De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

fredag 6 januari 2017

"Ge till universitetet"

Lunds universitets hemsida sticker ut på ett intressant sätt som säger något om oss. Mycket högt upp och på en mycket framträdande plats till höger på huvudhemsidan och med näst största typsnittet finns en länk som heter "Ge till universitetet". Det är egentligen lite märkligt. En stor statlig myndighet som utformar sin hemsida nästan som om tiggeri vore en av kärnverksamheterna. Varför inte snabbt också anställa ytterligare en medarbetare på Donatorrelationer (i så fall den åttonde, de är stora som en hel forskargrupp) som får sälla sig till EU-migranterna och tidningsförsäljarna utanför Malmborgs?

Jag jämförde Lunds universitets huvudhemsida med samtliga övriga svenska universitets inklusive de tekniska högskolorna och Karolinska. Inte någon annan, inte någon, har en tiggarlänk på samma sätt som Lunds universitet. Jag har bara hittat ett annat universitet som har en liten länk med minsta typsnitt längst ned på huvudhemsidan som man måste skrolla för att se. Ingen annan har någonting om gåvor på huvudhemsidan. Lunds universitet sticker onekligen ut i detta sammanhang.

Hur i hela friden har det blivit så här? Har donatorrelationer sådan makt att de utan att någon yppar tveksamheter präglar hela verksamheten? Så ser det i alla fall ut på hemsidan. Eller är Lunds universitet på ruinens brant och tar nu till den allra sista av utvägar för att överleva även om det innebär att vi får överge allt vad mänsklig värdighet heter? Svårt att tro med en kassa som fortfarande innehåller något tiotals miljarder kronor såvitt jag vet.

Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt att arbeta på en myndighet där kärnverksamheten är forskning, utbildning och samverkan som så oförblommerat håller fram håven redan i första tilltalet till besökare. Ingen annan gör det. Alla andra universitet har löst problemet med att snabbt slussa potentiella donatorer rätt på hemsidan utan att behöva trycka givarknappen i ansiktet på alla som råkar titta förbi. Jag tycker Lunds universitet borde kunna göra likadant.

Lönesamtal

Hade före jul lönesamtal med min prefekt. Det är alltid lika upplyftande att få lära sig nya saker och även om jag själv haft personalansvar så fick jag lära mig åtminstone två saker som var nyheter för mig. För det första att lönenivå faktiskt spelar roll i löneförhandlingar. Jag har alltid trott att befintlig lönenivå är irrelevant och att det hela handlade om prestation under det senaste året. Men nej. En redan hög lönenivå kan motivera en lägre löneförhöjning. Något som förstås är bra och rimligt eftersom det driver minskade löneklyftor.

En annan nyhet för mig, och också nyhet för löneförhandlingsprocessen i stort tror jag, är att det numera är möjligt att sänka en medarbetares lön! Det hade jag aldrig någonsin trott varit möjligt. Men tydligen är detta alltså från i år ett alternativ. Nu försäkrade prefekten att jag inte låg i farozonen för lönesänkning. Inte i år i alla fall. Och det är förstås något att vara tacksam för så här på det nya året.

Att leda i nedgång

Jag gjorde aldrig lumpen. Istället var jag en av alla dem som i mitten av 1980-talet utnyttjade försvarets sämre ekonomi för att skaffa mig frisedel med hänvisning till mitt svaga psyke. På den tiden cirkulerade det instruktionsböcker, närmast samisdater, om hur man bäst undvek militärtjänstgöring utan att hamna i fängelse för vapenvägran eller tvingas till någon vapenfri tjänst. Jag läste några och utnyttjade det som pekades ut som den svaga länken i mönstringen, mötet med en psykolog.

Ändå kunde jag senare lära mig ett och annat om taktik och strategi. Ett av lärospånen jag plockade upp, Gud vet var, var att en avancerande trupp måste vara väldigt noga med att oskadliggöra alla fienden på vägen fram så att man inte riskerade att få dem i ryggen. Om det istället handlade om att försvara en linje så var det inte lika viktigt eftersom enstaka soldater inte kunde göra så stor skada. Då var det viktigare att ha koll på koordinerade grupper som närmade sig och oskadliggöra dem. Vet inte om detta stämmer i praktiken. Har tack och lov inte någonsin behövt lära mig. Men det låter rimligt.

Nu inbillar jag mig att denna militärtaktiska lärdom kan ha något att säga om ledarskap mer generellt, fast tvärtom faktiskt.  Jag tänker mig att i en organisation med expansiv ekonomi och ett ökande inflöde av resurser så är det inte livsviktigt att varje individ bidrar. Istället är det avgörande att se till att framgångsrika grupper får vad de behöver för att kunna fortsätta den framgångsrika verksamheten. I en organisation med krympande resurser däremot är det tvärtom viktigt att skära de individer som har svårt att bidra. Det gäller även individer som ingår i annars framgångsrika grupper. Eftersom det är betydligt mer arbetskrävande för organisationsledningen att ha koll på hur individer presterar än på hur grupperingar gör det krävs det betydligt mer av ledningen i svåra tider. Eller för att vara mer specifik och sammanfattande. Det är svårare att leda en organisation i svåra tider just för att det kräver så mycket större detaljkunskaper om verksamheten än vad det gör i goda.

Resonemanget har jag inte hämtat från någon organisationsteoretisk litteratur, utan är mina egna tankegångar. De kan mycket väl vara uppåt väggarna och jag tar tacksamt emot kommentarer från de som vet bättre. I alla fall tänkte jag försöka överföra detta resonemang på min fakultet, HT-fakulteterna.

Det är ingen tvekan om att fakulteten har svåra tider och har haft det under ett antal år. Problemen kommer delvis att ett yttre tryck med ständigt minskande resurser, men också av inre förhållanden med beslut om att fördela resurser jämnt. Jag tror det började för cirka femton år sedan med befordringsreformen som innebar att lektorer kunde befordras till professorer. På en del lärosäten och fakulteter, bland annat HT-fakulteterna vid Lunds universitet, bestämde man att befordrade professorer skulle få samma villkor som rekryterade. På kort sikt är detta en rimlig hållning. Problemet ser man på lång sikt, nämligen att kostnaderna blir högre i takt med att lektorer blir professorer. I en expanderande ekonomi behöver detta inte vara något problem. Men i tider av knappa resurser är risken att reformen blir en kvarnsten.

