De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

onsdag 9 augusti 2017

Silberstein och Larsmo

Det har under de senaste dagarna blossat upp en liten diskussion om nazister i Almedalen igen. Johan Hakelius skrev om att han inte såg några på plats. Margit Silberstein svarade att det gjorde hon. Och Ola Larsmo uttolkade hennes text och gav henne rätt. Inget av detta var särskilt intressant om det inte varit för att alla dessa tre på sitt lilla sätt verkar ha varit ense om en sak: Nordiska motståndsrörelsen och andra ideologiskt absolutistiska och belastade organisationer bör få vara med på almedalsveckan som i sin tur inte bör bojkottas av andra deltagare för detta. Möjligen kan Silbersteins text förstås som att de inte borde få ha varit med. Men samtidigt har hon i alla fall inte själv bojkottat evenemanget nu när de i alla fall var på plats.

Och det är egentligen detta som är det intressanta. Att trots att det verkar finnas en konsensus kring hur nazister bör behandlas i det offentliga rummet, att de bör få vara med och att de måste utsättas för skälig kritik och motargument, en inställning som jag självklart delar, så skapas en motsättning mellan debattörerna. För även om Johan Hakelius är märkligt raljant om nazisternas obetydlighet och därmed marginaliserar faran på ett sätt som också det känns igen från 1930-talet tror jag inte han vill gå så långt som att påstå att deras ideologi är oproblematisk eller att den inte bör bemötas. Det är förstås medielogikens krav på konfrontation som spökar, även när de som debatterar faktiskt i stort sett delar uppfattning.

Självklart reagerar Silberstein mot Hakelius överslätande attityd med rätta. Och som den journalist hon är attackerar hon hårt och personligt. Samtidigt kan jag tycka att det hade varit värdefullt att även lyfta fram det som förenar dessa tre skribenter, att våldsideologier bör exponeras i det offentliga samtalet så att alla andra kan påpeka hur förfärligt fel deras förespråkare har. Men sådant konsensusletande finns tyvärr inte utrymme för i media trots att en syn på sin meddebattör som inte endast ond eller endast god skulle skapa ett alternativ till våldsideologiers uppdelning av världen i svart och vitt. Lite mer konsensustänkande i debatten hade visat på ett annat sätt att se på sina meningsmotståndare som också det kunnat undergräva absolutistiska ideologier.

lördag 22 juli 2017

Tillitsbaserad styrning

I en tidigare bloggpost skrev jag att jag skulle återkomma om SUHF:s rapport om tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning. Rapporten ska nog ses som ett sätt att förekomma Pam Fredmans pågående resursutredningGrundläggande problemet som identifieras av SUHF är att det svenska universitets- och högskolelandskapet är relativt homogent, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att det är samma styrmekanismer som gäller för alla.

En lösning som SUHF lyfter fram för att åstadkomma ett mer varierat universitets- och högskolelandskap är att organisera vad de kallar en utvecklad äkta dialog mellan Utbildningsdepartement och lärosätena. Här har man inspiration från andra nordiska länder. Dialogen ska syfta till fleråriga kontrakt som följs upp kontinuerligt med tanken att skapa olika krav och villkor för olika högskolor och universitet. Upplägget är nog inte så dumt. Inte heller att dialogerna och kontrakten följs upp och utvärderas.

Kvar att lösa är dock frågan hur departementet ska kunna skaffa sig den kompetens som krävs för att förhandla fram rimliga kontrakt som är väl avvägda när det gäller krav och resurser samt även anpassade till vad som kan komma att behövas för landets väl och ve flera år in i framtiden. Den nöten kräver nog en hel del organisation och kanske också kompetensuppbyggnad inom regeringskansliet. Men det är kanske något som resursutredningen kan ta itu med om den nu skulle gå på SUHF:s tankar om en mer utvecklad dialog mellan lärosäten och Utbildningsdepartementet som en lösning på problemet med att rigga ett välfungerande system för styrning med resursfördelning till universitet och högskolor. Vi får väl se när utredningen kommer i december 2018.

onsdag 19 juli 2017

Etik

Ett lunchsamtal med några kolleger under våren fick mig att inse vilka villkor som gäller för oss forskare när det gäller etikprövning. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare varit relativt ointresserad av dessa frågor eftersom jag tänkt att man kommer långt på vanligt sunt förnuft. Och när olika oetiska forskningshandlingar uppdagats har jag också tagit mig för pannan och tänkt att herregud vad vissa forskar pysslar med. Det har ju oftast handlat om mycket grova saker, allt från att kopiera forskningsresultat i publikationer över att hitta på data till att inte genomgå etiska prövningar inför olika forskningsinsatser som helt uppenbarligen kräver det.

Men som sagt, en sak fick mig att börja fundera. Det handlade om ett forskningsupplägg där öppna redogörelser för olika sexuella övergrepp från en social plattform skulle användas i forskningsyfte. Det gällde alltså berättelser som lagt upp av människor som påstår sig vara brottsoffer och som dessa gjort allmänt tillgängliga utan restriktioner. Huruvida de som lagt upp berättelserna är identifierbara eller inte beror förstås på om de använt sina riktiga personuppgifter eller inte för de kontot som använts för att lägga ut uppgifterna.

Det visar sig i alla fall att den typ av studie kräver etikprövning. Inget konstigt i det egentligen eftersom det rör känsliga personuppgifter. Vad jag reagerade på var att den här typen av forskning kräver en etisk förhandsprövning samtidigt som en journalist utan någon som helst prövning självklart kan använda samma uppgifter för en artikel eller ett inslag om sexuella övergrepp. En journalist kan på ett helt annat sätt än en forskare använda öppna källor för sina texter. När det gäller sexualbrott anger de pressetiska reglerna endast att man ska överväga noga eventuella kränkningar av privatlivets helgd och visa brottsoffer största möjliga hänsyn.

Det är onekligen intressant att forskning kringgärdas med ett mycket starkare institutionellt ramverk när det gäller etisk prövning än journalistik. Jag vet inte varför det ser ut som det gör och känner inte heller till några jämförande studier om detta. Men en hypotes är att journalistik historiskt har kopplats mycket starkare till yttrandefrihet än forskning och att det därför är mer känsligt att kringgärda journalistik med olika ramverk som begränsar möjligheterna till redovisning och analys. En annan är att forskare historiskt och i nutid har sysslat med saker som i efterhand bedömts som mycket tveksamma etiskt, inte minst inom medicinsk forskning. När etiska regelverk upprättats har dessa då kommit att gälla alla forskare, oavsett deras ämnestillhörighet, vilket inneburit att samhällsvetare och humanister som mer beskrivit och analyserat förhållanden måste prövas enligt samma regelverk som forskare som handgripligen har möjlighet att genomföra ingrepp, utföra experiment och konkret påverka levande människor, något som självklart innebär att verksamheten kringskärs mer. Detta är som sagt bara spekulationer från min sida. Men det klart att en jämförande studie om uppkomsten av forskningsetiska regelverk och pressetiska vore mycket intressant.

fredag 7 juli 2017

Almedalen

Jag var tidigare i veckan för första gången i Almedalen. Visby var fantastiskt. Det var nästan 25 år sedan jag var där senast och jag hade glömt hur vackert och speciellt det är. Eller så var jag för ung den gången för att riktigt förstå det unika med staden. Jag som alltid tidigare tyckt Kalmar eller kanske Landskrona varit Sveriges vackraste stad får nog byta fot. Numera är det Sveriges Siena som gäller.

Jag var där som deltagare i tre olika evenemang. Samtliga lyckade tycker jag själv. Bra diskussioner och bra kontakt med publiken. Möjligen blev mitt försök till Science Slam lite misslyckat. Men inte så att jag behöver skämmas tycker jag själv (i alla fall).

Vad det gäller själva spektaklet kan jag bara konstatera att det är väldigt dubbelt. Mycket kommers och medialt jippo. Absolut. Faktiskt verkar det som om Almedalen som tidigare varit endast politik och så småningom blivit allt mer politik och media numera är politik, media och näringsliv. Det klart att det kan vara mindre sunt ur ett samhällsperspektiv. Samtidigt måste man erkänna att just nära samarbete mellan politik och näringsliv (samt kanske även nu för tiden media) har varit den korporativa statens adelsmärke. Och den korporativa staten har, hur man än vänder och vrider på det, varit en framgångssaga för många mindre europeiska länder på den geografiska periferin. Sverige förstås, men också Norge, Danmark och Nederländerna som de kanske bästa exemplen. Trist bara att det ska behöva ske samtidigt som alla inblandade dansar på korruptionens rand. Jag tror det vore bra om korporativ samverkan kunde organiseras lite mer formellt, och i andra sammanhang än Almedalen. Eller kanske särskilt i andra sammanhang.

En annan sak är förstås de mycket diskuterade priserna i Visby under dessa dagar. På ett ställe där jag var med på ett seminarium som arrangerades av en myndighet jag anlitats av kostade en bakgård med ett partytält 50.000 kr för en förmiddag (som vi delade med annan myndighet inom samma sektor). Här fanns plats för kanske 40-50 åhörare med PA-anläggning, stolar, scen och tekniker. Själv bodde jag i ett rum med tre bäddar och kök som hyrts av Lunds universitet för hela veckan, pris 40.000 kr enligt hyresvärden som visade sig vara en trevlig entreprenör med 150 lägenheter för uthyrning runt om i Visby. Och då bodde jag där själv de två första nätterna. Förmodligen dyraste boendet jag någonsin haft. Lunds universitet hyrde ytterligare två likadana lägenheter om jag förstod saken rätt och hade dessutom ytterligare boende utanför muren. Och det klart att man nog borde se över prisbilden för universitetets almedalsenegagemang. Behöver det verkligen vara så omfattande och kostbart som det är? Jag tvivlar.

Fördelen för mig var tillfället att träffa gamla vänner och kolleger som jag inte träffat på länge. Det var jättekul på ett privat plan. Sedan fick jag också tillfälle att träffa lite kolleger som jag inte sett på länge och dessutom träffa några som jag inte kände sedan tidigare. Också det mycket värdefullt. När det gäller seminarierna lärde jag mig en hel del om exempelvis om det nya klimatpolitiska ramverket som faktiskt är något väldigt intressant för en historiker som gärna studerar institutionell förändring. Gick också mycket på seminarier om forskningspolitik och lärde mig en hel del där också. Inte minst plockade jag upp SUHF:s inspel om den pågående resursutredningen och ska försöka kommentera det i en kommande post.

Men sedan måste jag också ta upp det kanske starkaste minnet från Almedalen. I våras blev jag kontaktad av en originell och extremt historieintresserad gotlänning som frågade om jag kunde kommentera ett arbetet som han höll på med. Vi bestämde oss för att träffas i Almedalen eftersom han också var i Visby dessa dagar. Mannen visade sig vara en extrem kalenderbitare med många järn i elden och en mycket produktiv historieskribent med Gotland i fokus. Han var en av dessa lokalhistoriker som verkligen kunde allt som sin hembygd och om mycket annat också. Det blev ett intressant möte i Almedalsbiblioteket där jag återigen blev påmind om vikten av skickliga amatörer inte bara inom ornitologi eller astronomi, utan också inom historievetenskaperna.

fredag 30 juni 2017

H2020

Sprang igår morse på vår rektor bokstavligt talat. Jag var ute på min morgonrunda medan han stretade på uppför Fjelievägen åt motsatt håll. På väg hem som det verkade, gissningsvis från någon morgonpromenad. Jag hade medvind och nedförslut, han i både motlut och motvind hälsade ändå glatt.

Noterade att han dagen före bloggat om den hårda konkurrensen om EU-medel i det pågående ramprogrammet Horizon 2020. Faktiskt är de statistiska chanserna nu nere på drygt tio procent efter att halva ramprogrammet avverkats. Det är i paritet med konkurrensen i öppna utlysningar inom humsam i det svenska Vetenskapsrådet. Skillnaden är att de allra flesta utlysningar är väldigt snäva och hårt tillämpningsinriktade inom Horizon 2020. Därmed blir det i alla fall för mig en gåta att konkurrensen är så hård.

Skulle denna ökande konkurrens om EU-medel leda till större bidrag till EU från Sveriges sida tycker jag att det är extremt viktigt att en sådan anslagshöjning också åtföljs av krav på öppnare utlysningar med större möjligheter för forskare att själva avgöra vilka projekt som är intressanta. Först då kan vi få en European Research Area värd namnet.

tisdag 13 juni 2017

Universitetets bredd och fakultetens

På HT-fakulteterna har vi länge argumenterat för "det breda universitetet". Senast var det framgångsrikt i arbetet med den strategiska planen och här finns fortfarande formuleringar med om vikten av bredd. Det är nog viktigt att arbeta på detta sätt eftersom de flesta torra fakulteter på universitetet annars riskerar att utarmas ytterligare och kanske helt försvinna. Hotet att Lunds universitet bara blir ett stort fysiklabb kommer att vara påtagligt under lång tid framöver.

Ett problem med argumentationen är dock att HT-fakulteterna själva nog förväntas leva upp till strävan efter bredd. Frågan är bara hur rimligt det är att bibehålla bredden på HT och även S när vi i jämförelse med andra universitet har förhållandevis lite fakultetsanslag. Som jag visade i min förra bloggpost har Lunds universitets humanioraämnen sextio procent av ramanslagen för forskning som motsvarande ämnen har i Uppsala och 67 procent av de som finns i Stockholm och 84 procent av de som ämnena får i Göteborg. Ser man istället till de totala anslagen, fakultetsanslag och externa anslag och en del andra inkomster, som humanioraämnena har i Lund så handlar det fortfarande om i det närmaste sextio procent av vad de har i Uppsala och 72 procent av tilldelningen i Stockholm. Det är alltså rejält mycket mindre än vid dessa två uppländska universitet.

Mot den bakgrunden måste frågan bli om vi verkligen kan ha samma bredd i humanistiska forskningsämnen som finns i Uppsala och Stockholm. Jag anser att dessa stora skillnader också måste få återverkningar på hur många mindre ämnen vi kan och bör ha i Lund. Nu vet jag att den här typen av frågor är mycket svåra att diskutera, inte minst efter slaget om latinet för en cirka tio år sedan. Men med tanke på hur verkligheten ser ut, hur mycket mindre medelstilldelning humaniora har i Lund jämfört med landets största universitet inom detta område, så bör nog frågan tas upp igen. Vi har helt enkelt inte råd att ha samma bredd som i Uppsala och Stockholm. Frågan är bara vad vi har råd med. Men för att kunna komma fram till ett svar på den frågan måste den diskuteras.

torsdag 8 juni 2017

Storleken på hum-sam vid olika universitet

Har nyligen fått nys om SCB:s statistikdatabas för universitet och högskola. Här kan man få fram en del ganska intressanta siffror för hur mycket forskningsresurser som fördelas till universitet och högskolor inom olika ämnesområden. Slår man på alla samhällsvetenskapliga ämnen (inklusive juridik och olika ekonomiska vetenskaper som räknas in här) och alla humanistiska ämnen (exklusive konst som jag räknar bort i detta sammanhang) samt vilka ramanslag (fakultetsmedel) de erhållit vid olika universitet får man fram följande intressanta tabell för 2015:

(miljoner kr.)        HUM                                               SAM                                 HUMSAM
1. Uppsala            260                 1. Stockholm            366             1. Stockholm    597
2. Stockholm        231                 2. Göteborg              361             2. Göteborg       547
3. Göteborg          186                 3. Umeå                    297             3. Uppsala         542
4. Lund                 156                 4. Uppsala                282             4. Lund             395
5. Umeå                  81                 5. Lund                     239             5. Umeå           378

Här ska genast sägas att i dessa ramanslag ingår forskning i forskarutbildningar, men inte utbildning i forskarutbildningar eller avskrivningar. Men vad vi kan se här är mycket intressant. För även om Lunds universitet tillhör landets största när det gäller forskning generellt så är det långtifrån landets största när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskaper. Här är vi bara på fjärde respektive femte plats med en total storleksordning som motsvarar Umeås snarare än Uppsalas, Göteborgs eller Stockholms. Lund är klart distanserat av Uppsala och Stockholm som är cirka 50 procent större inom humaniora och Stockholm och Göteborg som är 50 procent större inom samhällsvetenskaper. Det som gäller i svenska forskningslandskapet i stort gäller alltså inte alls inom humaniora och samhällsvetenskap där Stockholm, Göteborg och Uppsala är de tre giganterna, medan Lund och Umeå är ungefär lika stora, men betydligt mindre än de tre största.

Om man nu utgår från samma databas och samma siffror, men istället för att undersöka ramanslag tar och tittar på samtliga finansieringskällor får vi följande tabell för 2015.

(miljoner kr.)        HUM                                               SAM                                 HUMSAM
1. Uppsala            427                 1. Göteborg               780             1. Stockholm    1065
2. Stockholm        351                 2. Stockholm            714             2. Göteborg       1024
3. Lund                 253                 3. Umeå                    570             3. Uppsala          923
4. Göteborg          244                 4. Lund                     502              4. Lund              755
5. Umeå                135                 5. Uppsala                496             5. Umeå              705

En första reflektion är väl att ifrågasätta dessa siffror. Kan Umeå verkligen ha drygt 70 miljoner mer kronor på samhällsvetenskaplig fakultet än i Uppsala? Jo, kanske ändå med tanke på hur liten deras humanistiska verksamhet är i jämförelse.

För att undersöka hur skickliga ämnesområdena är på att attrahera tilläggsfinansiering tar jag nu kvoten mellan totala anslag och ramanslag, ett mått som anger utväxlingen på de statliga ramanslagen. Det ger följande tabell:

                              HUM                                            SAM                                   HUMSAM
1. Umeå                  1,67                1. Göteborg         2,16               1. Lund              1,91
2. Uppsala              1,64                2. Lund                2,10               2. Umeå             1,87
3. Lund                   1,62                3. Stockholm       1,95               3. Göteborg       1,87
4. Stockholm          1,52                4. Umeå               1,92               4. Stockholm     1,78
5. Göteborg            1,31                5. Uppsala            1,76               5. Uppsala         1,70

Som synes visar det sig nu att Lund och Umeå står sig ganska bra i konkurrensen om att attrahera tilläggsfinansiering av olika slag där också samhällsvetare i Göteborg utmärker sig liksom humanisterna i Uppsala. Faktiskt är Lund bäst på att attrahera tilläggsfinansiering i klassen där humanisters och samhällsvetares attraktionskraft läggs samman.

Vad framför allt dessa sifferövningar visar är att beviljandegrad hos externa finansiärer som ofta används som en måttstock på framgång, nu senast i Hans Ellegrens bok som jag kommenterade i inlägget före detta, måste vägas mot hur stora ramanslag man har. Gör man det går det att dra delvis andra slutsatser. Exempelvis visar Ellegren att humanister i Uppsala är mest framgångsrika hos Vetenskapsrådet eftersom de landar 21 procent av anslagen inom humaniora samtidigt som humanister i Stockholm får 16 procent och de i Lund 15 procent av anslagen inom forskningsämnesområdet. Vad mina siffror här visar är att den där typen av mätningar inte säger så mycket eftersom de inte tar hänsyn till hur stor de statliga ramanslagen till forskning är vid de olika universiteten. Tar man hänsyn även till detta framstår istället Lund och Umeå som ungefär lika skickliga humanister och samhällsvetare på att dra in tilläggsfinansiering. Min poäng är att det spelar roll hur stor fast bas man har att söka utifrån när man jämför framgångar hos forskningsfinansiärer.

fredag 2 juni 2017

Ellegrens bok

Det har skrivits en del om Hans Ellegrens bok Det svenska forskningslandskapet om beviljade och avslagna ansökningar hos Vetenskapsrådet mellan 2011 och 2015. Någon har kallat den egensinnig. Och onekligen handlar det om många tabeller och grafer på längden och på tvären. Men för den tålmodige och sifferintresserade finns här också en del intressanta saker att vaska fram.

För humanister och samhällsvetare kan man uppmärksamma att humanisterna i Uppsala har den högsta andelen beviljade anslag inom sitt forskningsämnesområde på hela universitetet, 21 procent av anslagen inom humaniora går till Uppsala samtidigt som 16 procent går till Stockholms universitet och 15 till Lunds universitet. Motsvarande siffror för naturvetenskap är att 18 procent av anslagen går till Uppsala följt av Lund som får 16 procent och Stockholm som får 14. Inom teknikvetenskaperna får KTH 27 procent av alla anslag, Chalmers 20 procent och Lund 19. Inom medicin och hälsa får Karolinska 42 procent av anslagen och Lund 17 procent. Inom samhällsvetenskaperna ligger Lunds universitet lite sämre till med endast 10 procent av anslagen.

I Uppsala utnyttjas dessa siffror förstås internt av humanisterna som kan argumentera för bättre stöd från universitetsledningen i och med att de har de största relativa framgångarna inom det egna fältet jämfört med andra forskningsämnesområden på universitet. I Lund kan humanisterna inte skryta på samma sätt. Men de kan faktiskt hävda att de är lika framgångsrika på någon procent när som naturvetare och medicinare och inte alls är långt efter de mest framgångsrika i Lund som är teknikvetenskaperna. Faktiskt står det klart efter en genomgång av statistiken att humanisterna i Lund bör sträcka på sig. Lite sämre går det för samhällsvetarna som alltså endast kapar åt sig tio procent av anslagen inom det egna forskningsämnesområdet. Allt detta gäller förstås endast Vetenskapsrådet och relativa siffror. Alla vet förstås att de absoluta talen är väldigt annorlunda eftersom anslagen är så  mycket större inom medicin och teknik samtidigt som det inom dessa områden också finns så många fler forskningsfinansiärer att vända sig till. Det gäller förstås också, om än i mindre skala, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper.

Tar man sedan i beaktande hur stor andel av ansökningarna inom humaniora som kommer från de olika lärosätena så ser det ut som om Lund klarar sig ungefär lika bra som Uppsala i konkurrensen inom det ämnesområdet. Det visar sig nämligen att humanister i Lund och i Uppsala har ungefär samma framgångar på Vetenskapsrådet om man tar hänsyn till hur många ansökningar som lämnas in från varje lärosäte. Istället framstår humanisterna vid Stockholms universitet som mest framgångsrika relativt hur stor andel av ansökningarna som kommer härifrån. Dessa insikter ger stöd för tanken att det förmodligen vore bra om fler lundahumanister bemödade sig med att söka anslag, något som ju också fakultetsledningen och många institutionsledningar aktivt försöker uppmuntra. Det verkar alltså som om de är på rätt spår i denna fråga.

Fakultet kontra institution

Vi har på humanistiska fakulteten vid Lunds universitet en resursfördelningsprincip som är i det närmaste unik för Sverige. Till institutionerna fördelas endast det nödvändigaste medlen för att täcka lönerna för forskningsandelar i tjänsterna liksom grundutbildningsmedel enligt hås och håp. Handlar det om doktorandtjänster eller post-doc.tjänster eller andra typer av forsknings- och undervisningsresurser som inte ligger inom ramen för tillsvidareanställningar så sker alla utlysningar på fakultetsnivå. Institutionerna har oftast väldigt lite lösa resurser och kan inte utlysa doktorander eller andra tillfälliga anställningar själva. Endast om någon har externa medel eller sparade medel kan dessa ligga till grund för initiativ på institutionsnivå.

Detta innebär att alla tjänster som bestrids av fakultetsmedel, även doktorandtjänster och tillfälliga anställningar som post-doc. eller liknande, bestäms och annonseras av fakulteten. En institution kan inte utan mycket välfyllda kassakistor fatta några beslut om att lysa ut det som upplevs som ett behov i den specifika miljön. Vill fakulteten lysa ut 15 doktorandtjänster ställer sig alla institutioner snällt i kö även om de i lokalt kanske har större behov av en post-doc. Och tvärtom om det annonseras tre post-doc. På alla andra fakulteter i landet fördelas medlen ut på institutionerna som fattar egna beslut om vad pengarna bäst används till.

Detta unika förhållande i Lund har jag länge tyckt är fel. För mig har det varit självklart att institutionerna är bäst lämpade att bestämma över hur resurserna bäst används på lokal nivå. Men häromdagen träffade jag en kollega från Uppsala som tvärtom klagade över att de där fördelade ut medlen till institutionerna och på fakultetsnivå hade alldeles för lite medel för olika satsningar som de kanske såg ett behov av. Det handlade då inte om spridda eller regelbundna skurar av tillfälliga tjänster som här utan satsningar på vissa institutionsövergripande teman som man såg var bra eller hade potential. Sådant är det ju alldeles inte tal om här i Lund.

Det fick mig att fundera lite. I Uppsala har de nämligen bra mycket mer resurser på Humanistisk fakultet än här i Lund. Som min kollega sa, "Pengar är inget problem." Kanske är det så att det i goda tider med resursöverskott kan det vara smart att lämna mer medel på fakultetsnivå för olika satsningar samtidigt som man i dåliga tider gör bäst i att fördela ut medel på institutionerna eftersom de knappast ändå räcker till något betydelsefullt på fakultetsnivå. I alla händelser verkar det huvudlöst att göra som vi i Lund, ha dålig ekonomi och bestämma på fakultetsnivå om det är doktorander, post-docs eller något annat som det ska användas till. På fakultetsnivå ska institutionsövergripande satsningar göras om det finns medel till det. Annars ska allt ut till institutionerna. Det är ju där man vet bäst hur pengarna kommer till bäst nytta.

torsdag 25 maj 2017

Nya UB

Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet byggs om. En av prefekterna var på besök i Lund förra helgen och hon hade en del intressanta saker att berätta. Framför allt handlade det om idéerna för UB i Göteborg. