aktiviteter i Universitetshusets olika delar, i högtidssalen, i atriet och så vidare. För det tredje är förstås en fråga var studieplatserna som var tänkta i Kungshuset nu ska förverkligas. Till detta kommer förstås resursslöseriet det innebär att i ett sent stadium av ombyggnadsarbetet ändra planerna så radikalt trots existerande beslut som är fastlagda sedan länge.

Kungshuset är en symbol. Inte minst efter de starka protester som hördes senast huset evakuerades för bara några år sedan. Redan då fanns många som muttrade att de nog visste hur det hela skulle sluta. Att det som vanligt skulle bli administration och ledningsfunktioner som skulle flytta in i ombyggda lokaler med hyror som inte kan matchas ens av nya laboratorielokaler, kostnader som bara overheadfinansierad verksamhet kan ha råd med. Länge såg det ut som om dessa belackare skulle få fel. Nu är det inte lika självklart längre.

måndag 30 oktober 2017

Val av fakultetsledning och nämnder

Under hösten pågår val av fakultetsledningar och olika nämnder på fakultetsnivå. Det gäller även HT-fakulteterna. Valberedningen har förstås haft ett stort pussel att lägga. Här måste alla möjliga olika aspekter, förutom de rent kompetensmässiga, vägas in. Är alla delar och institutioner av fakulteten företrädda? Finns här rimliga avvägningar vad gäller kön och karriärsteg? Och så vidare, och så vidare.

Ur dessa aspekter verkar valberedningen ha gjort ett bra jobb. Men en sak slår mig när jag tittade igenom valberedningens förslag inför valproceduren som genomfördes förra veckan. Det är slående få som disputerat utanför Lund. Bland de fyra lärare och två företrädare för övriga anställda som föreslås ingå i fakultetsstyrelsen har samtliga som disputerat gjort det i Lund. Det handlar om fem personer. Den sjätte har inte disputerat alls. Samtliga fyra dekan och prodekaner som föreslås har disputerat i Lund. Samtliga disputerade som föreslås ingå i fakultetsledningen är alltså disputerade i Lund.

Här måste naturligtvis påpekas att alla föreslagna säkert är mycket lämpliga och bra personer. Det finns inget som diskvalificerar en kandidat bara för att hon har disputerat i Lund. Dessutom har några av de som disputerat i Lund varit anställda under kortare eller längre perioder på andra universitet och högskolor. Men jag kan inte heller se att det borde vara en så stor fördel att ha disputerat i Lund att inga andra kan komma ifråga för ledningsuppdrag. Just på denna punkt måste man nog konstatera att valberedningen tyvärr misslyckats med att få pusslet att gå ut.

Och i ärlighetens namn blir det bara lite bättre när man gräver lite längre ned i valberedningens förslag. Bland de sammanlagt nio personer som ingår i forskningsnämnden, forskarutbildningsnämnden och grundutbildningsnämnden som ordinarie ledamöter är fyra disputerade vid andra universitet än det i Lund så här är jämvikten lite bättre. I den allra viktigaste nämnden, lärarförslagsnämnden, är en av tre ordinarie ledamöter disputerad utanför Lund och en av fyra suppleanter. Sammanlagt blir ändå övervikten för disputerade i Lund markant. Och i fakultetsledningen är den alltså total.  Kan det möjligen bero på att av valberedningens fem disputerade ledamöter (en av dem har inte disputerat) har samtliga fem disputerat i Lund? Här är i alla fall ytterligare en aspekt att väga in både för valberedningen nästa gång den skrider till verket och för den ledning som utser valberedningen.

lördag 28 oktober 2017

HT sticker ut bland de torra fakulteterna

Jag har i en tidigare post kollat upp hur grundanslag för forskning fördelat sig inom humaniora och samhällsvetenskap på de största universiteten och hur grundanslagen relaterade sig till de totala anslagen inklusive externa medel. Det visade sig då att vi i Lund var relativt skickliga på att attrahera externfinansiering, i alla fall relativt storleken på grundanslagen.

Nu har jag funderat på att försöka göra något liknande när det gäller grundutbildningsanslagen. Här är visar det sig dock vara betydligt svårare att få fram jämförbara siffror mellan universiteten eftersom organisationerna ser lite olika ut och eftersom redovisade helårsstudenter inom olika utbildningsområden inte anger var i organisationen de utbildats.

Vad man däremot kan göra är att jämföra de torra fakulteterna inom Lunds universitet genom att se hur antalet studenter och personal redovisas i årsredovisningen. För trots att fakulteterna HT, S, E och J har samma belopp för helårsstudenter och helårsprestationer (med vissa avvikelser i särskilda satsningar och en och annan prestation inom något annat utbildningsområde som jag tror på det hela taget är försumbart) finns betydande skillnader när det gäller hur många anställda som behövs per student och doktorand. Nu är dessa jämförelser inte helt lätta att göra med utgångspunkt i det som står i årsredovisningen eftersom siffrorna som redovisas fakultetsvis inte helt och hållet motsvaras av vad som redovisas för hela universitetet. Men med överslagsräkning går det i alla fall att förstå att personal som redovisas bör vara inklusive doktorander och administrativ och teknisk personal. Årsredovisningen ger i så fall följande nyckeltal:
             helårsstud.      dokt. (heltidsekv.)    personal utom dokt. (heltidsekv.)  helårsstud/personal
S                5746                        115                                     375                                15,3
HT             3894                        152                                     407                                  9,6
E                3608                         92                                      235                                15,4
J                 1784                         23                                      100                                17,8

Som framgår är HT-fakulteterna betydligt mer lärartäta än andra jämförbara fakulteter. Dessutom finns här väldigt många doktorander relativt grundutbildningsinsatser. Slutsatsen är rimligen att vi här har för många små kurser, förmodligen på grund av allt för många undervisningsämnen relativt tillgängliga resurser, samt att vi gärna satsar våra forskningsresurer på doktorander snarare än undervisande lärare.