Ett annat slag kom 2010 då Lunds universitets omfördelningssystem för studentersättning (hås och håp) skrotades och ersättningen gick till de olika fakulteterna enligt de prislappar för olika ämnen som bestämts av regeringen. Ytterligare något som har pressat HT-fakulteterna är satsningarna på MAX IV som också HT varit tvungna att bidra till. Till detta kommer att humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet visat sig ha relativt små framgångar med externa medel, i alla fall på Vetenskapsrådet. Flera av dessa saker har jag redan bloggat om tidigare.

Men om man nu summerar så ser man att HT-fakulteterna bristande resurser beror på en kombination av yttre och inre orsaker. Vissa saker är självpåtagna som hur befordringsreformen implementerats. Andra är andras förskyllan som skrotningen av omfördelningen av studentersättningen och satsningar på infrastruktur vid Lunds universitet. Men sammantaget spelar det ingen större roll. Ekonomin är pressad och ledningen måste agera utifrån dessa premisser.

Vad innebär då det. Jo, enligt min liknelse vid militärtaktik så borde det innebära en grundligt utvärderingsarbete på individnivå. Underlag finns eftersom alla medarbetare varje år tvingas fylla i redogörelser för sina forsknings- och samverkansresultat. Undervisningsinsatser är ju också sedan länge noga registrerade och utvärderade. Ledningarna på fakultets- och institutionsnivå har alltså kraftfulla verktyg för att sätta sig in i de anställdas prestationer.

Ändå kan jag inte se att all denna mödosamt inlämnad och ihopsamlad information någonsin används för att diskutera medarbetares prestationer eller komma med tydliga krav på ökad verksamhet i termer av forskning och forskningsansökningar. Tvärtom är den uttalade strategin på fakultetsnivå enligt uppgift att se till att klara de krympande resurserna med naturliga avgångar och att så långt det bara är möjligt avstå från uppsägningar. Det innebär att framgångsrika grupper inte premieras utan att besparingar sker på de områden där det råkar vara pensionsavgångar.

Återigen är det en rimlig hållning på kort sikt, i alla fall i tider av ökande resurser. Arbetsgivare har trots allt ett ansvar för sina anställda och facket skulle självklart vara mycket aktivt om det blev tal om uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist inom vissa ämnen. Ändå tycker jag att den vägen måste prövas med hänvisning till min analogi med militärtaktiskt tänkande. I den situationen som HT-fakulteterna befinner sig i är det nödvändigt att undersöka prestationer på individnivå och handla därefter i de fall det är möjligt. Det kommer kanske innebära att vissa avdelningar och forskargrupper blir rejält åderlåtna. Men arbetsbrist är trots allt ett legitimt skäl till uppsägningar.

Det är ett dilemma att behöva säga upp anställda istället för att lita till naturliga avgångar, i synnerhet för oss som värnar anställningstrygghet. Men samtidigt måste det också finnas gränser för att inte göra något med tanke på hur universitetets fördelningssystem är riggat. Jag tror att ju längre fakultetsledningen väntar med att utnyttja sina möjligheter till att också förhandla om uppsägning av anställda i ansträngda tider som dessa, ju svårare blir fallet till slut när inga alternativ längre finns kvar. Att bara lita till naturliga avgångar är inte att leda, utan att välja den enklaste vägen. Det är som att försöka försvara en linje med att fokusera på individuella inbrytningar snarare än koordinerade attacker. Det bådar inte gott.

lördag 31 december 2016

Vetenskapens trovärdighet och god forskningssed

En kollega frågade här om dagen om en paragraf i högskolelagen. Han menade på fullt allvar att det skulle finnas en bestämmelse om att forskare var tvungna att försvara vetenskapens trovärdighet. Jag var minst sagt tvivlande. Skulle det finnas en bestämmelse i högskolelagen som omöjliggjorde vetenskapskritik? Nej, det kunde inte stämma. Och hade den funnits hade den varit så omdebatterad att jag säkert hade känt till den. Självklart sa jag att det inte fanns någon sådan bestämmelse. Att han måste fått det hela om bakfoten.

Men jag kollade i alla fall upp det hela. Och det visade sig att jag hade fel... "I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas" 1 kap. 3 a § högskolelagen (1992:1434). Jag tyckte att det hela lät så orimligt att jag kollade upp förarbetena. Paragrafen var när den trädde i kraft 2001 efter en ändring av högskolelagen (2000:1370) en helt ny bestämmelse utan liknande föregångare. Bakgrunden var en utredning som kommit 1999 (SOU 1999:4) där ett förslag var att ändra högskolelagen. Förslaget togs upp i följande forskningsproposition (prop. 2000/01:3) som kommit under hösten 2000 och som ledde till att den nya paragrafen infördes 2001.

I forskningspropositionen står det klart att det inte handlar om att begränsa vetenskapskritiska resonemang allmänt. Istället handlar det om att ledningarna för högskolorna och universiteten har ansvar för att det inte förekommer oredlighet i forskning vid respektive myndighet. Nu framgår det att oredlighet i forskning knappast är förenligt med andra bestämmelser i högskolelagen som att verksamheten ska avpassas så att hög kvalitet nås (prop. 2000/01:3, 89). Ändå föreslogs den nya paragrafen som alltså sedan också beslutades av riksdagen. Skälet var att regeringen ville understryka högskoleledningarnas ansvar för att införa förebyggande åtgärder på respektive lärosäte med kurser och andra institutioner för att förebygga oredlighet. Det är alltså det som paragrafen 3 a i högskolelagen handlar om och ingenting annat. De som vill kan lugnt fortsätta kritisera vetenskapens trovärdighet utifrån alla upptänkliga perspektiv utan att riskera att bli av med jobbet.

tisdag 27 december 2016

Stockholms högskola

Examensrätt heter det idag och många högskolor har som mål att bygga ut verksamheten med sikte på att inrätta olika examen. I synnerhet doktorsexamina är ju presitgehöjare. På universiteten är det annorlunda. Här kan vi utfärda alla examina vi vill utom yrkesexamen.

Sällan reflekterar vi över hur examina innebär en utökad extern kontroll av undervisning och utbildningsmål. Jag tänker att särskilt i dessa tider då New Public Management på universiteten och linjeorganisationens nackdelar debatteras så häftigt så borde vi ägna åtminstone en liten tanke också åt hur examensrätten styr verksamheten. Men istället strävar många högskolor och universitet efter att få utfärda så många examina som möjligt. Ingen enda utbildning kan idag inrättas utan att den leder till examen verkar det som. Eller i alla fall inte utan att kurserna på ett tydligt sett bidrar till att någon examen kan uppnås.

Annorlunda var det förr. När Stockholms högskola inrättades 1879 saknade den examensskyldighet som det hette då. Studenter som efter avslutade studier ville ta ut examen fick ta sig till Uppsala eller Lund för att examineras. På Stockholms högskola fick man läsa kurser och därmed var det jämnt.

Nu kunde man ju tro att högskolan gjorde allt den kunde för att uppnå examensrättigheter. Men så enkelt var det inte. Grovt uppdelat kan man säga att styrelsen gärna ville få examensskyldigheter för att högskolan på så sätt mer skulle likna de traditionella universiteten. Men i lärarkåren fanns många framträdande lärare, bland dem lundazoologen Wilhelm Leche och stockholmsmatematikern Gösta Mittag-Leffler som kraftfullt argumenterade mot examensskyldigheter eftersom de menade att det skulle innebära att lärarnas frihet att ordna undervisningen efter eget huvud skulle försämras. Med examensskyldighet var de tvungna att undervisa vissa saker och på vissa sätt.

Nu fick högskolan till slut, 1904, examensskyldigheter och den blev allt mer lik universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Lärarna på Stockholms högskola som själva ville bestämmas över sin undervisning hade förlorat slaget. Idag är det svårt att tänka sig lärare på ett universitet eller högskola som skulle arbeta mot examensrättigheter inom sitt ämne med motiveringen att de vill behålla kontrollen över lärostoffet.

Under de decennierna har onekligen universitets- och högskolelärarnas möjligheter att forma sin verksamhet inskränkts högst påtagligt. Men kanske har processen varit mycket långsammare och ihållande än vad vi vanligtvis tror. Kanske har den redan pågått i över ett sekel.

onsdag 21 december 2016

Fakulteter vs institutioner

I mitten av oktober skrev jag två bloggposter med anledning av debatten om rektorsvalet vid Uppsala universitet. De handlade om debatten om ledningen av universitet och högskolor. Men sedan dess har jag kommit till insikten att detta är något av ett pseudoproblem. När det gäller ledning av forskning och undervisning vid åtminstone de äldre universiteten, de som funnits i mer än tjugo år, finns det en betydligt viktigare organisatorisk aspekt. Nämligen hur kontrollen av resurserna fördelas mellan fakulteter och institutioner.

På ett teoretiskt plan, och delvis också praktiskt, är förstås universitetsledningens utformning viktig. Den kan ju teoretiskt göra vad den vill, slå ihop eller till och med lägga ner fakulteter. Här flyter dessutom de stora penningströmmarna från Regeringskansliet, vilket gör att universitetsledningen kan omfördela relativt stora summor efter egna principer och infall. Ett exempel är vår egna rektor Bexells beslut för ett antal år sedan att satsa betydande belopp på MAX IV och ESS, något som säkert var beroende av att styrelseordförande på den tiden hette Allan Larsson som ju var en av de riktigt stora anhängarna av dessa forskningsanläggningar. Ett annat beslut på universitetsledningsnivå var att skippa omfördelningssystemet av grundutbildningsmedel för cirka tio år sedan så att fördelningen mellan fakulteterna i Lund numera följer de prislappar för ersättning av helårsstudenter och helårsprestationer som bestämts av regeringen.

Men i praktiken är den stora frågan för hur väl forskningen och utbildningen kan bedrivas vid universiteten inte vad universitetsledningen gör, utan om resursfördelningen sker på fakultetsnivå eller institutionsnivå. Här finns olika doktriner. Jag arbetade för dryga sex år sedan vid KTH och då fick varje institution på den skola (motsvarande fakultet) där jag arbetade ett belopp som den kunde använda efter eget huvud. Ibland gjordes särskilda satsningar på lektorat inom strategiska områden eller andra insatser från universitetsledningen. Blev någon institution framgångsrik i en sådan satsning gick också dessa medel direkt till institutionen. Ibland när fakulteten var tvungen att ge medel till något särskilt område, jag minns särskilt ett antal underfinansierade doktorander från Kina, så väckte det ont blod. Alla var överens om att det var på institutionsnivå som kunskapen fanns om vad som främjade verksamheten bäst, en ny doktorand eller en ny postdoc.

När jag talar med kolleger på olika håll upptäcker jag att detta verkar vara den vanligaste modellen. Fakulteten fördelar ut resurser efter olika nycklar som kan bestå av antal anställda, antal publikationer, antal citeringar, antal kvadratmeter kontorsyta eller vad som helst. Men sedan får institutionerna använda de medel som de blir tilldelade på bästa sätt. Det gäller väl de flesta fakulteter i Lund såvitt jag vet. Det gäller också de flesta humanistiska fakulteter runt om i landet, i Göteborg, i Stockholm och så vidare.

Men det gäller inte de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. Jo, grundutbildningsmedel fördelas förstås utifrån helårsstudenter och helårsprestationer. Här är svårt att tänka sig något annat sätt för huvudströmmarna av pengar. Men när det gäller forskningsresurser så är HT-fakultetern här i staden något av ett undantag. Här fördelas visserligen en del av medlen enligt schabloner för hur mycket forskning olika anställningskategorier som lektor, docent och professor har i tjänsten. Men allt annat kommer som ett antal doktorander, ett antal postdoc. och annat som fakulteten vill satsa på. Om någon institution tycker att det vore bättre att anställa en postdoc. istället för en doktorand blir det svårt för att inte säga omöjligt utan externa medel.

Jag har funderat lite över denna modell och måste säga att jag inte tycker att den inte verkar vara så väl utformad. Enda skälet att låta fakulteterna bestämma är egentligen om institutionerna är för små för att kunna göra egna satsningar. I fallet med HT-fakulteterna kan det mycket väl gälla en del, men knappast alla. I min värld vore det i så fall bättre att slå samman de minsta enheterna för att kunna banta fakultetens inflytande över hur forskningsmedlen används. All makt åt institutionerna!

tisdag 20 december 2016

SKB

Jag sitter i Kärnavfallsrådet som är ett oberoende rådgivande organ till regeringen i frågor som rör kärnavfall. Det innebär att man får en del kunskaper, exempelvis om det forskningsprojekt som pågått sedan mitten av 1970-talet med syfte att bygga ett säkert slutförvar för använt kärnbränsle. Det är Sveriges i särklass största forsknings- och utvecklingsprojekt alla kategorier någonsin. Större än JAS, större än Öresundsbron. Och trots det nästan totalt okänt även bland de mest initierade av forskningspolitiskt intresserade svenska forskarna. Jag vet för jag har frågat dem.

