De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

måndag 20 mars 2017

Avskedsföreläsning

Min handledare har nyligen gått i pension. Veckan före höll han en avskedsföreläsning, en tradition på vissa håll, men kanske inte så ofta i Lund har jag fått känslan av. Men föreläsningen är mycket bra.  Skickligt väver han ihop sin egna professionella bana (och personliga) med sina forskningsintressen. Det som framför allt slår mig är hur hans forskningsintressen emanerar ur problem som han identifierat i tidigare projekt. På så sätt blir hans forskargärning tydligt kumulativ. Kanske är detta något av en efterhandskonstruktion, men inte bara.

Om jag jämför med mig själv så kan jag konstatera att jag är en helt annan forskartyp. Jag har sysslat med en mängd olika frågor inom en rad områden. Ofta har nog dessa varit beroende av att jag blivit intresserad av projekt som andra hållit på med och som jag blivit engagerad i. Nu senast intresserar jag mig för ESS historia, en tydlig konsekvens av att jag flyttat till Lund. I alla fall har detta inneburit att jag hela tiden varit tvungen att lära om från början. Min gamla handledare har istället kunnat lägga resultat på resultat på ett helt annat sätt. Kanske har jag i någon mening blivit bredare. Kanske har jag i en annan mening förblivit en mångsidig charlatan.

I alla fall inser jag hur sällan jag reflekterat över hur jag är som forskartyp. Nog har jag tidigare insett att jag knappast är den forskare som specialiserat mig, utan istället genom mina breda intressen hellre lär mig om något nytt än formulerar nya mer avancerade frågor om något som jag redan sysslat med. Men jag har ändå inte tänkt särskilt ofta på vilka konsekvenser detta fått mer långsiktigt, över tio eller tjugo år. Och sedan när det väl slår en vad det inneburit är det för sent att göra något åt saken. Inte för att jag ångrar mig. Det gör jag inte. Men för att det hade varit kul att se vad man kunnat göra om man hållit fast i forskningsfrågor som tydligare formulerats inom ett och samma fält.

onsdag 15 mars 2017

Priviligierad

På denna blogg har jag genom åren klagat mycket på olika saker som jag upplevt som fel eller mindre bra. Smått som stort. Allt för sällan har jag reflekterat över hur bra jag och många andra fast- och heltidsanställda forskare och lärare har det på universitetet. Men så är det. Få eller inga andra professionella eller yrkesutövare har så fantastiska villkor för att få syssla med så roliga arbetsuppgifter. Det insåg jag redan som doktorand och lovade då mig själv att aldrig, aldrig bli en försurad akademiker som bara klagar oavsett om jag någonsin lyckades få en fast anställning eller inte. Kanske har jag trots allt misslyckats med den föresatsen?

Vad det handlar om är väl att hela tiden försöka påminna sig själv om att det trots allt inte gör så mycket om man inte fick det eller det anslaget, det eller det jobbet, så länge man ändå kan få fortsätta undervisa eller forska. Jag har även arbetat utanför universitet och högskola under några perioder efter doktorsexamen och då gjort mitt bästa för att hitta tid till forskning även om det är svårt och kräver oändligt med uthållighet.

Träffade här om veckan en disputerad humanist som nu arbetar som gymnasielärare som har just den situationen, att hon försöker finna tid till att forska efter arbetstidens slut. Fram till 1940-och 50-talen var en lektorstjänst vid läroverk huvudspåret för de fåtaliga som disputerade. Men i takt med att högskolesektorn och den högre utbildningen expanderade under efterkrigstiden verkar det som om andelen disputerade som kunnat fortsätta en akademisk karriär ökat i takt med att antalet disputerade skjutit i höjden, onekligen ett intressant samband som jag inte vet om det finns belagt i någon studie. Vad jag däremot hittat genom att titta på olika studier under de senaste tio åren är att andelen som arbetar utanför universitet och högskola efter disputation verkar ha gått ned från knappa 40 procent 2000 till dryga 30 procent för dem som disputerade några år in på 2000-talet. Men detta är extremt osäkert eftersom jag bygger siffrorna på olika studier, två från 2006, en från 2012 och en från 2015, med olika underlag. Min gissning är i alla fall att andelen disputerade som kan arbeta vid universitet och högskola kommer att fortsätta minska generellt även om det kan finnas undantag inom vissa ämnen.

Det innebär att vi som fortsatt kan arbeta vid universitet och högskola om möjligt blir ännu mer priviligierade. Och att det följaktligen finns ännu starkare skäl för oss att undvika att bli försurade. Jag får fortsätta jobba på det.

fredag 3 mars 2017

Akribi

Idag har tre forskare vid Malmö högskola skrivit en mycket angelägen debattartikel om sexuella trakasserier i Sydsvenskan. Jag tror deras slutsatser är helt och hållet riktiga, att problemlösningen kräver omfattande attitydförändringar hos både män och kvinnor. Här finns knappast något kontroversiellt överhuvudtaget.

Men det finns en liten detalj som jag började fundera över och som rör problemen med att använda illa redovisade undersökningar. Nu ska genast sägas att huvuddelen av artikeln bygger på en enkätundersökning vid Malmö högskola som jag inte tittat på alls och som jag inte har någon anledning att ifrågasätta överhuvudtaget.

Däremot refererar forskarna inledningsvis en annan undersökning gjord av tidskriften Runner's World. Den undersökning lämnar en hel del frågor öppna. Undersökningen är nämligen ingen enkätundersökning utan istället en sådan där undersökning där läsare (och andra antar jag) fått möjlighet att fylla i en webbenkät. Risken att det finns en överrepresentation av särskilt engagerade är välkänd i sådan här sammanhang. Skälen är många och goda att ifrågasätta om svaren på webbenkäten speglar de svarandes erfarenheter.

I denna undersökning deltog hur som helst 1.200 svenska löpare. Här framgår vidare att 50 procent av de kvinnliga läsarna utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Men det framgår ingenstans det bara är läsare som fyllt i webbenkäten. Men okey, det kan ju faktiskt ha varit så att det fanns en ruta att klicka i där man skrev om man var läsare eller inte. Eller kanske låg enkäten bakom en inloggning som endast läsare hade tillgång till. Det är möjligt att denna siffra stämmer.

Fortsatt i Runner's Worlds artikel refereras en mängd siffror som gäller kvinnor. En av dem är att nästan 90 procent av kvinnorna i studien vidtagit någon säkerhetsåtgärd. Här finns också en ruta där siffror från undersökningen redovisas på totalen, inte uppdelat i svar från män och kvinnor. Här framgår att 88 procent av det totala antalet svarande uppgivit att de vidtagit en åtgärd för att känna sig säkrare.  Eftersom undersökningen är extremt illa redovisade går detta inte att avgöra med säkerhet, men siffrorna i texten och i sifferrutan är svåra att få ihop. Om sifferrutan redovisar samtliga svar stämmer inte textens påståenden som bara gäller kvinnliga svarande. Om sifferrutan endast gäller svar från kvinnor är det konstigt att detta inte skrivs uttryckligen utan det istället i slutet av rutan står att 1.222 personer deltog. (Hur Runner's World vet att 22 av dessa inte var löpare framgår inte heller.)