Detta går igen på forskarutbildningsnivå där antalet forskarutbildningsämnen är betydligt större på HT än andra torra fakulteter.
            helårsstudenter      dokt. (heltidsekv.)  antal fou-ämnen   doktorander/ämne
S                5746                        115                         13                        9
HT             3894                        152                         47                        3
E                3608                         92                           6                       15
J                 1784                         23                           1                       23

Återigen visar det sig att HT-fakulteternas splittring över allt för många ämnen relativt tillgängliga resurser. För resurserna på totalen (inklusive anslag för grundutbildning, forskarutbildning och forskning samt externa medel) relativt antalet studenter är faktiskt större på HT än andra torra fakulteter med färre ämnen.
            helårsstud.    dokt. (heltidsekv.)  personal (heltidsekv.)   kostnader (MSEK)  helårsstud/MSEK
S                5746                      115                        490                        556                                10,3
HT             3894                      152                        559                        558                                  7,0
E                3608                        92                        327                        359                                10,0
J                 1784                        23                       123                         152                                11,7

Utbildningen inom HT-fakulteterna per student är alltså betydligt dyrare än övriga torra fakulteter trots att ersättningen per student är densamma. Skillnaden består huvudsakligen i större forskningsanslag per student. Något som alltså avspeglar sig i fler doktorander som trots det inte på långa vägar räcker till för att finansiera ett rimligt antal doktorander per forskarutbildningsämne. Lösningen måste rimligen vara att minska antalet forskarutbildningsämnen vid HT-fakulteten genom sammanslagning eller nedläggning. På samma sätt är det nog med grundutbildningsämnena.

Medel till studenterna

Jag har tidigare försökt ta reda på hur mycket medel som universitetet ger som stöd till studentorganisationerna och har i min enfald trott att den typen av information borde gå att kunna utläsa ur årsredovisningarna. Nu har jag lärt mig att det är fel ställe att leta på. Informationen finns istället i verksamhetsplanen. I verksamhetsplanen för 2017 går det att läsa att Lunds universitet ger studentorganisationerna sammanlagt 8,2 miljoner kronor för aktiviteterna utöver ett belopp om cirka 3 miljoner som är öronmärkta för studentverksamheten. Egentligen inte mycket att säga om en sådan siffra eftersom det förväntas att universiteten stöder verksamheten efter det att kårobligatoriet avskaffades.

Men intressant blir det ändå när man jämför siffran 8,2 miljoner med motsvarande summa som sätts av i Uppsala. Där är den nämligen betydligt mindre, 5,2 miljoner kronor. Frågan är förstås varför det är så stor skillnad på beloppen när skillnaden i antalet redovisade helårsstudenter inte är mer än 10 procent? Jag antar att diskussioner om detta förs i styrelsen och att man där på goda grunder beslutar om denna givmildhet.

Rättning

I föregående post påstod jag att man i Uppsalas omfördelar grundutbildningsmedlen från staten mellan utbildningsområdena så att betalningen för helårsstudenter och helårsprestationer jämnas ut något. Men åter har jag lärt mig den bittra erfarenheten att inte påstå saker som man bara fått sig till livs genom muntlig information. När jag kollar upp hur det förhåller sig i verksamhetsplanen för Uppsala universitet som antogs i juni 2016 så framgår där tydligt att man inte omfördelar medel mellan utbildningsområden. Jag ber om ursäkt för detta fel och drar tillbaka min kritik av medicindekanen. Hon bör inte anmäla någon för något.

söndag 8 oktober 2017

Anmälan till Socialstyrelsen?

Jag har tidigare bloggat om tanken att återinföra en omfördelning av hås och håp mellan fakulteterna som man gör på många andra universitet. Därför var det mycket glädjande att frågan åter togs upp av LUM (scrolla ner). Men det som får en att undra är uttalandet av den medicinska fakultetens dekan. Hon menar att "En ändring av finansiering av medicinstudenter skulle påverka både patientsäkerhet och tillgång till sjukvård, eftersom vi princip bara har professionsutbildningar. Idag har vi till exempel stor brist på sjuksköterskor. Vi har ett ansvar mot samhället".

Här undrar man återigen varför inte intervjuaren ställer närmast självklara följdfrågor. Det handlar ju inte om att utbilda färre läkare och sjuksköterskor, bara om att varje student kostar lite mindre. Om det äventyrar patientsäkerheten bör dekanen omedelbart anmäla alla läkare och sjuksköterskor som utbildats vid Uppsala universitet till Socialstyrelsen eftersom de har ett sådant omfördelningssystem av grundutbildningsanslagen som efterfrågas i artikeln. Hur är det möjligt att Uppsala universitet klarar av att utbilda och examinera läkare och sjuksköterskor samtidigt som de har ett omfördelningssystem som enligt vår medicindekan äventyrar patientsäkerhet och sjukvård? Och hur kommer det sig att LUM:s journalist inte ställer en sådan självklar följdfråga?