Projektet leds av ett dotterföretag till Vattenfall som heter SKB. De har utvecklat metoden att förvara det använda bränslet 500 meter ner i berget inkapslat i kopparkapslar och igenfyllt med kattsand (bentonit). Hela slutförvarslösningen prövas just nu av en miljödomstol och av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Helt oavhängigt av den prövningen har SSM nyligen kommit med en rapport om säkerhetsledarskapet på SKB som innehåller mycket skarp kritik mot organisationskulturen och säkerhetstänkandet. Märkligt nog har den 22-sidiga rapporten inte resulterat i några tidningsskriverier alls förutom en artikel i Uppsala Nya Tidning. Detta trots att det handlar om den skarpaste kritiken jag någonsin sett en myndighet rikta mot SKB.

Två aspekter är särskilt intressanta. För det första att SSM, som sannerligen inte tidigare kan anses ha haft någon större kompetens inom organisationsvetenskap, nu har genomfört en undersökning med just det perspektivet. Förhoppningsvis innebär det att den hittills övervägande  naturvetenskapliga och tekniska kompetensen på SSM nu börjar breddas även mot det samhällsvetenskapliga. Det vore mycket välkommet och rapporten visar på varför. Dessa frågor har alldeles för länge varit negligerade både av SKB och SSM trots att de har självklar bäring på hur säkert slutförvaret blir.

Den andra aspekten gäller de sju-procentiga besparingarna som SKB utsatts för generellt av Vattenfall med hänvisning till moderbolagets dåliga ekonomi. Här ser vi alltså de yttersta konsekvenserna av förre näringsministern Maud Olofssons och näringsdepartementets slapphet gentemot Vattenfalls minst sagt halsbrytande investeringar i olika europeiska kraftbolag för ett antal år sedan. De vidlyftiga affärerna som orsakade avskrivningar på över 150 miljarder äventyrar alltså numera svensk kärnkraftssäkerhet. Det ironiska är att Centern som var det parti som spräckte en regering i kärnkraftsfrågan på 1970-talet och alltid var det mest kärnkraftsskeptiska partiet i riksdagen nu också är det som bidragit mest till att skapa osäkerhet kring tekniken i Sverige. Så kan det gå...

söndag 18 december 2016

Disputationer

Har under fredagen och lördagen suttit i inte mindre än två betygsnämnder. Båda gångerna har det varit mycket bra opponenter och mycket bra diskussioner, något som tyder på mycket bra respondenter och dessutom bra och diskussionsvänliga avhandlingar. Det är ju inte alltid som disputationer blir så lyckade, men när de blir det och dessutom två gånger på raken med så kort tid emellan är det verkligen upplyftande. Något som gör en både inspirerad och ödmjuk inför alla fällor det är så lätt att ramla i som forskare.

Jag ska inte ge mig in på att diskutera komponenterna i en bra disputation. Det gör så många andra så bra. Däremot har upplevelserna under fredagen och lördagen fått mig att fundera över hur viktigt disputationer faktiskt är, i synnerhet kanske inom humaniora. Disputationsinrättningen är en av de viktigaste och mest noggranna sakkunniggranskningarna som görs av vetenskapliga arbeten och när det görs skickligt och med esprit är det verkligen stor underhållning kombinerad med allvar. Det har hänt mer än en gång att opponentens insatser fått mig att ändra uppfattning om en avhandling jag läst inför disputationen. Därför är det också så viktigt att det inte slarvas bort. Något som jag tyvärr också ibland har upplevt även om jag tycker att det ännu hör till ovanligheterna.

onsdag 14 december 2016

Vad är det med medicinare?

Ända sedan Macchiarini-affären briserade i offentligheten i början av året efter SvT:s Dokument inifråns reportage har jag undrat vad det är med medicinare. Nej, självklart är inte alla medicinare Macchiarini-läkare. Tvärtom är alla jag känner synnerligen trevliga och empatiska människor. Ändå går det inte att frigöra sig från känslan att landets medicinska fakulteter är överrepresenterade när det gäller dåligt handhavande av etiska frågeställningar eller självsvåldigt beteende i allmänhet. Även om denna min känsla inte bygger på annat än anekdotisk bevisföring.

För är det bara en tillfällighet att just en medicinare, Christoper Gillberg, barn- och ungdomspsykiatrikern på Sahlgrenska i Göteborg, fälldes för mer än tio år sedan när han vägrade lämna ut material enligt offentlighetsprincipen och istället förstörde allt? Är det en tillfällighet att operationer vid Sahlgrenska i Göteborg nyligen polisanmälts för att inte ha genomförts med korrekta tillstånd? Är det en tillfällighet att professorn som i år avskedades från Lunds universitet på grund av arbetsvägran var anställd på Medicinsk fakultet? Är det en tillfällighet att den hemliga sammanslutningen Hincus som enligt Lundagård är sexistisk och uteslutande har medlemmar som är studenter och anställda vid Medicinsk fakulteten här i staden?

Jo, det kanske det är. Även ekonomer, språkmänniskor, ingenjörer och andra fuskar och förskingrar universitetets resurser. Samtidigt omgärdas medicinare och deras verksamhet mer än oss vid andra fakulteter av ett rigoröst regelsystem och hårdare kontroll. De pysslar trots allt med människoliv. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att det finns något generellt självgott över medicinares handel och vandel. Inget fel i det. Men när det självgoda övergår i självsvåldigt beteende som inte tar hänsyn till gällande normer och värderingar så bör man fundera ett varv till. Det gör säkert inte alla medicinare, men säkert inte alla anställda vid andra fakulteter heller? Frågan är om det är vanligare att medicinare inte gör det?

Ja, kanske är det trots allt det. Det kan i så fall finnas många förklaringar till det. En skulle kunna vara en klassaspekt, att verksamma vid medicinska fakulteter överlag kommer från bättre bemedlade sammanhang än vad som gäller vid andra fakulteter och att de därmed har med sig en självsäkerhet hemifrån som innebär att den egna kompetensen övervärderas (allmänt sett förstås). Tankekedjan är naturligtvis svag. Jag saknar belägg för varje led, både att anställda vid medicinsk fakultet kommer från bättre sociala förhållanden liksom att människor från högre inkomstklasser litar mer på den egna kompetensen än andra. Men detta är en blogg och jag tar mig friheten att använda den för att spekulera högt även om det kanske leder fel.

En annan tanke och kanske rimligare tanke är att vissa kategorier medicinare är tvungna att ägna sig åt verksamheter som är i marginalen på det som faller inom gängse normer och värderingar som att skära i levande människor eller skriva ut droger som förändrar ens personlighet. Sådana verksamheter attraherar vissa typer av människor, något som sedan kan få genomslag för hur medicinare framstår i jämförelse med andra forskare och lärare.