I debattartikeln i Sydsvenskan återkommer påståendena från Runner's Worlds webbundersökning. De tre forskarna hävdar att artikeln "visade" att nästan 90 procent av kvinnorna i undersökningen "vidtagit någon åtgärd för att känna sig tryggare." Det är som sagt möjligt att det stämmer. Men det finns stor risk att det är fel. Om siffran istället gäller samtliga deltagare i undersökning som antyds i sifferrutan är det snarare rimligare att tro att det är fler än 90 procent av kvinnorna som svarade som vidtagit någon säkerhetsåtgärd.

Min poäng är inte att ifrågasätta debattartikelns innehåll. Det finns knappast någon anledning till det. Däremot tycker jag att det är värt att diskutera hur vi forskare använder olika resultat i olika sammanhang. Exempelvis tycker jag att forskare inte bör referera webbundersökningar överhuvudtaget eftersom underlaget är så osäkert. Mitt intryck av Runner's World undersökning är att det är svårt att avgöra om det är löpare, läsare eller personer som svarat på enkäten trots att alla dessa beskrivningar används. Det är ännu svårare att avgöra om det verkligen är 1.222 personer som deltagit eftersom det inte klargörs någonstans om webbenkäten varit öppen eller endast för dem som kan logga in med konto. Men tanke på hur illa redovisad undersökningen tycker jag att forskare bör avhålla sig från att använda den överhuvudtaget. Enda undantaget skulle möjligen vara om den motsäger de egna resultaten, men även då är det tveksamt.

Min poäng är att vi forskare bör vara mycket noggranna med hur vi använder olika undersökningar också när vi uttalar oss i media. God akribi är ett ansvar vi har mot forskarsamhället och något som är särskilt viktigt i dessa tider av faktaresistens och alternativa fakta. Inte minst gäller det så angelägna frågor som sexuella trakasserier. Risken finns alltså att webbundersökningens påstående att knappt 90 procent av de kvinnliga svarande vidtagit säkerhetsåtgärder är för låg. Men det är som sagt mycket oklart. I det specifika fallet med debattartikeln finns ingen anledning att ifrågasätta slutsatserna som till stora delar bygger på en helt annan undersökning. Men argumentationen hade vunnit ytterligare på undvika en av allt att döma undermåligt redovisad undersökning.

lördag 25 februari 2017

Desperat i behov av hjälp

Jag är verkligen inte hemma på olika datasystem och har svårt att tränga bakom gränssnitten för att förstå hur det fungerar egentligen. Ett exempel på hur frustrerande det kan vara är universitetets webmail. Om jag har förstått det så använder vi alla Microsoft Outlook. Bra att det är ett rejält och stort system med backup-organisation antar jag. Jag är oändligt trött på alla olika hemmasnickrade system som används för olika ändamål som resehantering, stipendieansökningar och gud vet vad.

Men det är också jobbigt att inse hur lite man kan påverka utformningen av Outlook. Jag har letat som en galning efter inställningen att organisera Inkorgen på ett vettigt sätt, nämligen som enskilda epostar. Men hur jag än försöker hittar jag ingen inställning som innebär att man kan organisera sina brevkorgar så att varje epost syns. Man är hänvisad till konversationer och kan inte göra något åt det. Det blir därmed otroligt svårt att hitta epost som man skickat eller tagit emot för en tid sedan. Gör man en sökning syns nämligen bara konversationerna i träffarna och den sista eposten i konversationen. Det kan handla om vad som helst och vara med vem som helst om det var fler med på den ursprungliga konversationen. Det kan till och med vara ett felmeddelande eller autosvar. Den epost man sökar kan ligga tiotals epost ner i konversationen som man då måste leta för hand. Och när man letat igenom ett antal konversationer är man beredd att ge upp. Allt detta bara för att jag inte kan organisera min inkort på ett sätt som är vettigt för mig. Puh.

Ett annat problem är att default för att svara på en inkommande epost är att svara till alla på sändlistan. Det verkar inte heller gå att ändra så att default blir svar endast till avsändare. Det som verkligen är utmanade är att detta inte heller syns i vyn. Får jag en epost och trycker svara syns bara avsändarens namn i mottagarraden trots att svaret går till alla på ursprungliga sändlistan. Alla andra som automatiskt kommer med eftersom default är svara alla syns inte ens. För att se vilka det är måste man klicka på en liten, liten pil bredvid avsändarnamnet i mottagarraden. Jag insåg faran tidigt och har hittills lyckats komma ihåg att dra ner en rullgardin och särskilt trycka "Svara avsändare" när jag skrivit något som inte rör alla i gruppen.

Men i morse hände det ändå. Jag svarade på en epost med avsikten att endast svara avsändaren, men glömde för första gången defaulten och skickade därmed min epost till alla fem på ursprungliga sändlistan. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag alltid skriver epost som jag kan stå för och i en ton som jag försöker hålla konstruktiv och uppmuntranden. Men ändå. Det är inte klokt att man ska behöva lida av default-sättningar som man inte kan ändra på i dessa den individuella valfrihetens tidevarv. Frustrerande vara bara förnamnet.

Kan någon vänlig så vet mer än jag berätta hur man gör för att ändra default-inställningarna om det kanske till äventyrs ändå skulle kunna gå.

Desperat i behov av hjälp

lördag 18 februari 2017

JO

Nej, nu börjar det bli lite löjligt. JO-anmälningarna haglar inom akademin. Men till vilken nytta? Annat än att ge anmälarna medial uppmärksamhet. Senaste JO-anmälan står tre uppsalaforskare för i fredagens forskningspolitiska inlägg på DN debatt. I falsett trumpetar de här att de JO-anmäler regeringen för att den senaste forskningspolitiska propositionen strider mot högskolelagens påbud om forskningsfrihet (1992:1434, §6).

Inte heller jag är överförtjust i senaste forskningsproppens olika förslag för att finansiera vissa forskningsinriktningar på bekostnad av andra. Samtidigt inser jag att det faktiskt står vår folkvalda regering fritt att finansiera viss forskning och inte annan. Lika fritt som det står oss forskare att strunta i det. Så har det alltid varit, i alla fall så länge det funnits forskningspropositioner, alltså sedan 1980-talet.

Om nu uppsaladebattörerna finner det så lagvidrigt att regeringen vill finansiera vissa forskningsinriktningar, varför anmälde de inte forskningspropositionen 2008 då hela 1,315 miljarder kronor årligen anslogs för ett antal strategiska forskningsområden inom mycket väl definierade och avgränsade fält? Detta var om möjligt ett ännu större ingrepp i forskningsfriheten enligt uppsalaforskarnas sett att se även om det stod varje universitet och högskola fritt att delta med en ansökan om strategiskt forskningsområde. Handlar det om att det den gången var en borgerlig regering och inte en socialdemokratisk som kom med förslaget? Eller handlar det om att det i forskningsproppen från 2016 är mer samhällsvetenskaplig forskning än vanligt som lyfts fram? (Detta sista kanske ändå lite mindre troligt med tanke på att en av uppsalaforskarna själv är statsvetare.) Jag har i alla fall svårt att hitta andra förklaringar till denna obalans i debattörernas anmälningsiver.