Även naturvetenskapliga fakultetens dekan blir "djupt oroad" när tanken på omfördelning kommer på tal. Han hävdar att det skulle innebära att vi skulle få naturvetare som inte "klarar av att skilja en anka från en björn". Det är när man hör den typen av vulgärargument som man inser att det tycks vara ganska tunt med skäl till att inte omfördela grundutbildningsresurserna mellan olika fakulteter som man gör på andra ställen. Kanske är det till och med lösningen på planeringschefens dilemma att smärtgränsen för grundutbildningsresurser nu är nådd samtidigt som det är fel att spara in på stödet till kärnverksamheten.

Planeringen

I senaste numret av LUM finns mycket intressant, bland annat en intervju med universitetets planeringschef som säger många kloka och tänkvärda saker. Jag fastnade för två uttalanden om grundutbildningsresurserna. För det första: "Smärtgränsen är nådd. Regeringens uppdrag – att vi ska erbjuda högkvalitativ utbildning till alla studenter – matchas inte av resurserna". Och för det andra: "Att spara in på stödet till kärnverksamheten tror jag är helt fel väg att gå".

Här är förstås den självklara följdfrågan som LUM:s intervjuare aldrig ställer: "Hur gör vi då om grundutbildningsanslaget inte ökar?" Frågan är imminent eftersom OH-uttaget enligt samma artkel kommer att höjas på central nivå, så att stödet till grundutbildningsverksamheten sjunker under den av planeringschefen definierade smärtgränsen om inte universitetet får mer pengar från staten. Dessutom tycks det blir ökade kostnader för utvärderingen av grundutbildningen nu när universiteten ska sköta det själva. Ett förslag om hur det ska gå till är ute på remiss och det är så ambitiöst att det verkar som om vi behöver anställa en helt ny utvärderare på vår lilla fakultet. Om smärtgränsen är nådd för grundutbildningen samtidigt som det är fel att spara in på stödet till kärnverksamheten, hur ser planeringen då ut när det gäller grundutbildningsresurserna? LUM och planeringschefen blir oss tyvärr svaret skyldiga.

onsdag 27 september 2017

Prorektorsval igen

Som jag nämnt i en tidigare post så finns ett och annat att säga om prorektorsvalet. Framför allt var det lite märkligt att det fanns åtminstone två olika förklaringar till varför Universitetskollegium kunnat intervjua endast en kandidat. Nu verkar det som vår styrelseordförande till slut bestämt sig för vilken version som gäller som den officiella, den som presenterades för universitetsstyrelsen vid senaste mötet 20 september. Jag citerar här direkt ur protokollet: "Av de fem kandidater som intervjuats fann beredningsgruppen att det var tre som i högre grad än övriga uppfyllde kravprofilen. Av dessa meddelade en att den inte längre stod till förfogande för uppdraget. Den andra kandidaten valde beredningsgruppen att inte gå vidare med efter samråd med rektor."

Det finns ingen som helst anledning att tro annat än att den enda kandidaten som fördes fram av beredningsgruppen efter att en hoppat av och en annan inte klarat sig genom rektorssamrådet kommer att bli en mycket lämplig prorektor. Tvärtom pekar allt på det. Men det är ändå anmärkningsvärt att beredningsgruppen samrådde med rektor om de tre kandidaterna. Jag inser visserligen problematiken. Det är viktigt att rektor och prorektor kan samarbeta och beredningsgruppen måste hitta en mekanism som innebär att man undviker att få en parkonstellation som inte fungerar tillsammans. Samtidigt har den valda lösningen visat sig förödande. Rektor har fått samråda om beredningsgruppens kandidater och åtminstone en har då försvunnit. Faktiskt kan det ha varit två av tre eftersom den kandidat som hoppat av mycket väl kan ha gjort i samband med detta samråd. Vad beredningsgruppen i praktiken då åstadkommit är en kortslutning av den kollegiala processen där beredningsgrupp och rektor gjort upp om saken utan att universitetskollegiet överhuvudtaget tillfrågats. Universitetskollegium har blivit det rundningsmärke som alla öppet motsatt sig att det skulle bli.

Hade beredningsgruppen bestått av ledamöter som lite mer sett till det kollegiala beslutsfattandets betydelse hade de förstått att den mekanism de infört för att undvika att prorektor och rektor inte kan dra jämnt inte var optimal. Ett alternativ hade varit att skicka samtliga två eller tre kandidater till universitetskollegium först och endast därefter låtit den kandidat som universitetskollegium föreslagit träffa rektor. Det hade inneburit att trycket på rektor varit större att acceptera den kandidat som föreslagits liksom att man litat på universitetskollegiets omdöme. Mitt förslag kan förstås kallas efterklokt. Och det är det också till viss del. Men samtidigt är det viktigt att beredningsgruppens ledamöter förstår och värnar vikten av kollegialitet. Det ska man kunna kräva på ett universitet som det i Lund. Möjligen är studentrepresentanterna ett undantag, de som i alla sammanhang jag träffat på dem ensidigt ser till sina intressen framför universitetets i de fall de är särskilda. Förståelse för och värnande av kollegialitet bör man däremot absolut och utan förbehåll förvänta sig av styrelseordförande. Och framför allt kan man förvänta sig det av lärarrepresentanten i beredningsgruppen. Jag tycker att den slutsatsen understryks av att två av tre lärarrepresentanter i styrelsen reserverade sig mot beslutet 20 september att utse ny prorektor vid Lunds universitet.

En ytterligare abrovinkel på ärendet är att beslutet dessutom tagits med tillägget att det är under förutsättning att hon också anställs vid Lunds universitet eftersom det är ett krav i arbetsordningen att prorektor är anställd som lektor eller professor. Men det är en delvis annan historia som det är möjligt att det finns anledning att återkomma till.