Kanske skulle medicinares större självsvåldighet kunna förklaras med en kombination av allt detta? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det ligger något i min känsla av att medicinare är överrepresenterade när det gäller självsvåldigt beteende i allmänhet. Men att jag har den är illa nog.

tisdag 13 december 2016

Styrelseordförande och externa styrelseledamöter

Kanske är det lite nördigt att intressera sig för universitets och högskolors ledning på sådan detaljnivå att man till och med följer hur tillsättningsprocesserna för högskolestyrelser förändras. Nåja, i så fall får jag väl erkänna mig som nörd.

I alla fall har det relativt nyligen, 8 juni i somras, kommit ett nytt dekret om hur detta ska gå till efter att den förra ordningen skrotats med en nomineringsgrupp som bestod av landshövding i länet för universitetet eller högskolan, en regeringsutsedd person och en studentrepresentant. Den nya ordningen är ett av de få  konkreta resultaten av Kåre Bremers så nedsablade ledningsutredning (SOU 2015:92, prop. 2015/16:131), ett förslag som typiskt nog redovisats separat.

Sedan i somras gäller i alla fall att nomineringsgrupperna, en för varje universitet och högskola, numera består av två nomineringspersoner, en som företräder ett övergripande statligt intresse och en som står för lokalkunskapen. Dessa är numera utsedda för alla universitet och högskolor (PM Utbildningsdepartementet, 17 november 2016) och ska alltså föreslå styrelseordförande och de sju övriga regeringstillsatta styrelseledamöterna för vart och ett av våra universitet och högskolor.

Det blir en grannlaga uppgift för alla nomineringspersoner att hitta en styrelseordförande och ytterligare sju ledamöter för varje styrelse. Mängder av lämpliga och kompetenta personer ska nosas upp och tillfrågas om de vill göra en insats för respektive lärosäte. Hittills har det ofta handlat om lokala näringslivstoppar, kanske en kommunalpamp och någon från landstinget. Andra representerade grupper har varit gamla statssekreterare och liknande förmågor som vunnit sina lagrar i huvudstaden.

Inget fel i det. Men det finns en kategori som hittills ofta förbisetts av regeringen när de utsett externa ledamöter i olika universitets- och högskolestyrelser, våra gamla osaligt avgångna rektorer och prorektorer. När man tittar igenom de olika externa ledamöterna i landets styrelser för universitet och högskolor är det faktiskt förvånansvärt få gamla rektorer som dyker upp. Visst sitter Kåre Bremer själv i styrelsen för någon konstnärlig högskola, men skulle inte hans kompetens kunna utnyttjas bättre än så? Och hur är det med andra gamla trotjänare? Många av dem har mycket goda insikter om möjligheter och svårigheter med att leda universitet och högskolor som alldeles för sällan tas i anspråk i dagens styrelser.

Nu menar jag inte att en rektor ska gå in i styrelsen för en högskola eller universitet där hon själv verkat. Nej, det vore nog inte så lämpligt. Men varför inte ta plats i en annan styrelse? Själv tror och hoppas jag att våra nomineringspersoner mer än tidigare ska ta denna dolda kunskapsreserv i anspråk för att på förtjänstfullast möjliga sätt fullborda sina respektive uppdrag. Det är en förhoppning och ett förslag som jag verkligen tror skulle kunna förnya våra styrelser på ett positivt sätt. Kom bara ihåg var du läste det först.

måndag 28 november 2016

Färre disputerade inom humaniora

I senaste numret av Universitetsläraren beskrivs hur antalet disputerade ökat kraftigt. Mellan 1973 och 2015 har antalet doktorsexamina nästan exakt fyrfaldigats på totalen. Ökningen gäller alla vetenskapsområden förutom humaniora. Här nåddes en topp 2003 med 286 disputationer. Men sedan dess har antalet nästan halverats ner till 153 stycken 2015. I relativa tal är fallet stort. År 1973 utgjorde disputationer i humaniora 14 procent av alla för att 2015 vara nere på 5 procent. Problemet har varit känt länge, i alla fall närmare tio år. Främst har oron gällt konsekvenserna, att det i framtiden kan bli svårt att rekrytera akademiska lärare när antalet examinerade doktorer minskar, i synnerhet kanske inom språk.

Men vad kan då detta bero på? UKÄ som gjort undersökningen har inte analyserat orsakerna. Min gissning hänger förstås samman med den allmänna diskussionen om nyttan med utbildning som säkert spiller över på viljan hos många att lägga ner flera års studier på en forskarutbildning med en mycket osäker arbetsmarknad. Men i alla fall inom mitt ämne har vi fortfarande ungefär 30 sökande när vi utlyser en doktorandtjänst och åtminstone en handfull av dessa skulle jag gärna anställa som doktorander utan någon tveksamhet.

Nej, jag tror att en annan orsak också är de mycket dåliga finansieringsmöjligheterna för externa doktorander inom humaniora. VR finansierar inte en hel forskarutbildning, utan endast den forskning som en doktorand göra. Kursdelen måste finansieras på annat sätt. Hur det är med RJ vet jag inte riktigt. Men utöver dessa två är det svårt att hitta finansiärer som är villiga att ta sig an doktorandprojekt. Bland de privata kan man få stipendier. Men vår fakultet vid Lunds universitet har satt stopp för stipendiefinansiering eftersom man menar att det ger sämre villkor. Ofta stämmer detta, men inte alltid. Själv tycker jag att om det finns en bra student som är villig att acceptera stipendiefinansiering så borde inte universitetet hindra det utan istället ordentligt informera om nackdelarna så att doktoranden går in i utbildningen med öppna ögon och inte blir förd bakom ljuset.

Jag upplever att möjligheterna att externfinansiera doktorander är mycket bättre inom andra vetenskapsområden med fler finansierade myndigheter som sällan har något emot doktorander i en projektgrupp. Det tror jag även gäller större forskningsstiftelser inom medicin, teknik och naturvetenskap. Här blir fördelarna med flera finansieringskällor tydliga.

söndag 27 november 2016

Varför jag avstår Twitter

Har ett twitterkonto som jag nästan aldrig använder helt enkelt för att jag upplever att jag saknar den tid som krävs för att göra något vettigt av det. Det finns många som tycker att twitter är bäst eftersom det skapar ett individuellt nyhetsflöde med nya kontakter och snabba utbyten. Men det kräver som sagt att man lägger ner lite tid.

Nu har jag ändå nyligen blivit indragen i en konversation på twitter där jag för första gången yttrade mig några gånger och snart blev inblandad i en diskussion. Det var alls inte otrevligt eller så. Tonen var vänlig även om vi hade lite olika synpunkter.

Men det jag till slut upplevde som frustrerande var trots allt begränsningen i tecken. Många tycker det är kul och dessutom smart att inte behöva skriva långt. Själv blir jag bara irriterad över att inte kunna vara nyanserad. Mediet inbjuder liksom till missförstånd och konflikt eftersom man måste vara kort. I diskussionen som jag var med i blev det också mycket riktigt lite missförstånd eller snäva tolkningar som skapade motinlägg trots att skillnaderna i åsikter inte var så stor. Det hela tar till slut längre tid och mer energi än om var och en hade fått några hundra tecken till på sig. Ungefär som jag här.

torsdag 24 november 2016

Konferenspresentation

Detta är ju ingen forskningsblogg i och med att jag knappast alls gör inlägg om min forskning. Det ska jag inte göra nu heller: Men jag ska i alla fall publicera en text som jag nyligen presenterade på en konferens om kärnkraft och säkerhet. Den handlar om svårigheterna att skapa förutsättningar för lekmannadeltagande i diskussionerna om hur vi kan och bör hantera använt kärnbränsle, ett område där Sverige och Finland i omvärldens ses som föregångsländer. Presentationen följer här:

Dear organizers and participants. Thank you for inviting me and for giving me this opportunity to present some of my ideas regarding scientific knowledge and social interaction. Scientific and technical knowledge is indeed a major battleground in the debates and discussions regarding nuclear waste management. What are the best solutions? How can repositories be constructed? Scientific and technical methods are used to develop safe storage techniques and these techniques are then again tested and evaluated. In fact, science and technology is so closely connected in these processes that there is no telling where one finishes and another one starts. That is the reason people involved in science and technology studies like myself refrain from talking about science and technology as if they could be separated. They cannot, and so we rather talk about technoscience.

The technoscience of depositing used nuclear fuel is often empirical and astonishingly simple. A standard automobile cruising the Zubovsky Boulevard just outside of here is far more technically advanced than the technologies used to test the methods proposed to take care of used nuclear fuel. Nevertheless, the projects waged to achieve this are neither simple, nor inexpensive. The Swedish project launched in the 1970s by the Swedish Nuclear Fuel and Waste Management Company, the Swedish implementer abbreviated SKB, has up until now costed 6-7 billion dollars equivalent to about 220 billion rubles.[1] And that is only up until today when construction haven’t even yet begun. This makes it by far the biggest research-and-development program in Sweden ever.

One would of course assume that this would be a hotly debated program in Sweden today, especially since the Swedish implementer SKB, the Swedish Nuclear Fuel and Waste Management Company, submitted a license application in 2011 to construct a final repository for used nuclear fuel in the form of a deep geological disposal in the municipality of Östhammar in mid-eastern Sweden. This application is now under review by the Swedish Radiation Safety Authority, that is the Swedish regulator, and an Environmental Court. Statements are expected during next year as well as a local referendum in the municipality of Östhammar, the site picked in the license application for the construction of the final repository.

But no, this program is not debated at all. Although the result of a 30-years long research-and-development program, by far the most expensive ever in the Swedish history of science and technology, is under evaluation as I speak, not a word is heard on public television, radio or in the bigger newspapers. Not a word….

How is this possible? How can it be that when the municipality of Östhammar are announcing public hearings in connection to the construction of the repository, only a handful of laypersons appear, merely a fraction of a per mili of the Östhammar population? Why indeed are the discussions regarding the feasibility—the pros and cons—of Sweden’s biggest research-and-development program ever, restricted to the closed halls of the implementer SKB and the regulator, the Swedish Radiation Safety Authority as well as an unknown Environmental Court and, perhaps, a small number of academics who for one reason or another are interested in these issues, perhaps through an appointment to the Swedish National Council for Nuclear Waste as myself or through their engagement in one of the many different Non-Governmental Organizations and interest groups which also follow developments more or less closely. Why is this?

The answer to this conundrum, this mystery, lies in a widespread misconception of how technoscientific knowledge is created and how it evolves. We experts think we know best. We think that if we as scientists, engineers, public officers and professionals, if we are allowed to communicate what we know about different solutions to the problems of managing used nuclear fuel, everyone with lesser experience, skills and knowledge will be convinced. We think that if we repeat that nuclear power is safe and that its used fuel can and will be safely managed, either in a repository or through reprocessing for use in yet non-existent fast reactors (so help us God), we will be heard and everyone else will be convinced that this is indeed the case. But, unfortunately, expert knowledge does not work like this. Expert knowledge does not disseminate like it used to.

The model of how knowledge can be spread, disseminated, from experts to a lay audience, which quietly accepts what they are told is dated. It does not hold water any longer. It does not work. It doesn’t matter if the experts in question are professionally educated and have spent a whole lifetime pursuing a science career to find out the best way to pack up used nuclear fuel in a canister or if the canister in turn should be stored vertically or horizontally in the deep geological repository (while simultaneously deserting family, children and friends). It does not matter if they are world authorities in their field. The world has changed and the legitimacy and authority of technoscience is constantly questioned today no matter what the underpinnings of the claims are.

Today, knowledge does not trickle down from centers of technoscience like Rosatom or its Swedish correspondent implementer SKB. In order to be convincing, to be legitimate and to be accepted, knowledge can no longer be disseminated to stakeholders, citizens, the man or woman in the street, even through the skillful operations of communication consultants. In order for technoscientific knowledge to be accepted, it needs to be circulated.

Circulation means that experts, stakeholders and others are continually and from the start exposed to each other. While universities all around the world today are required to be ever more relevant and create impact, from commercial innovations at medical and engineering departments down to the most unworldly and detached researchers in the humanities, experts contracted by an implementer of nuclear waste management can go on without ever having to be exposed to anyone. But the experience and views of stakeholders also need to be incorporated into the solution right from the outset. It does not work to have a number of scientists and engineers locked up in a hard rock laboratory for thirty years to develop a plan for how to manage used nuclear fuel and then present the solution ready-made to those who are expected to accept it. No, instead solutions must be discussed with stakeholders continually throughout the process. Stakeholders need to be invited to participate in the process of developing and designing the final repository from the start. The technoscientific expertise must be forced out of their comfort zones down deep below in hard rock laboratories and out in the streets of the municipalities to communicate with members of the communities involved.

But if the dissemination model of technoscientific knowledge is dead, how do we create circulation regarding actual problems? Well, just like the source code of operating systems in our cell phones are open source making it possible for anyone with programming skills to construct and sell apps, the research-and-development program for a final repository for used nuclear fuel should be open for contributions from the public. Social interaction should begin with the research-and-development program itself. It should not be something to be reluctantly added on as the program ends. Much of the input may of course be unreasonable or unrealistic. But circulation means that ideas from one perspective is used and reworked in other contexts and then again confronted in a third context and so on. Repetitiously, again and again, circulating and slowly transforming as it circulates. Circulation means that the outcome is the result of a process where many different voices have been heard and stirred together.

Let me be concrete. There are still a number of unresolved issues regarding the license application for a final repository in Sweden, at least according to some of the stakeholders. For instance the possibility of monitoring the repository after it has been closed through the positioning of different measurement instruments to follow developments underground at a distant. Over the past years there have been attempts to engage the local municipality to discuss this issue, but it is hard to involve stakeholders in a creative process at this late stage. They simply do not seem turn up since they are convinced that all the problems have already been solved. And if they haven’t, it is too complicated for them to have anything to contribute with.

Another example is that of copper corrosion. In the license application, the canisters containing used nuclear fuel will be of five centimeter thick pure copper surrounding an insert of cast iron, a solution relying on the assumption that copper cannot corrode in the oxygen-free environment of the deep geological disposal. A number of different experiments have been carried out over the past decades to prove that copper can respectively cannot corrode without oxygen. But the scientific community remains undecided, there are at least some researchers that fear that copper can corrode without oxygen. Complicating the issue is also that some involved researchers have patents for alternative alloys that can be used instead of copper. But why not engage non-experts in this matter? Not to settle the dispute. But to have it discussed outside the narrow circle of chemical experts and suggest solutions to how the dispute can be settled. The circulation of knowledge could be a method to unlock the dispute. But again, I fear it is too late.

A third unresolved issue is that of deep boreholes, an alternative method placing single canisters at considerably deeper depths than in a deep geological disposal. There are stakeholders who think that this alternative has not been investigated thoroughly enough and that deep boreholes could be a better solution. Again, the resolution could be engagement of larger crowds to circulate the knowledge of deep boreholes and have others than experts consider the pros and cons and suggest how to resolve the issue. And again, the solution involving knowledge circulation is no longer realistic since the research-and-development program has used up the better part of thirty years to try to convince everyone that their deep geological disposal is the best way of managing used nuclear fuel. The circulation of knowledge about alternatives such as deep boreholes outside of the group of technoscientific experts was never itself an alternative.

Knowledge circulation is not the solution to technoscientific problems. It is rather the solution to stakeholder engagement that may simultaneously create new leads to how to solve technoscientific problems. It is more than anything else a model for how to achieve social interaction regarding technoscientific problems and technoscientific knowledge. But it is important that knowledge circulation is initiated as early in the process as possible. The app industry for cell phones would have taken considerably longer to develop if the operating system had not been based on open source code already from the introduction of android-relying smartphones in 2008.

The reason it is important to introduce knowledge circulation as early as possible in the process, is that the construction of a final repository for used nuclear fuel is an activity that, like any other technoscientific activity, slowly solidifies as years and decades go by. And as it solidifies, it takes more and more effort to stir it, more and more energy to circulate the technoscientific knowledge invested in it. I am afraid that the Swedish efforts to build a deep geological disposal is already solid through and through. It can no longer be stirred. It is no longer possible to circulate the knowledge invested. But it is not too late in other countries where the disposal of used nuclear fuel is still in its infancy. Here, the process is still liquid enough for knowledge to be circulated.

This is the reason we should not be in here at all, at the Rossiya Segodnya International Press Center discussing in a room without windows where participants are placed in roundtables thus turning their backs against each other. It is not surprising that everyone is constantly on their cell phones texting and answering emails given these circumstances. Instead, we should be out in the Zubovsky Boulevard discussing with the pedestrians. That is the only way to make technoscientific knowledge be part of social interaction.

Thank you very much for your attention.


[1] The full Apollo program running 1960-1973 cost a total of 25,4 billion dollars in 1973. In today’s value, this adds up to 140 billion dollars, about twenty times the costs of the Swedish program for depositing spent nuclear fuel. Per subject, the Apollo program cost about 700 dollars and the Swedish program for a final repository for spent nuclear fuel has so far cost 1000 dollars per subject. The repository is still being planned though. It is still to achieve the correspondence of three crews on the moon.

lördag 19 november 2016

Lunds J-, E-, S- och HT-fakulteter sämst på VR

Jag sitter i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, vilket bland annat innebär att man får sig tillgodo en del intressant statistik om hur de olika medlen fördelas. Det visar sig nämligen att i årets ansökningsomgång kom humaniora och samhällsvetenskap vid Lunds universitet riktigt dåligt ut.

I utlysningen om så kallade fria projektmedel, alltså den stora utlysningen som inte är riktad mot något särskilt problemområde, inkom sammanlagt 870 ansökningar och av dessa beviljades 88 stycken eller 10,1 procent. Om man sedan roar sig med att bryta ner ansökningarna på vilka universitet och högskolor de kom ifrån visar det sig att endast en handfull skickade in fler än 40 ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap. De var Stockholms universitet (145), Uppsala universitet (138), Lunds universitet (125), Göteborgs universitet (122), Umeå universitet (78) och Linnéuniversitetet (45). Den största ansökande institution efter Linnéuniversitetet var Södertörns högskola som stod för 25 ansökningar, men då börjar underlaget bli så litet att det inte verkar meningsfullt längre.

Av de sex universitet som skickade in flest ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap kan det konstateras att Linnéuniversitetet fick sämst utslag. Endast fyra (4) av deras ansökningar beviljades. Näst sämst var Lunds universitet som endast hade sex (6) beviljade ansökningar. Nu inser varje läsare direkt att de absoluta talen inte säger så mycket. Och mycket riktigt, går vi igenom hur framgångsrika de sex universiteten var relativt så visar det sig snart att Lunds universitet var klart sämst. Beviljningsgraden för de olika universiteten var följande: Stockholms universitet 14,5 procent, Göteborgs universitet 13,9 procent, Uppsala universitet 13,0 procent, Umeå universitet 9,0 procent, Linnéuniversitetet 8,9 procent och Lunds universitet 4,8 procent.