Jag tycker att det är lite pinsamt att man tar till storsläggan som en JO-anmälan när argumenten tryter även om det är ett gammalt välkänt trick. Om du har tunt på fötterna, bär en röd kavaj.

lördag 11 februari 2017

Medaljer

Idag, just nu, auktionerar universitetet ut 35 jubileumsmedaljer. Enligt uppgift kommer de miljoner som det kostat att ta fram medaljerna från någon extern finansiär. De intäkter som kommer av auktionen ska oavkortat gå till "ett spännande forskningsprojekt vid Lunds universitets Historiska museum som vill restaurera och bevara föremål som gömts och glömts mellan korstolarna i Lunds domkyrka". Ett spännande forskningsprojekt låter ju fantastiskt. Men om man tittar lite på beskrivningen av projektet finns där inget som röjer något som har med forskning att göra. Här beskrivs inget forskningsproblem, ingen metodutveckling, inga förväntade resultat.

Jag tycker inte att det är fel att Historiska museet får medel för att restaurera föremål. Däremot tycker jag att om det presenteras som ett spännande forskningsprojekt så bör beskrivningar av det tydliggöra vad i projektet som motiverar att det kallas forskning. Det är trots allt ett universitet som står som huvudman för museets verksamhet.

Men nu var det jubileumsmedaljerna jag hade tänkt att detta skulle handla om. LU350 handlar ju mycket om att knyta samman dåtid med framtid. Rektor skriver i sin blogg "Jubileumsåret är ett utmärkt tillfälle att se vilken fantastisk utveckling som universitetet har genomgått under århundradena. Det är också ett tillfälle att känna stolthet och få visa upp allt det som gör oss till ett av världens ledande universitet idag. Men ett jubileumsår ger oss också tillfälle att stanna upp och fundera på hur vi ska utvecklas i framtiden." Det tycker jag låter bra.

Men det finns vissa aspekter på det förflutna som jag inte tycker om. En av dessa är medaljer, sådant som delas ut till förtjänta personer av olika anledningar eller som ges ut till försäljning av lika olika anledningar. Det är liksom en kvarleva av en tack och lov svunnen tid då medaljer och ordnar spelade roll. Eller förresten, nog kan det hända att den här typen av gammeldags symbolik än spelar roll i vissa sammanhang. Men det är en kvarleva som jag tycker inte är värd att upprätthålla. Något som en organisation i tiden inte borde hålla på med även om finansieringen är extern och pengarna går till skojiga utställningsprojekt som annars kan vara svåra att finansiera. Jag håller med rektor om att ett jubileum är ett tillfälle att reflektera över historien för att vara beredd inför framtiden. Att auktionera ut medaljer är en symbolhandling som i det närmaste skymmer reflektionen och möjligheterna att se framtiden an.

Tillägg efter auktionen är avslutad:
I Sydsvenskan rapporteras från auktionen. Här finns en intressant intervju med en glad entusiast som samlar på allt som har med Lunds universitet att göra. Självklart vill denne ropa in en medalj. Men av de 35 som skulle auktioneras ut såldes endast 27 stycken till ett sammanlagt pris om 105.000 kr. Det blir ett snittpris på 3.890 kronor, inte så mycket över utropspriset på 3.000 kronor. Gissningen är att många av medaljerna mot slutet gick för utropspris. Och ännu är 8 medaljer osålda. Tja, det spelar väl ingen roll. Huvudsaken är att universitetets ansvariga är nöjda. Och det är de enligt Sydsvenskan. I alla fall den medarbetaren från donatorrelationer som intervjuas i bladet i sin egenskap av "eventkoordinator". Av alla olika enheter på Lunds universitet som konsekvent skönmålar verkligheten för att den egna verksamheten inte ska framstå som överflödig undrar jag om inte donatorrelationer tar priset. Man undrar helt enkelt vad som skulle ha krävts för att auktionen skulle ha ansetts vara ett misslyckande. Inga sålda medaljer alls?

torsdag 9 februari 2017

Fördelning av hås och håp

Jag börjar bli allt mer konfunderad över hur helårsstudenter och deras helårsprestationer fördelas över vår fakultet. Fördelningen till olika ämnen görs på fakultetsnivå. Varje år får varje institution inkomma med äskanden som motiverar varför si och så många helårsstudenter ska finansieras inom de ämnena som finns på institutionen. Medel fördelas sedan till de olika institutionerna där ämnena undervisas.  I dessa äskanden ligger mycket av upprepning och kontinuitet. Det ska till tapp i antalet helårsstudenter för att de ska omfördelas. Det är mycket svårt att få fler helårsstudenter med hänvisning till ökat söktryck eftersom det innebär att något annat ämne måste släppa till medel, något som inte gärna görs om det inte finns en tydlig underproduktion.

Problemet är bara att institutionerna inte ens får omfördela helårsstudenter mellan de egna ämnena! I fakultetens tilldelning står vilka ämnen som varje helårsstudent ska användas inom. Om ett ämne underproducerar riskerar dessa helårsstudenter att dras in. Men för att institutionen inte ska förlora helårsstudenter kan andra ämnen på institutionen överproducera och på så sätt täcka upp för ämnet som underproducerar. Institutionen går jämnt upp och undviker att förlora helårsstudenter. Samtidigt innebär det att det kan finnas ämnen som konstant underproducerar på en institution samtidigt som det finns andra som konstant överproducerar. Det innebär i långa loppet ojämn och orättvis arbetsfördelning mellan lärare i olika ämnen. Men hellre det kan nog institutionsledningen tycka, än att riskera att förlora helårsstudenter till en annan institution.

Det är aldrig bra med fördelningssystem som riggas så att orättvisor kan skapas och upprätthållas. Istället ska fördelningssystem se till att omfördelning sker transparent och utan ryckighet. Det vore enkelt för fakultetsledningen att fördela grundutbildningsmedel till institutionerna utan att sedan lägga sig i hur institutionerna sköter fördelningen mellan ämnena. Varje år följs sedan söktryck och produktion upp. Skulle det uppstå institutioner som underpresterar så omfördelas deras helårsstudenter till andra institutioner som överproduccerar enligt något fastlagt system som också tar hänsyn till historisk produktion så att det inte blir för ryckigt. Men att inte institutionerna själva ska ha makt att fördela sina grundutbildningsresurser som de finner lämpligast tror jag inte är bra i långa loppet.

Det märkliga är att jag aldrig hört någon ifrågasätta eller försöka diskutera denna märkliga ordning på vår fakultet. Förmodligen säger det mer om hur dåligt jag hänger med i den interna debatten än om vad folk diskuterar på olika möten. Eller kanske inte. För jag får trots allt reda på en del av vad som diskuteras genom meddelanden på personalmöten och styrelsemöten på vår institution. Och aldrig hittills har jag hört något om någon principiell diskussion om hur kostnader och intäkter fördelas på vår fakultet. Jo, det finns ett undantag. Fördelningen av hyreskostnader på LUX har varit uppe och är tror jag alltjämt en levande fråga. Men det är också allt konstigt nog.

måndag 30 januari 2017

Hur skulle du göra?

Tänk dig att universitetet du arbetar på firar ett stort jubileum. Tänk dig att en av de saker som görs med anledning av jubileet är att en stor och fin populärhistorisk festskrift produceras som heter något i stil med Lunds universitet under 350 år. Tänk dig att boken blir jättebra. Stor, tjock och tung med text och bilder tryckta på tjockt fint papper. Här finns många bilder på medarbetare över hela universitetet och framför allt fina historiska nedslag, välskrivna och med fina bilder.

Tänk dig nu att du tycker att du arbetat hårt och varit framgångsrik, att du länge varit en resurs för universitetet. Du kanske till och med ser dig som en av universitetets frontfigurer. Om det nu var så och du börjar bläddra i den fina boken och upptäcker att här finna massor av sedan länge döda och en del ännu levande professorer med på bild. Längst bak i boken finns till och med fakultetsvisa listor med historiska forskare som fakulteterna ansett har varit av särskild betydelse för verksamheten. Dock har en del fakulteter dragit ett streck i listan och helt undvikit att ta med levande medarbetare för att undvika ledsna miner om någon till äventyrs skulle känna sig förbigången.

Tänk nu att du trots att du tycker att du gjort mycket stora insatser för universitetet som jubilerar, att du trots detta inte finns med någonstans i den stora fina jubileumsboken. Hur skulle du göra då?
1) Slå igen boken och tänker att jaha, något annat var förstås inte att vänta.
2) Bli uppriktigt ledsen och deprimerad.
3) Skämmas för att du inte fått den uppmärksamhet som du tycker att andra har fått som kanske inte ens gjort lika mycket som du för universitetet.
4) Tänka att nej nu... och skriva en egen bok som framhåller alla dina insatser för universitetet i fråga.
5) Bli fly förbannad och kontakta de som står bakom boken och säga vad du tycker om att du utelämnats.

Själv tror jag att jag reagerat enligt 1) eller kanske 2). Det minst sannolika är väl ändå 5). Men nu visar det sig att det faktiskt finns fler än en person på vårt universitet som reagerat enligt just 5) när de upptäckt att de inte finns med i den stora fina populärhistoriska jubileumsboken. Intressant tycker jag att vi människor kan reagera så olika på en och samma situation. Ännu intressantare att det finns människor som faktiskt har en sådan självsyn att de inte drar sig för att beklaga sig för de stackare som haft det omöjliga uppdraget att ställa samman en jubileumsbok väl medvetna om att de inte kan nämna precis varenda nu levande kotte som bidragit till universitetets framgångar. Intressantast av allt är att dessa som hört av sig säkert är uteslutande män.

fredag 27 januari 2017

Strategiska planen

I mitten av december förra året beslutade så till slut universitetsstyrelsen om den nya strategiska planen som gäller 2017-2026. Med tanke på alla rektorsseminarier, möten och diskussioner som planen orsakat under de senaste åren måste jag säga att den blivit något av en besvikelse. I alla fall när det gäller djärvhet och dådkraft. Istället är den tämligen urvattnad och till intet, eller mycket litet, förpliktigande.

Framför allt är den kort. Räknar man bort förord och värdegrund, som ju strängt taget knappast har särskilt mycket med strategier att göra. så återstår där kanske 3 sidor fyllda med prioriterade områden. Det är bara det att de områden som nämns redan är prioriterade. Den strategiska planen handlar alltså inte så mycket om att peka ut något för de kommande åren som att peka ut det som vi redan gör idag och förväntas fortsätta göra. Det som jag klagade på när det gällde den förra planen går lika bra att upprepa i denna nya. Inte något av det som jag diskuterade som tankar för arbetet med denna plan verkar ha lämnat avtryck.

En enda sak sörjer jag. Att den mycket goda och för en gångs skull konkreta och lätt mätbara målet som var uppe under strategiarbetet försvann, att Lunds universitet skulle sträva efter enhetlig OH på hela universitetet. Det är en sak som jag hoppas rektor inte ger upp utan istället intensifierar arbetet med. Det skulle säkert få en hel del positiva konsekvenser för hela universitetet som exempelvis bättre möjligheter till samarbete mellan institutioner och fakulteter samt en starkare gemensam universitetsidentitet. För trots alla mål och prioriteringar när det gäller universitetets samverkan och samarbete med andra aktörer så nämns inte ett ord om samarbete och samverkan inom universitetet... Något som jag faktiskt tror är en strategisk förutsättning för att fortsätta och utveckla samarbetet utanför universitetet.

Men kanske ska jag inte vara besviken. Kanske ska jag som en kollega sa vara glad för att strategiska planen inte innehåller några utfästelser. Ibland är de bästa strategiska planerna de som lämnar fältet fritt och inte låser in verksamheten i massa löften. Särskilt gäller det förstås strategiska planer som är tänkta att gälla under ganska lång tid. Möjligen ska utfallet av strategiarbetet denna gång läsas som att universitetsledningen vann kampen mot universitetsstyrelsen. Att ledningen lyckades tona ner och få bort de mest sangvinistiska infallen om omfördelningar och satsningar just för att få möjligheten att få kunna fortsätta treva sig fram i en mycket föränderlig omvärld. I så fall är det bara synd om alla de som lagt ner timmar, dagar och månader på att diskutera och formulera fram denna strategiska plan. För med tanke på hur det blev hade den nya strategiska planen nog inte behövt ta alla de resurser och all den tid i anspråk som gjorde.

onsdag 25 januari 2017

Donationsförvaltningen

Jag råkar vara korridorgranne med ett ämne med en donationsprofessur från 1990. Här har det under ett antal år varit knapert av olika anledningar. Ett problem har varit att donationen till professuren inte riktigt vela räcka till. Jag antar att det varit det låga ränteläget som gör att den ursprungliga donationen inte riktigt vill räcka till.

I alla fall ville institutionsledningen av denna anledning approchera den stiftelse som stod för den ursprungliga donationen i hopp om att den skulle vara villig att skjuta till lite medel för att stärka upp situationen. Stiftelsen ville å sin sida först se en sammanställning över hur donationen förvaltats. Ett rimligt krav förstås om det nu snart tre decennier senare visar sig att alla miljoner inte längre räcker till.

Problemet vara bara att det visade sig mycket svårt att få fram uppgifterna från donationsförvaltningen. Efter långt om länge kom så ett oväntat besked. Det visade sig att donationsförvaltningen nu hittat 12,3 miljoner kronor som hörde till donationen och att den faktiskt visst räckte professorns lönekostnader. Det var förstås glada besked och det som under ett antal år varit något av en kvarnsten för institutionens ekonomi visade sig nu kunna bära sig utan tillskott från oss andra.

Samtidigt är historien djupt oroväckande. Som jag beskrivit i min förra bloggpost lägger universitetet mycket energi och resurser på att dra donationer. Om det nu visar sig att förvaltningen av de medel som kommer in är så dålig, för att inte säga skandalös, att pengar riskerar att försvinna kan det förstås vara ett hot mot hela donationsverksamheten. Jag hoppas verkligen att donationsförvaltningen låter detta vara en viktig lärdom och att man tar sig i kragen för att ändra rutinerna kring förvaltningen så att detta inte kan upprepas i framtiden. Det är det minsta man kan begära av en statlig myndighet som oförblommerat och utan att skämmas idkar tiggeri från privatpersoner.

fredag 6 januari 2017

"Ge till universitetet"

Lunds universitets hemsida sticker ut på ett intressant sätt som säger något om oss. Mycket högt upp och på en mycket framträdande plats till höger på huvudhemsidan och med näst största typsnittet finns en länk som heter "Ge till universitetet". Det är egentligen lite märkligt. En stor statlig myndighet som utformar sin hemsida nästan som om tiggeri vore en av kärnverksamheterna. Varför inte snabbt också anställa ytterligare en medarbetare på Donatorrelationer (i så fall den åttonde, de är stora som en hel forskargrupp) som får sälla sig till EU-migranterna och tidningsförsäljarna utanför Malmborgs?

Jag jämförde Lunds universitets huvudhemsida med samtliga övriga svenska universitets inklusive de tekniska högskolorna och Karolinska. Inte någon annan, inte någon, har en tiggarlänk på samma sätt som Lunds universitet. Jag har bara hittat ett annat universitet som har en liten länk med minsta typsnitt längst ned på huvudhemsidan som man måste skrolla för att se. Ingen annan har någonting om gåvor på huvudhemsidan. Lunds universitet sticker onekligen ut i detta sammanhang.

Hur i hela friden har det blivit så här? Har donatorrelationer sådan makt att de utan att någon yppar tveksamheter präglar hela verksamheten? Så ser det i alla fall ut på hemsidan. Eller är Lunds universitet på ruinens brant och tar nu till den allra sista av utvägar för att överleva även om det innebär att vi får överge allt vad mänsklig värdighet heter? Svårt att tro med en kassa som fortfarande innehåller något tiotals miljarder kronor såvitt jag vet.

Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt att arbeta på en myndighet där kärnverksamheten är forskning, utbildning och samverkan som så oförblommerat håller fram håven redan i första tilltalet till besökare. Ingen annan gör det. Alla andra universitet har löst problemet med att snabbt slussa potentiella donatorer rätt på hemsidan utan att behöva trycka givarknappen i ansiktet på alla som råkar titta förbi. Jag tycker Lunds universitet borde kunna göra likadant.

Lönesamtal

Hade före jul lönesamtal med min prefekt. Det är alltid lika upplyftande att få lära sig nya saker och även om jag själv haft personalansvar så fick jag lära mig åtminstone två saker som var nyheter för mig. För det första att lönenivå faktiskt spelar roll i löneförhandlingar. Jag har alltid trott att befintlig lönenivå är irrelevant och att det hela handlade om prestation under det senaste året. Men nej. En redan hög lönenivå kan motivera en lägre löneförhöjning. Något som förstås är bra och rimligt eftersom det driver minskade löneklyftor.

En annan nyhet för mig, och också nyhet för löneförhandlingsprocessen i stort tror jag, är att det numera är möjligt att sänka en medarbetares lön! Det hade jag aldrig någonsin trott varit möjligt. Men tydligen är detta alltså från i år ett alternativ. Nu försäkrade prefekten att jag inte låg i farozonen för lönesänkning. Inte i år i alla fall. Och det är förstås något att vara tacksam för så här på det nya året.

Att leda i nedgång

Jag gjorde aldrig lumpen. Istället var jag en av alla dem som i mitten av 1980-talet utnyttjade försvarets sämre ekonomi för att skaffa mig frisedel med hänvisning till mitt svaga psyke. På den tiden cirkulerade det instruktionsböcker, närmast samisdater, om hur man bäst undvek militärtjänstgöring utan att hamna i fängelse för vapenvägran eller tvingas till någon vapenfri tjänst. Jag läste några och utnyttjade det som pekades ut som den svaga länken i mönstringen, mötet med en psykolog.

Ändå kunde jag senare lära mig ett och annat om taktik och strategi. Ett av lärospånen jag plockade upp, Gud vet var, var att en avancerande trupp måste vara väldigt noga med att oskadliggöra alla fienden på vägen fram så att man inte riskerade att få dem i ryggen. Om det istället handlade om att försvara en linje så var det inte lika viktigt eftersom enstaka soldater inte kunde göra så stor skada. Då var det viktigare att ha koll på koordinerade grupper som närmade sig och oskadliggöra dem. Vet inte om detta stämmer i praktiken. Har tack och lov inte någonsin behövt lära mig. Men det låter rimligt.

Nu inbillar jag mig att denna militärtaktiska lärdom kan ha något att säga om ledarskap mer generellt, fast tvärtom faktiskt.  Jag tänker mig att i en organisation med expansiv ekonomi och ett ökande inflöde av resurser så är det inte livsviktigt att varje individ bidrar. Istället är det avgörande att se till att framgångsrika grupper får vad de behöver för att kunna fortsätta den framgångsrika verksamheten. I en organisation med krympande resurser däremot är det tvärtom viktigt att skära de individer som har svårt att bidra. Det gäller även individer som ingår i annars framgångsrika grupper. Eftersom det är betydligt mer arbetskrävande för organisationsledningen att ha koll på hur individer presterar än på hur grupperingar gör det krävs det betydligt mer av ledningen i svåra tider. Eller för att vara mer specifik och sammanfattande. Det är svårare att leda en organisation i svåra tider just för att det kräver så mycket större detaljkunskaper om verksamheten än vad det gör i goda.

Resonemanget har jag inte hämtat från någon organisationsteoretisk litteratur, utan är mina egna tankegångar. De kan mycket väl vara uppåt väggarna och jag tar tacksamt emot kommentarer från de som vet bättre. I alla fall tänkte jag försöka överföra detta resonemang på min fakultet, HT-fakulteterna.

Det är ingen tvekan om att fakulteten har svåra tider och har haft det under ett antal år. Problemen kommer delvis att ett yttre tryck med ständigt minskande resurser, men också av inre förhållanden med beslut om att fördela resurser jämnt. Jag tror det började för cirka femton år sedan med befordringsreformen som innebar att lektorer kunde befordras till professorer. På en del lärosäten och fakulteter, bland annat HT-fakulteterna vid Lunds universitet, bestämde man att befordrade professorer skulle få samma villkor som rekryterade. På kort sikt är detta en rimlig hållning. Problemet ser man på lång sikt, nämligen att kostnaderna blir högre i takt med att lektorer blir professorer. I en expanderande ekonomi behöver detta inte vara något problem. Men i tider av knappa resurser är risken att reformen blir en kvarnsten.

Ett annat slag kom 2010 då Lunds universitets omfördelningssystem för studentersättning (hås och håp) skrotades och ersättningen gick till de olika fakulteterna enligt de prislappar för olika ämnen som bestämts av regeringen. Ytterligare något som har pressat HT-fakulteterna är satsningarna på MAX IV som också HT varit tvungna att bidra till. Till detta kommer att humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet visat sig ha relativt små framgångar med externa medel, i alla fall på Vetenskapsrådet. Flera av dessa saker har jag redan bloggat om tidigare.

Men om man nu summerar så ser man att HT-fakulteterna bristande resurser beror på en kombination av yttre och inre orsaker. Vissa saker är självpåtagna som hur befordringsreformen implementerats. Andra är andras förskyllan som skrotningen av omfördelningen av studentersättningen och satsningar på infrastruktur vid Lunds universitet. Men sammantaget spelar det ingen större roll. Ekonomin är pressad och ledningen måste agera utifrån dessa premisser.

Vad innebär då det. Jo, enligt min liknelse vid militärtaktik så borde det innebära en grundligt utvärderingsarbete på individnivå. Underlag finns eftersom alla medarbetare varje år tvingas fylla i redogörelser för sina forsknings- och samverkansresultat. Undervisningsinsatser är ju också sedan länge noga registrerade och utvärderade. Ledningarna på fakultets- och institutionsnivå har alltså kraftfulla verktyg för att sätta sig in i de anställdas prestationer.

Ändå kan jag inte se att all denna mödosamt inlämnad och ihopsamlad information någonsin används för att diskutera medarbetares prestationer eller komma med tydliga krav på ökad verksamhet i termer av forskning och forskningsansökningar. Tvärtom är den uttalade strategin på fakultetsnivå enligt uppgift att se till att klara de krympande resurserna med naturliga avgångar och att så långt det bara är möjligt avstå från uppsägningar. Det innebär att framgångsrika grupper inte premieras utan att besparingar sker på de områden där det råkar vara pensionsavgångar.

Återigen är det en rimlig hållning på kort sikt, i alla fall i tider av ökande resurser. Arbetsgivare har trots allt ett ansvar för sina anställda och facket skulle självklart vara mycket aktivt om det blev tal om uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist inom vissa ämnen. Ändå tycker jag att den vägen måste prövas med hänvisning till min analogi med militärtaktiskt tänkande. I den situationen som HT-fakulteterna befinner sig i är det nödvändigt att undersöka prestationer på individnivå och handla därefter i de fall det är möjligt. Det kommer kanske innebära att vissa avdelningar och forskargrupper blir rejält åderlåtna. Men arbetsbrist är trots allt ett legitimt skäl till uppsägningar.

Det är ett dilemma att behöva säga upp anställda istället för att lita till naturliga avgångar, i synnerhet för oss som värnar anställningstrygghet. Men samtidigt måste det också finnas gränser för att inte göra något med tanke på hur universitetets fördelningssystem är riggat. Jag tror att ju längre fakultetsledningen väntar med att utnyttja sina möjligheter till att också förhandla om uppsägning av anställda i ansträngda tider som dessa, ju svårare blir fallet till slut när inga alternativ längre finns kvar. Att bara lita till naturliga avgångar är inte att leda, utan att välja den enklaste vägen. Det är som att försöka försvara en linje med att fokusera på individuella inbrytningar snarare än koordinerade attacker. Det bådar inte gott.

lördag 31 december 2016

Vetenskapens trovärdighet och god forskningssed

En kollega frågade här om dagen om en paragraf i högskolelagen. Han menade på fullt allvar att det skulle finnas en bestämmelse om att forskare var tvungna att försvara vetenskapens trovärdighet. Jag var minst sagt tvivlande. Skulle det finnas en bestämmelse i högskolelagen som omöjliggjorde vetenskapskritik? Nej, det kunde inte stämma. Och hade den funnits hade den varit så omdebatterad att jag säkert hade känt till den. Självklart sa jag att det inte fanns någon sådan bestämmelse. Att han måste fått det hela om bakfoten.

Men jag kollade i alla fall upp det hela. Och det visade sig att jag hade fel... "I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas" 1 kap. 3 a § högskolelagen (1992:1434). Jag tyckte att det hela lät så orimligt att jag kollade upp förarbetena. Paragrafen var när den trädde i kraft 2001 efter en ändring av högskolelagen (2000:1370) en helt ny bestämmelse utan liknande föregångare. Bakgrunden var en utredning som kommit 1999 (SOU 1999:4) där ett förslag var att ändra högskolelagen. Förslaget togs upp i följande forskningsproposition (prop. 2000/01:3) som kommit under hösten 2000 och som ledde till att den nya paragrafen infördes 2001.

I forskningspropositionen står det klart att det inte handlar om att begränsa vetenskapskritiska resonemang allmänt. Istället handlar det om att ledningarna för högskolorna och universiteten har ansvar för att det inte förekommer oredlighet i forskning vid respektive myndighet. Nu framgår det att oredlighet i forskning knappast är förenligt med andra bestämmelser i högskolelagen som att verksamheten ska avpassas så att hög kvalitet nås (prop. 2000/01:3, 89). Ändå föreslogs den nya paragrafen som alltså sedan också beslutades av riksdagen. Skälet var att regeringen ville understryka högskoleledningarnas ansvar för att införa förebyggande åtgärder på respektive lärosäte med kurser och andra institutioner för att förebygga oredlighet. Det är alltså det som paragrafen 3 a i högskolelagen handlar om och ingenting annat. De som vill kan lugnt fortsätta kritisera vetenskapens trovärdighet utifrån alla upptänkliga perspektiv utan att riskera att bli av med jobbet.

tisdag 27 december 2016

Stockholms högskola

Examensrätt heter det idag och många högskolor har som mål att bygga ut verksamheten med sikte på att inrätta olika examen. I synnerhet doktorsexamina är ju presitgehöjare. På universiteten är det annorlunda. Här kan vi utfärda alla examina vi vill utom yrkesexamen.

Sällan reflekterar vi över hur examina innebär en utökad extern kontroll av undervisning och utbildningsmål. Jag tänker att särskilt i dessa tider då New Public Management på universiteten och linjeorganisationens nackdelar debatteras så häftigt så borde vi ägna åtminstone en liten tanke också åt hur examensrätten styr verksamheten. Men istället strävar många högskolor och universitet efter att få utfärda så många examina som möjligt. Ingen enda utbildning kan idag inrättas utan att den leder till examen verkar det som. Eller i alla fall inte utan att kurserna på ett tydligt sett bidrar till att någon examen kan uppnås.

Annorlunda var det förr. När Stockholms högskola inrättades 1879 saknade den examensskyldighet som det hette då. Studenter som efter avslutade studier ville ta ut examen fick ta sig till Uppsala eller Lund för att examineras. På Stockholms högskola fick man läsa kurser och därmed var det jämnt.

Nu kunde man ju tro att högskolan gjorde allt den kunde för att uppnå examensrättigheter. Men så enkelt var det inte. Grovt uppdelat kan man säga att styrelsen gärna ville få examensskyldigheter för att högskolan på så sätt mer skulle likna de traditionella universiteten. Men i lärarkåren fanns många framträdande lärare, bland dem lundazoologen Wilhelm Leche och stockholmsmatematikern Gösta Mittag-Leffler som kraftfullt argumenterade mot examensskyldigheter eftersom de menade att det skulle innebära att lärarnas frihet att ordna undervisningen efter eget huvud skulle försämras. Med examensskyldighet var de tvungna att undervisa vissa saker och på vissa sätt.

Nu fick högskolan till slut, 1904, examensskyldigheter och den blev allt mer lik universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Lärarna på Stockholms högskola som själva ville bestämmas över sin undervisning hade förlorat slaget. Idag är det svårt att tänka sig lärare på ett universitet eller högskola som skulle arbeta mot examensrättigheter inom sitt ämne med motiveringen att de vill behålla kontrollen över lärostoffet.

Under de decennierna har onekligen universitets- och högskolelärarnas möjligheter att forma sin verksamhet inskränkts högst påtagligt. Men kanske har processen varit mycket långsammare och ihållande än vad vi vanligtvis tror. Kanske har den redan pågått i över ett sekel.

onsdag 21 december 2016

Fakulteter vs institutioner

I mitten av oktober skrev jag två bloggposter med anledning av debatten om rektorsvalet vid Uppsala universitet. De handlade om debatten om ledningen av universitet och högskolor. Men sedan dess har jag kommit till insikten att detta är något av ett pseudoproblem. När det gäller ledning av forskning och undervisning vid åtminstone de äldre universiteten, de som funnits i mer än tjugo år, finns det en betydligt viktigare organisatorisk aspekt. Nämligen hur kontrollen av resurserna fördelas mellan fakulteter och institutioner.

På ett teoretiskt plan, och delvis också praktiskt, är förstås universitetsledningens utformning viktig. Den kan ju teoretiskt göra vad den vill, slå ihop eller till och med lägga ner fakulteter. Här flyter dessutom de stora penningströmmarna från Regeringskansliet, vilket gör att universitetsledningen kan omfördela relativt stora summor efter egna principer och infall. Ett exempel är vår egna rektor Bexells beslut för ett antal år sedan att satsa betydande belopp på MAX IV och ESS, något som säkert var beroende av att styrelseordförande på den tiden hette Allan Larsson som ju var en av de riktigt stora anhängarna av dessa forskningsanläggningar. Ett annat beslut på universitetsledningsnivå var att skippa omfördelningssystemet av grundutbildningsmedel för cirka tio år sedan så att fördelningen mellan fakulteterna i Lund numera följer de prislappar för ersättning av helårsstudenter och helårsprestationer som bestämts av regeringen.

Men i praktiken är den stora frågan för hur väl forskningen och utbildningen kan bedrivas vid universiteten inte vad universitetsledningen gör, utan om resursfördelningen sker på fakultetsnivå eller institutionsnivå. Här finns olika doktriner. Jag arbetade för dryga sex år sedan vid KTH och då fick varje institution på den skola (motsvarande fakultet) där jag arbetade ett belopp som den kunde använda efter eget huvud. Ibland gjordes särskilda satsningar på lektorat inom strategiska områden eller andra insatser från universitetsledningen. Blev någon institution framgångsrik i en sådan satsning gick också dessa medel direkt till institutionen. Ibland när fakulteten var tvungen att ge medel till något särskilt område, jag minns särskilt ett antal underfinansierade doktorander från Kina, så väckte det ont blod. Alla var överens om att det var på institutionsnivå som kunskapen fanns om vad som främjade verksamheten bäst, en ny doktorand eller en ny postdoc.

När jag talar med kolleger på olika håll upptäcker jag att detta verkar vara den vanligaste modellen. Fakulteten fördelar ut resurser efter olika nycklar som kan bestå av antal anställda, antal publikationer, antal citeringar, antal kvadratmeter kontorsyta eller vad som helst. Men sedan får institutionerna använda de medel som de blir tilldelade på bästa sätt. Det gäller väl de flesta fakulteter i Lund såvitt jag vet. Det gäller också de flesta humanistiska fakulteter runt om i landet, i Göteborg, i Stockholm och så vidare.

Men det gäller inte de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. Jo, grundutbildningsmedel fördelas förstås utifrån helårsstudenter och helårsprestationer. Här är svårt att tänka sig något annat sätt för huvudströmmarna av pengar. Men när det gäller forskningsresurser så är HT-fakultetern här i staden något av ett undantag. Här fördelas visserligen en del av medlen enligt schabloner för hur mycket forskning olika anställningskategorier som lektor, docent och professor har i tjänsten. Men allt annat kommer som ett antal doktorander, ett antal postdoc. och annat som fakulteten vill satsa på. Om någon institution tycker att det vore bättre att anställa en postdoc. istället för en doktorand blir det svårt för att inte säga omöjligt utan externa medel.

Jag har funderat lite över denna modell och måste säga att jag inte tycker att den inte verkar vara så väl utformad. Enda skälet att låta fakulteterna bestämma är egentligen om institutionerna är för små för att kunna göra egna satsningar. I fallet med HT-fakulteterna kan det mycket väl gälla en del, men knappast alla. I min värld vore det i så fall bättre att slå samman de minsta enheterna för att kunna banta fakultetens inflytande över hur forskningsmedlen används. All makt åt institutionerna!

tisdag 20 december 2016

SKB

Jag sitter i Kärnavfallsrådet som är ett oberoende rådgivande organ till regeringen i frågor som rör kärnavfall. Det innebär att man får en del kunskaper, exempelvis om det forskningsprojekt som pågått sedan mitten av 1970-talet med syfte att bygga ett säkert slutförvar för använt kärnbränsle. Det är Sveriges i särklass största forsknings- och utvecklingsprojekt alla kategorier någonsin. Större än JAS, större än Öresundsbron. Och trots det nästan totalt okänt även bland de mest initierade av forskningspolitiskt intresserade svenska forskarna. Jag vet för jag har frågat dem.

Projektet leds av ett dotterföretag till Vattenfall som heter SKB. De har utvecklat metoden att förvara det använda bränslet 500 meter ner i berget inkapslat i kopparkapslar och igenfyllt med kattsand (bentonit). Hela slutförvarslösningen prövas just nu av en miljödomstol och av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Helt oavhängigt av den prövningen har SSM nyligen kommit med en rapport om säkerhetsledarskapet på SKB som innehåller mycket skarp kritik mot organisationskulturen och säkerhetstänkandet. Märkligt nog har den 22-sidiga rapporten inte resulterat i några tidningsskriverier alls förutom en artikel i Uppsala Nya Tidning. Detta trots att det handlar om den skarpaste kritiken jag någonsin sett en myndighet rikta mot SKB.

Två aspekter är särskilt intressanta. För det första att SSM, som sannerligen inte tidigare kan anses ha haft någon större kompetens inom organisationsvetenskap, nu har genomfört en undersökning med just det perspektivet. Förhoppningsvis innebär det att den hittills övervägande  naturvetenskapliga och tekniska kompetensen på SSM nu börjar breddas även mot det samhällsvetenskapliga. Det vore mycket välkommet och rapporten visar på varför. Dessa frågor har alldeles för länge varit negligerade både av SKB och SSM trots att de har självklar bäring på hur säkert slutförvaret blir.

Den andra aspekten gäller de sju-procentiga besparingarna som SKB utsatts för generellt av Vattenfall med hänvisning till moderbolagets dåliga ekonomi. Här ser vi alltså de yttersta konsekvenserna av förre näringsministern Maud Olofssons och näringsdepartementets slapphet gentemot Vattenfalls minst sagt halsbrytande investeringar i olika europeiska kraftbolag för ett antal år sedan. De vidlyftiga affärerna som orsakade avskrivningar på över 150 miljarder äventyrar alltså numera svensk kärnkraftssäkerhet. Det ironiska är att Centern som var det parti som spräckte en regering i kärnkraftsfrågan på 1970-talet och alltid var det mest kärnkraftsskeptiska partiet i riksdagen nu också är det som bidragit mest till att skapa osäkerhet kring tekniken i Sverige. Så kan det gå...

söndag 18 december 2016

Disputationer

Har under fredagen och lördagen suttit i inte mindre än två betygsnämnder. Båda gångerna har det varit mycket bra opponenter och mycket bra diskussioner, något som tyder på mycket bra respondenter och dessutom bra och diskussionsvänliga avhandlingar. Det är ju inte alltid som disputationer blir så lyckade, men när de blir det och dessutom två gånger på raken med så kort tid emellan är det verkligen upplyftande. Något som gör en både inspirerad och ödmjuk inför alla fällor det är så lätt att ramla i som forskare.

Jag ska inte ge mig in på att diskutera komponenterna i en bra disputation. Det gör så många andra så bra. Däremot har upplevelserna under fredagen och lördagen fått mig att fundera över hur viktigt disputationer faktiskt är, i synnerhet kanske inom humaniora. Disputationsinrättningen är en av de viktigaste och mest noggranna sakkunniggranskningarna som görs av vetenskapliga arbeten och när det görs skickligt och med esprit är det verkligen stor underhållning kombinerad med allvar. Det har hänt mer än en gång att opponentens insatser fått mig att ändra uppfattning om en avhandling jag läst inför disputationen. Därför är det också så viktigt att det inte slarvas bort. Något som jag tyvärr också ibland har upplevt även om jag tycker att det ännu hör till ovanligheterna.

onsdag 14 december 2016

Vad är det med medicinare?

Ända sedan Macchiarini-affären briserade i offentligheten i början av året efter SvT:s Dokument inifråns reportage har jag undrat vad det är med medicinare. Nej, självklart är inte alla medicinare Macchiarini-läkare. Tvärtom är alla jag känner synnerligen trevliga och empatiska människor. Ändå går det inte att frigöra sig från känslan att landets medicinska fakulteter är överrepresenterade när det gäller dåligt handhavande av etiska frågeställningar eller självsvåldigt beteende i allmänhet. Även om denna min känsla inte bygger på annat än anekdotisk bevisföring.

För är det bara en tillfällighet att just en medicinare, Christoper Gillberg, barn- och ungdomspsykiatrikern på Sahlgrenska i Göteborg, fälldes för mer än tio år sedan när han vägrade lämna ut material enligt offentlighetsprincipen och istället förstörde allt? Är det en tillfällighet att operationer vid Sahlgrenska i Göteborg nyligen polisanmälts för att inte ha genomförts med korrekta tillstånd? Är det en tillfällighet att professorn som i år avskedades från Lunds universitet på grund av arbetsvägran var anställd på Medicinsk fakultet? Är det en tillfällighet att den hemliga sammanslutningen Hincus som enligt Lundagård är sexistisk och uteslutande har medlemmar som är studenter och anställda vid Medicinsk fakulteten här i staden?

Jo, det kanske det är. Även ekonomer, språkmänniskor, ingenjörer och andra fuskar och förskingrar universitetets resurser. Samtidigt omgärdas medicinare och deras verksamhet mer än oss vid andra fakulteter av ett rigoröst regelsystem och hårdare kontroll. De pysslar trots allt med människoliv. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att det finns något generellt självgott över medicinares handel och vandel. Inget fel i det. Men när det självgoda övergår i självsvåldigt beteende som inte tar hänsyn till gällande normer och värderingar så bör man fundera ett varv till. Det gör säkert inte alla medicinare, men säkert inte alla anställda vid andra fakulteter heller? Frågan är om det är vanligare att medicinare inte gör det?

Ja, kanske är det trots allt det. Det kan i så fall finnas många förklaringar till det. En skulle kunna vara en klassaspekt, att verksamma vid medicinska fakulteter överlag kommer från bättre bemedlade sammanhang än vad som gäller vid andra fakulteter och att de därmed har med sig en självsäkerhet hemifrån som innebär att den egna kompetensen övervärderas (allmänt sett förstås). Tankekedjan är naturligtvis svag. Jag saknar belägg för varje led, både att anställda vid medicinsk fakultet kommer från bättre sociala förhållanden liksom att människor från högre inkomstklasser litar mer på den egna kompetensen än andra. Men detta är en blogg och jag tar mig friheten att använda den för att spekulera högt även om det kanske leder fel.

En annan tanke och kanske rimligare tanke är att vissa kategorier medicinare är tvungna att ägna sig åt verksamheter som är i marginalen på det som faller inom gängse normer och värderingar som att skära i levande människor eller skriva ut droger som förändrar ens personlighet. Sådana verksamheter attraherar vissa typer av människor, något som sedan kan få genomslag för hur medicinare framstår i jämförelse med andra forskare och lärare.

Kanske skulle medicinares större självsvåldighet kunna förklaras med en kombination av allt detta? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det ligger något i min känsla av att medicinare är överrepresenterade när det gäller självsvåldigt beteende i allmänhet. Men att jag har den är illa nog.

tisdag 13 december 2016

Styrelseordförande och externa styrelseledamöter

Kanske är det lite nördigt att intressera sig för universitets och högskolors ledning på sådan detaljnivå att man till och med följer hur tillsättningsprocesserna för högskolestyrelser förändras. Nåja, i så fall får jag väl erkänna mig som nörd.

I alla fall har det relativt nyligen, 8 juni i somras, kommit ett nytt dekret om hur detta ska gå till efter att den förra ordningen skrotats med en nomineringsgrupp som bestod av landshövding i länet för universitetet eller högskolan, en regeringsutsedd person och en studentrepresentant. Den nya ordningen är ett av de få  konkreta resultaten av Kåre Bremers så nedsablade ledningsutredning (SOU 2015:92, prop. 2015/16:131), ett förslag som typiskt nog redovisats separat.

Sedan i somras gäller i alla fall att nomineringsgrupperna, en för varje universitet och högskola, numera består av två nomineringspersoner, en som företräder ett övergripande statligt intresse och en som står för lokalkunskapen. Dessa är numera utsedda för alla universitet och högskolor (PM Utbildningsdepartementet, 17 november 2016) och ska alltså föreslå styrelseordförande och de sju övriga regeringstillsatta styrelseledamöterna för vart och ett av våra universitet och högskolor.

Det blir en grannlaga uppgift för alla nomineringspersoner att hitta en styrelseordförande och ytterligare sju ledamöter för varje styrelse. Mängder av lämpliga och kompetenta personer ska nosas upp och tillfrågas om de vill göra en insats för respektive lärosäte. Hittills har det ofta handlat om lokala näringslivstoppar, kanske en kommunalpamp och någon från landstinget. Andra representerade grupper har varit gamla statssekreterare och liknande förmågor som vunnit sina lagrar i huvudstaden.

Inget fel i det. Men det finns en kategori som hittills ofta förbisetts av regeringen när de utsett externa ledamöter i olika universitets- och högskolestyrelser, våra gamla osaligt avgångna rektorer och prorektorer. När man tittar igenom de olika externa ledamöterna i landets styrelser för universitet och högskolor är det faktiskt förvånansvärt få gamla rektorer som dyker upp. Visst sitter Kåre Bremer själv i styrelsen för någon konstnärlig högskola, men skulle inte hans kompetens kunna utnyttjas bättre än så? Och hur är det med andra gamla trotjänare? Många av dem har mycket goda insikter om möjligheter och svårigheter med att leda universitet och högskolor som alldeles för sällan tas i anspråk i dagens styrelser.

Nu menar jag inte att en rektor ska gå in i styrelsen för en högskola eller universitet där hon själv verkat. Nej, det vore nog inte så lämpligt. Men varför inte ta plats i en annan styrelse? Själv tror och hoppas jag att våra nomineringspersoner mer än tidigare ska ta denna dolda kunskapsreserv i anspråk för att på förtjänstfullast möjliga sätt fullborda sina respektive uppdrag. Det är en förhoppning och ett förslag som jag verkligen tror skulle kunna förnya våra styrelser på ett positivt sätt. Kom bara ihåg var du läste det först.