Kungshuset

Det tog några år. Men så till slut hände det ändå. Idag. Jag hamnade på kickoff-konferensen för LINXS på Kulturen. LINXS är en gemensam satsning från naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk fakultet med lite pengar från rektor med syfte att se till att MAX IV och ESS kommer till användning på Lunds universitet. LINXS ska förstås i vanlig ordning skrapa ihop massa med externa medel också. Fattas bara annat. Allt ska sedan användas för att bjuda in forskare från när och fjärran till en miljö som bedriver forskning där MAX IV och ESS är relevanta. Tanken är att LINXS ska skapa länkar mellan MAX IV och ESS samt dessa anläggningar och övriga universitetet liksom med andra forskare i Sverige. Det var ganska intressant. Men hela projektet hänger förstås på att man lyckas få ihop erforderlig externfinansiering. Man kan säga att det borde kunna gå med tanke på hur många finansiärer det finns för dessa forskningsområden. Samtidigt kan det ju förstås vara lite trögt med tanke på att redan så mycket har gått till dessa stora lundaanläggningar.

Men nu var det inte om LINXS vara eller inte vara som denna post skulle handla. Utan istället var LINXS ska sitta rent fysiskt. Just nu sitter de i gamla Kirurgen centralt precis norr om Lundagård. Men deras tanke är 2019 att flytta till.... Kungshuset. Nu är förstås inget klart. Men förhandlingar pågår enligt vad som sas på kick-offen. Det tog alltså några år, dryga två, innan nya planer för Kungshuset yppades, andra planer än att det skulle komma hela universitetet till del. Hittills är det enda jag har hört om Kungshuset att det ska bli ett showcase för Lunds universitet med utställning, shop och kanske lite studieplatser och mötesrum. Skulle det hela sluta med att LINXS flyttar in kan jag tänka mig att en och annan som tvingats flytta därifrån, läs filosofer, blir rejält sur. Kanske inte helt utan skäl.

fredag 15 september 2017

Lindström och Strindberg

Ibland är det givande att ha läst ett och annat. Som när jag häromdagen hörde Fredrik Lindström bli intervjuad om sin nya scenshow (alltså komikern, inte min kollega professorn i gamla testamentets exegetik). Här är tanken att ett hjul ska avgöra samtalsämnet för kvällen. Vår favoritkomiker la ut texten om hur han gillade att mansplaina och att han som alla andra tänkte ganska högt om sina egna tankar. Dessutom hade han erfarenhet av att det inte alls var bara han själv som var intresserad av hans tankar. År på tiljorna hade empiriskt visat att många, många fler var intresserade och faktiskt beredda att betala ganska bra för att få höra honom lägga ut texten om dem. Inte mycket att säga om allt detta.

Men så bad reportern honom att ge något exempel från showen på ett ämne han kunde tänkas tala om. Hon ville höra honom lägga ut texten om den heterosexuella mannens sexualitet. Och tänk. Fredriks tankar om mannens roll i heterosexuella parförhållanden visade sig vara precis identiska med de som August Strindberg gav uttryck för i Giftas och alltså ha dryga 130 år på nacken. För mig är det obegripligt, nästan tragiskt, att folk är beredda att betala för att höra dessa gamla förlegade idéer om parförhållanden. Dessutom så mycket mindre underhållande idag än när originalet Strindberg själv beskrev hur saker och ting låg till.

onsdag 13 september 2017

Prorektorsval

Det har nog inte passerat obemärkt att prorektorsvalet efter Eva Wiberg blivit lite komplicerat. Sydsvenskan publicerade nyligen en artikel i ämnet. Det som slår mig i denna artikel är uttalandet av vår styrelseordförande som i intervjun hävdar att beredningsgruppen endast förde fram en kandidat av den enkla anledningen att hon "var i särklass i jämförelse med övriga kandidater." Det var onekligen en ny uppgift.

Jag vet inte om Jonas Hafström är korrekt citerad i bladet, har själv lite bittra erfarenheter av hur journalisterna där ibland väljer att citera källor. Men om han är det är uttalandet ganska uppseendeväckande. Jag sitter nämligen i Universitetskollegium, vår hörandeförsamling, och när styrelseordförande i det sammanhanget redogjorde för processen var det helt andra orsaker som framkom. Av de tre kandidater som gått vidare från beredningsgruppens intervjuer hade enligt Hafström två av olika anledningar dragit tillbaka sina respektive ansökningar. Visst påstod Hafström även då att den föreslagna kandidaten var mycket lämpad, kanske den bäst lämpade. Men anledningen till att Universitetskollegium endast presenterades med en kandidat att rösta på var alltså en annan.

Min stilla fråga blir nu om vi kan ha det så här? Att universitetets styrelseordförande ger lite olika versioner av varför endast en prorektorskandidat presenterats som valbar för Universitetskollegium. I något av sammanhangen har han ju uppenbarligen inte givit hela sanningen. Nu tror jag inte denna sak rubbar vår regerings förtroende för Hafström som styrelseordförande. Dock är risken överhängande att det rubbar Universitetskollegiets och de anställdas förtroende för honom. En nog så allvarlig sak efter en havererad prorektorsvalsprocess. Allt självklart under förutsättning att Hafström är korrekt citerad i Sydsvenskan.

tisdag 12 september 2017

Forskningsbarometern 2017

Vetenskapsrådet ger sedan något år tillbaka ut en forskningsbarometer med indikatorer som jämför svensk forskning med internationell. Den är nästan helt och hållet baserad på nationella data och i vissa fall på kategorier av lärosäten. Endast när det gäller publikationer jämför barometern olika enskilda lärosäten. I det avseendet har årets barometer en hel del intressant att komma med.

Flera saker går att utläsa ur årets forskningsbarometer om hur Lunds universitets publiceringsmönster ser ut. En första observation är att fysik och kemi samt... hör och häpna ... materialvetenskap vid Lunds universitet har mindre andel av vårt universitets publikationer än vad respektive ämne har i Web of Science totalt. Detta alltså trots att vi haft Maxlab i decennier och trots att vi nu lägger miljarder på MAX IV. Visst inser jag att fysik, kemi och materialvetenskap är mycket mer än sånt som går att göra på dessa maskiner. Och visst inser jag att MAX är en nationell anläggning. Men ändå. Internt har MAX IV och ESS sålts in med att det kommer att lyfta universitetet. Påståendet verkar dock sakna förankring i tillgängliga data.

En annan sak går också att utläsa. Att humaniora vid Lunds universitet, trots att andelen publikationer av universitetets samlade publikationer är relativt liten jämfört med Stockholm och Uppsala så har vi större andel av universitets publikationer än vad som gäller i Web of Science totalt. Dessutom har vi en större andel högt citerade artiklar än Uppsala, ungefär på samma nivå som Stockholm, Göteborg och Umeå. Detta sista innebär att humanioras starka publiceringsmönster knappast kan härröra från en massa svenska publikationer i antologier och andra sammanhang som inte citeras. De lärosäten som sticker ut i sammanhanget är annars Linnéuniversitetet där humaniora är både relativt stora, dock med relativt låg andel högt citerade artiklar. I Linköping är man tvärtom bra på andel högt citerade artiklar, men publicerar istället mindre andel av universitetets artikelvolym än vad som kunde förväntas från humanioras andel av Web of Science.

Om man nu relaterar allt detta till hur lite fakultetsmedel för forskning som humaniora får i Lund jämfört med andra större universitet så blir bilden mycket positiv. Humaniora i Lund står sig bra med lite fakultetsresurser jämfört med hur det ser ut på landets övriga universitet.

onsdag 9 augusti 2017

Silberstein och Larsmo

Det har under de senaste dagarna blossat upp en liten diskussion om nazister i Almedalen igen. Johan Hakelius skrev om att han inte såg några på plats. Margit Silberstein svarade att det gjorde hon. Och Ola Larsmo uttolkade hennes text och gav henne rätt. Inget av detta var särskilt intressant om det inte varit för att alla dessa tre på sitt lilla sätt verkar ha varit ense om en sak: Nordiska motståndsrörelsen och andra ideologiskt absolutistiska och belastade organisationer bör få vara med på almedalsveckan som i sin tur inte bör bojkottas av andra deltagare för detta. Möjligen kan Silbersteins text förstås som att de inte borde få ha varit med. Men samtidigt har hon i alla fall inte själv bojkottat evenemanget nu när de i alla fall var på plats.

Och det är egentligen detta som är det intressanta. Att trots att det verkar finnas en konsensus kring hur nazister bör behandlas i det offentliga rummet, att de bör få vara med och att de måste utsättas för skälig kritik och motargument, en inställning som jag självklart delar, så skapas en motsättning mellan debattörerna. För även om Johan Hakelius är märkligt raljant om nazisternas obetydlighet och därmed marginaliserar faran på ett sätt som också det känns igen från 1930-talet tror jag inte han vill gå så långt som att påstå att deras ideologi är oproblematisk eller att den inte bör bemötas. Det är förstås medielogikens krav på konfrontation som spökar, även när de som debatterar faktiskt i stort sett delar uppfattning.

Självklart reagerar Silberstein mot Hakelius överslätande attityd med rätta. Och som den journalist hon är attackerar hon hårt och personligt. Samtidigt kan jag tycka att det hade varit värdefullt att även lyfta fram det som förenar dessa tre skribenter, att våldsideologier bör exponeras i det offentliga samtalet så att alla andra kan påpeka hur förfärligt fel deras förespråkare har. Men sådant konsensusletande finns tyvärr inte utrymme för i media trots att en syn på sin meddebattör som inte endast ond eller endast god skulle skapa ett alternativ till våldsideologiers uppdelning av världen i svart och vitt. Lite mer konsensustänkande i debatten hade visat på ett annat sätt att se på sina meningsmotståndare som också det kunnat undergräva absolutistiska ideologier.

lördag 22 juli 2017

Tillitsbaserad styrning

I en tidigare bloggpost skrev jag att jag skulle återkomma om SUHF:s rapport om tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning. Rapporten ska nog ses som ett sätt att förekomma Pam Fredmans pågående resursutredningGrundläggande problemet som identifieras av SUHF är att det svenska universitets- och högskolelandskapet är relativt homogent, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att det är samma styrmekanismer som gäller för alla.

En lösning som SUHF lyfter fram för att åstadkomma ett mer varierat universitets- och högskolelandskap är att organisera vad de kallar en utvecklad äkta dialog mellan Utbildningsdepartement och lärosätena. Här har man inspiration från andra nordiska länder. Dialogen ska syfta till fleråriga kontrakt som följs upp kontinuerligt med tanken att skapa olika krav och villkor för olika högskolor och universitet. Upplägget är nog inte så dumt. Inte heller att dialogerna och kontrakten följs upp och utvärderas.

Kvar att lösa är dock frågan hur departementet ska kunna skaffa sig den kompetens som krävs för att förhandla fram rimliga kontrakt som är väl avvägda när det gäller krav och resurser samt även anpassade till vad som kan komma att behövas för landets väl och ve flera år in i framtiden. Den nöten kräver nog en hel del organisation och kanske också kompetensuppbyggnad inom regeringskansliet. Men det är kanske något som resursutredningen kan ta itu med om den nu skulle gå på SUHF:s tankar om en mer utvecklad dialog mellan lärosäten och Utbildningsdepartementet som en lösning på problemet med att rigga ett välfungerande system för styrning med resursfördelning till universitet och högskolor. Vi får väl se när utredningen kommer i december 2018.

onsdag 19 juli 2017

Etik

Ett lunchsamtal med några kolleger under våren fick mig att inse vilka villkor som gäller för oss forskare när det gäller etikprövning. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare varit relativt ointresserad av dessa frågor eftersom jag tänkt att man kommer långt på vanligt sunt förnuft. Och när olika oetiska forskningshandlingar uppdagats har jag också tagit mig för pannan och tänkt att herregud vad vissa forskar pysslar med. Det har ju oftast handlat om mycket grova saker, allt från att kopiera forskningsresultat i publikationer över att hitta på data till att inte genomgå etiska prövningar inför olika forskningsinsatser som helt uppenbarligen kräver det.

Men som sagt, en sak fick mig att börja fundera. Det handlade om ett forskningsupplägg där öppna redogörelser för olika sexuella övergrepp från en social plattform skulle användas i forskningsyfte. Det gällde alltså berättelser som lagt upp av människor som påstår sig vara brottsoffer och som dessa gjort allmänt tillgängliga utan restriktioner. Huruvida de som lagt upp berättelserna är identifierbara eller inte beror förstås på om de använt sina riktiga personuppgifter eller inte för de kontot som använts för att lägga ut uppgifterna.

Det visar sig i alla fall att den typ av studie kräver etikprövning. Inget konstigt i det egentligen eftersom det rör känsliga personuppgifter. Vad jag reagerade på var att den här typen av forskning kräver en etisk förhandsprövning samtidigt som en journalist utan någon som helst prövning självklart kan använda samma uppgifter för en artikel eller ett inslag om sexuella övergrepp. En journalist kan på ett helt annat sätt än en forskare använda öppna källor för sina texter. När det gäller sexualbrott anger de pressetiska reglerna endast att man ska överväga noga eventuella kränkningar av privatlivets helgd och visa brottsoffer största möjliga hänsyn.

Det är onekligen intressant att forskning kringgärdas med ett mycket starkare institutionellt ramverk när det gäller etisk prövning än journalistik. Jag vet inte varför det ser ut som det gör och känner inte heller till några jämförande studier om detta. Men en hypotes är att journalistik historiskt har kopplats mycket starkare till yttrandefrihet än forskning och att det därför är mer känsligt att kringgärda journalistik med olika ramverk som begränsar möjligheterna till redovisning och analys. En annan är att forskare historiskt och i nutid har sysslat med saker som i efterhand bedömts som mycket tveksamma etiskt, inte minst inom medicinsk forskning. När etiska regelverk upprättats har dessa då kommit att gälla alla forskare, oavsett deras ämnestillhörighet, vilket inneburit att samhällsvetare och humanister som mer beskrivit och analyserat förhållanden måste prövas enligt samma regelverk som forskare som handgripligen har möjlighet att genomföra ingrepp, utföra experiment och konkret påverka levande människor, något som självklart innebär att verksamheten kringskärs mer. Detta är som sagt bara spekulationer från min sida. Men det klart att en jämförande studie om uppkomsten av forskningsetiska regelverk och pressetiska vore mycket intressant.

fredag 7 juli 2017

Almedalen

Jag var tidigare i veckan för första gången i Almedalen. Visby var fantastiskt. Det var nästan 25 år sedan jag var där senast och jag hade glömt hur vackert och speciellt det är. Eller så var jag för ung den gången för att riktigt förstå det unika med staden. Jag som alltid tidigare tyckt Kalmar eller kanske Landskrona varit Sveriges vackraste stad får nog byta fot. Numera är det Sveriges Siena som gäller.

Jag var där som deltagare i tre olika evenemang. Samtliga lyckade tycker jag själv. Bra diskussioner och bra kontakt med publiken. Möjligen blev mitt försök till Science Slam lite misslyckat. Men inte så att jag behöver skämmas tycker jag själv (i alla fall).

Vad det gäller själva spektaklet kan jag bara konstatera att det är väldigt dubbelt. Mycket kommers och medialt jippo. Absolut. Faktiskt verkar det som om Almedalen som tidigare varit endast politik och så småningom blivit allt mer politik och media numera är politik, media och näringsliv. Det klart att det kan vara mindre sunt ur ett samhällsperspektiv. Samtidigt måste man erkänna att just nära samarbete mellan politik och näringsliv (samt kanske även nu för tiden media) har varit den korporativa statens adelsmärke. Och den korporativa staten har, hur man än vänder och vrider på det, varit en framgångssaga för många mindre europeiska länder på den geografiska periferin. Sverige förstås, men också Norge, Danmark och Nederländerna som de kanske bästa exemplen. Trist bara att det ska behöva ske samtidigt som alla inblandade dansar på korruptionens rand. Jag tror det vore bra om korporativ samverkan kunde organiseras lite mer formellt, och i andra sammanhang än Almedalen. Eller kanske särskilt i andra sammanhang.

En annan sak är förstås de mycket diskuterade priserna i Visby under dessa dagar. På ett ställe där jag var med på ett seminarium som arrangerades av en myndighet jag anlitats av kostade en bakgård med ett partytält 50.000 kr för en förmiddag (som vi delade med annan myndighet inom samma sektor). Här fanns plats för kanske 40-50 åhörare med PA-anläggning, stolar, scen och tekniker. Själv bodde jag i ett rum med tre bäddar och kök som hyrts av Lunds universitet för hela veckan, pris 40.000 kr enligt hyresvärden som visade sig vara en trevlig entreprenör med 150 lägenheter för uthyrning runt om i Visby. Och då bodde jag där själv de två första nätterna. Förmodligen dyraste boendet jag någonsin haft. Lunds universitet hyrde ytterligare två likadana lägenheter om jag förstod saken rätt och hade dessutom ytterligare boende utanför muren. Och det klart att man nog borde se över prisbilden för universitetets almedalsenegagemang. Behöver det verkligen vara så omfattande och kostbart som det är? Jag tvivlar.

Fördelen för mig var tillfället att träffa gamla vänner och kolleger som jag inte träffat på länge. Det var jättekul på ett privat plan. Sedan fick jag också tillfälle att träffa lite kolleger som jag inte sett på länge och dessutom träffa några som jag inte kände sedan tidigare. Också det mycket värdefullt. När det gäller seminarierna lärde jag mig en hel del om exempelvis om det nya klimatpolitiska ramverket som faktiskt är något väldigt intressant för en historiker som gärna studerar institutionell förändring. Gick också mycket på seminarier om forskningspolitik och lärde mig en hel del där också. Inte minst plockade jag upp SUHF:s inspel om den pågående resursutredningen och ska försöka kommentera det i en kommande post.

Men sedan måste jag också ta upp det kanske starkaste minnet från Almedalen. I våras blev jag kontaktad av en originell och extremt historieintresserad gotlänning som frågade om jag kunde kommentera ett arbetet som han höll på med. Vi bestämde oss för att träffas i Almedalen eftersom han också var i Visby dessa dagar. Mannen visade sig vara en extrem kalenderbitare med många järn i elden och en mycket produktiv historieskribent med Gotland i fokus. Han var en av dessa lokalhistoriker som verkligen kunde allt som sin hembygd och om mycket annat också. Det blev ett intressant möte i Almedalsbiblioteket där jag återigen blev påmind om vikten av skickliga amatörer inte bara inom ornitologi eller astronomi, utan också inom historievetenskaperna.

fredag 30 juni 2017

H2020

Sprang igår morse på vår rektor bokstavligt talat. Jag var ute på min morgonrunda medan han stretade på uppför Fjelievägen åt motsatt håll. På väg hem som det verkade, gissningsvis från någon morgonpromenad. Jag hade medvind och nedförslut, han i både motlut och motvind hälsade ändå glatt.

Noterade att han dagen före bloggat om den hårda konkurrensen om EU-medel i det pågående ramprogrammet Horizon 2020. Faktiskt är de statistiska chanserna nu nere på drygt tio procent efter att halva ramprogrammet avverkats. Det är i paritet med konkurrensen i öppna utlysningar inom humsam i det svenska Vetenskapsrådet. Skillnaden är att de allra flesta utlysningar är väldigt snäva och hårt tillämpningsinriktade inom Horizon 2020. Därmed blir det i alla fall för mig en gåta att konkurrensen är så hård.

Skulle denna ökande konkurrens om EU-medel leda till större bidrag till EU från Sveriges sida tycker jag att det är extremt viktigt att en sådan anslagshöjning också åtföljs av krav på öppnare utlysningar med större möjligheter för forskare att själva avgöra vilka projekt som är intressanta. Först då kan vi få en European Research Area värd namnet.

tisdag 13 juni 2017

Universitetets bredd och fakultetens

På HT-fakulteterna har vi länge argumenterat för "det breda universitetet". Senast var det framgångsrikt i arbetet med den strategiska planen och här finns fortfarande formuleringar med om vikten av bredd. Det är nog viktigt att arbeta på detta sätt eftersom de flesta torra fakulteter på universitetet annars riskerar att utarmas ytterligare och kanske helt försvinna. Hotet att Lunds universitet bara blir ett stort fysiklabb kommer att vara påtagligt under lång tid framöver.

Ett problem med argumentationen är dock att HT-fakulteterna själva nog förväntas leva upp till strävan efter bredd. Frågan är bara hur rimligt det är att bibehålla bredden på HT och även S när vi i jämförelse med andra universitet har förhållandevis lite fakultetsanslag. Som jag visade i min förra bloggpost har Lunds universitets humanioraämnen sextio procent av ramanslagen för forskning som motsvarande ämnen har i Uppsala och 67 procent av de som finns i Stockholm och 84 procent av de som ämnena får i Göteborg. Ser man istället till de totala anslagen, fakultetsanslag och externa anslag och en del andra inkomster, som humanioraämnena har i Lund så handlar det fortfarande om i det närmaste sextio procent av vad de har i Uppsala och 72 procent av tilldelningen i Stockholm. Det är alltså rejält mycket mindre än vid dessa två uppländska universitet.

Mot den bakgrunden måste frågan bli om vi verkligen kan ha samma bredd i humanistiska forskningsämnen som finns i Uppsala och Stockholm. Jag anser att dessa stora skillnader också måste få återverkningar på hur många mindre ämnen vi kan och bör ha i Lund. Nu vet jag att den här typen av frågor är mycket svåra att diskutera, inte minst efter slaget om latinet för en cirka tio år sedan. Men med tanke på hur verkligheten ser ut, hur mycket mindre medelstilldelning humaniora har i Lund jämfört med landets största universitet inom detta område, så bör nog frågan tas upp igen. Vi har helt enkelt inte råd att ha samma bredd som i Uppsala och Stockholm. Frågan är bara vad vi har råd med. Men för att kunna komma fram till ett svar på den frågan måste den diskuteras.

torsdag 8 juni 2017

Storleken på hum-sam vid olika universitet

Har nyligen fått nys om SCB:s statistikdatabas för universitet och högskola. Här kan man få fram en del ganska intressanta siffror för hur mycket forskningsresurser som fördelas till universitet och högskolor inom olika ämnesområden. Slår man på alla samhällsvetenskapliga ämnen (inklusive juridik och olika ekonomiska vetenskaper som räknas in här) och alla humanistiska ämnen (exklusive konst som jag räknar bort i detta sammanhang) samt vilka ramanslag (fakultetsmedel) de erhållit vid olika universitet får man fram följande intressanta tabell för 2015:

(miljoner kr.)        HUM                                               SAM                                 HUMSAM
1. Uppsala            260                 1. Stockholm            366             1. Stockholm    597
2. Stockholm        231                 2. Göteborg              361             2. Göteborg       547
3. Göteborg          186                 3. Umeå                    297             3. Uppsala         542
4. Lund                 156                 4. Uppsala                282             4. Lund             395
5. Umeå                  81                 5. Lund                     239             5. Umeå           378

Här ska genast sägas att i dessa ramanslag ingår forskning i forskarutbildningar, men inte utbildning i forskarutbildningar eller avskrivningar. Men vad vi kan se här är mycket intressant. För även om Lunds universitet tillhör landets största när det gäller forskning generellt så är det långtifrån landets största när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskaper. Här är vi bara på fjärde respektive femte plats med en total storleksordning som motsvarar Umeås snarare än Uppsalas, Göteborgs eller Stockholms. Lund är klart distanserat av Uppsala och Stockholm som är cirka 50 procent större inom humaniora och Stockholm och Göteborg som är 50 procent större inom samhällsvetenskaper. Det som gäller i svenska forskningslandskapet i stort gäller alltså inte alls inom humaniora och samhällsvetenskap där Stockholm, Göteborg och Uppsala är de tre giganterna, medan Lund och Umeå är ungefär lika stora, men betydligt mindre än de tre största.

Om man nu utgår från samma databas och samma siffror, men istället för att undersöka ramanslag tar och tittar på samtliga finansieringskällor får vi följande tabell för 2015.

(miljoner kr.)        HUM                                               SAM                                 HUMSAM
1. Uppsala            427                 1. Göteborg               780             1. Stockholm    1065
2. Stockholm        351                 2. Stockholm            714             2. Göteborg       1024
3. Lund                 253                 3. Umeå                    570             3. Uppsala          923
4. Göteborg          244                 4. Lund                     502              4. Lund              755
5. Umeå                135                 5. Uppsala                496             5. Umeå              705

En första reflektion är väl att ifrågasätta dessa siffror. Kan Umeå verkligen ha drygt 70 miljoner mer kronor på samhällsvetenskaplig fakultet än i Uppsala? Jo, kanske ändå med tanke på hur liten deras humanistiska verksamhet är i jämförelse.

För att undersöka hur skickliga ämnesområdena är på att attrahera tilläggsfinansiering tar jag nu kvoten mellan totala anslag och ramanslag, ett mått som anger utväxlingen på de statliga ramanslagen. Det ger följande tabell:

                              HUM                                            SAM                                   HUMSAM
1. Umeå                  1,67                1. Göteborg         2,16               1. Lund              1,91
2. Uppsala              1,64                2. Lund                2,10               2. Umeå             1,87
3. Lund                   1,62                3. Stockholm       1,95               3. Göteborg       1,87
4. Stockholm          1,52                4. Umeå               1,92               4. Stockholm     1,78
5. Göteborg            1,31                5. Uppsala            1,76               5. Uppsala         1,70

Som synes visar det sig nu att Lund och Umeå står sig ganska bra i konkurrensen om att attrahera tilläggsfinansiering av olika slag där också samhällsvetare i Göteborg utmärker sig liksom humanisterna i Uppsala. Faktiskt är Lund bäst på att attrahera tilläggsfinansiering i klassen där humanisters och samhällsvetares attraktionskraft läggs samman.

Vad framför allt dessa sifferövningar visar är att beviljandegrad hos externa finansiärer som ofta används som en måttstock på framgång, nu senast i Hans Ellegrens bok som jag kommenterade i inlägget före detta, måste vägas mot hur stora ramanslag man har. Gör man det går det att dra delvis andra slutsatser. Exempelvis visar Ellegren att humanister i Uppsala är mest framgångsrika hos Vetenskapsrådet eftersom de landar 21 procent av anslagen inom humaniora samtidigt som humanister i Stockholm får 16 procent och de i Lund 15 procent av anslagen inom forskningsämnesområdet. Vad mina siffror här visar är att den där typen av mätningar inte säger så mycket eftersom de inte tar hänsyn till hur stor de statliga ramanslagen till forskning är vid de olika universiteten. Tar man hänsyn även till detta framstår istället Lund och Umeå som ungefär lika skickliga humanister och samhällsvetare på att dra in tilläggsfinansiering. Min poäng är att det spelar roll hur stor fast bas man har att söka utifrån när man jämför framgångar hos forskningsfinansiärer.

fredag 2 juni 2017

Ellegrens bok

Det har skrivits en del om Hans Ellegrens bok Det svenska forskningslandskapet om beviljade och avslagna ansökningar hos Vetenskapsrådet mellan 2011 och 2015. Någon har kallat den egensinnig. Och onekligen handlar det om många tabeller och grafer på längden och på tvären. Men för den tålmodige och sifferintresserade finns här också en del intressanta saker att vaska fram.

För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.

I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så  mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.

Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.