Siffrorna visar att Lunds universitet inte bara var sämst utan dessutom var mycket sämre än alla andra av de stora projektmottagarna. Bara lite mer än hälften så dåliga som Linnéuniversitetet. Och mycket, mycket, mycket sämre än de som vi vanligtvis vill jämföra oss med, de andra stora universiteten i Mälardalen och på västkusten. Men vi är alltså mycket sämre än lillebror Linné och universitetet i Umeå….

Här finns en del reflektioner att göra. För det första. Detta är statistik som gäller endast ett enda år. För att det ska bli intressant måste man följa utvecklingen under ett antal år. Det är en mycket relevant och rimlig invändning som utan tvekan gäller. Jag har inte tittat på statistik för en följd av år som jag antar finns på VR och som säkert ledningarna för J, S E och HT-fakulteterna känner väl till. En annan invändning är att detta inte är tecken på kvaliteten på ansökningarna utan på hur illa beredningsgruppsledamöter från Lunds universitet tillvaratar universitetets intressen. Detta mer konspiratoriskt anlagda perspektiv som utgår från att ämnesrådsledamöter, och även i förlängningen ledamöter i beredningsgrupperna, till viss del i alla fall sitter där för att ta tillvara det egna universitetets intressen vill jag däremot avfärda å det bestämdaste. Jag har ännu inte varit med om att någon ledamot ensam eller i minoritet framhåller en ansökan från det egna lärosätet. I beredningsgruppen är man ofta jävig när en ansökan från det egna lärosätet ska diskuteras och i ämnesrådet förs inte egentligen diskussioner av den typen som gör att ett lärosäte premieras framför ett annat. I ett avseende skulle ämnesrådsledamöter kunna bidra till framgångar på det egna lärosätet och det skulle vara i förslag på beredningsgruppsledamöter. Men inte heller här kan jag hitta någon tendens. Av de nio beredningsgrupperna finns det bara en ytterligare ledamot från samma lärosäte som ordförande och ämnesrådsledamoten i fem beredningsgruppen och aldrig mer än en från samma lärosäte.

Kvar finns två rimligare förklaringar. Den första är att detta är en tillfällig dipp i VR-framgångarna för humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet. Detta skulle vara relativt lätt att kolla upp genom VR för den som är intresserad. Jag har endast fått tag i uppgifter som finns angivna på VR:s hemsida. Här framgår att ansökningarna från Lunds universitet inte står sig riktigt i konkurrensen med de övriga större universiteten inom humaniora och samhällsvetenskap de senaste åren vad gäller beviljade belopp. De belopp som 2015 beviljades Lunds universitet var lägre än de som beviljades Stockholm, Uppsala och Göteborg, faktiskt nästan hälften av det belopp som beviljades Stockholms universitet. Samma sak gällde 2014 då beviljade medel till Lunds universitet var mindre än en fjärdedel av det som gick till Uppsala, mindre än en tredjedel av det som gick till Göteborg och mindre än hälften av det som gick till Stockholm. Detta år fick Lund drygt dubbelt så mycket som gick till Linnéuniversitetet. Tyvärr är detta inte riktigt jämförbara siffror eftersom jag bara tar det jag hittar lätt tillgängligt på nätet, men kanske är det ändå indikationer.

Min slutsats är tills vidare och tills någon kan peka på statistik eller annan empiri som pekar åt ett annat håll istället att Lunds universitets J, E, S och HT-fakulteter inte står sig i den inhemskt svenska konkurrensen när det gäller forskningsansökningar till VR. Detta borde vara något som diskuteras med stort allvar inom fakultetsledningarna på Juridicum, Ekonomihögskolan, S och HT. Frågan är vad de vill göra åt det?

För att vidta åtgärder krävs idéer om orsakerna. Handlar det om att vi har mindre resurser och därför klarar oss sämre? Ska vi helt enkelt skylla på sämre yttre betingelser? Kanske har resurser till HT och S dränerats, delvis på grund av naturvetenskapliga satsningar på bland annat ESS och MAX IV? Jag är tveksam eftersom det nog mest skulle märkas på att vi får in färre ansökningar. Men det får vi inte. Istället är det det relativa utfallet som är sämre än på andra håll. Det tyder på att problemen snarare ligger inom fakulteterna. Om vi tittar på skillnaderna i Lund jämfört med på andra håll så kan man konstatera att det finns en del att gå på. Det första gäller fördelningen av grundutbildningsresurser. I Lund får varje fakultet prisbeloppet som kommer från staten. Ingen omräkning görs för att fördelningen ska bli jämnare mellan olika ämnesområden. De stora förlorarna är förstås J, E, S och HT. Jag vet inte hur det går till i Stockholm, Göteborg, Umeå och Linné. Däremot vet jag att man i Uppsala gör en omfördelning på samma sätt som man tidigare gjorde i Lund, för ungefär tio år sedan. Nu handlar detta om grundutbildningsresurser och det ska ju egentligen inte påverka möjligheterna för forskningsansökningar från J, E, S och HT. Men samtidigt är det inte omöjligt att en del av grundutbildningen också spiller över på möjligheterna till forskningsansökningar.

En annan skillnad mellan Lund och Uppsala och även Göteborg tror jag är hur man hanterat befordringsreformen. I Uppsala fick befordrade professorer sämre villkor än rekryterade medan man i Lund på de fakulteter jag känner till likställde de två kategorierna. Idag ser vi resultatet på HT, att man har ett befordringsstopp som innebär att skickliga lektorer söker sig ifrån får fakultet.

En sista skillnad som jag bara gissar är den stora internrekryteringen vid Lunds universitet. Jag visade i mitt förra blogginlägg att internrekryteringen till lärare vid LUX förutom CTR var betydligt större än genomsnittet i Sverige. Jag tror också att man på goda grunder kan anta att internrekryteringen är större i Lund generellt än i alla fall på några av de andra lärosätena i Uppsala, Göteborg, Stockholm, Umeå och Växjö. Förmodligen större här än på alla övriga, i alla fall på HT-området.

Min gissning är att Lund klarar sig mycket sämre än de andra större svenska universiteten i konkurrensen om forskningsmedel för humaniora och samhällsvetenskap på VR i år därför att vi får för låg tilldelning av universitetsgemensamma undervisningsmedel i och med att prislapparna inte räknas om på universitetet; att vi har spridit forskningsresurserna på för många händer när vi implementerat befordringsreformen och att vi har för stor internrekrytering till lärartjänster. Dessa mina gissningar bygger bara på indicier, en del starkare än andra. Här finns alltså stort utrymme för korrigeringen och andra bättre förslag. Det viktiga är dock att få igång en diskussion och att fakultetsledningarna gör något, något som märks.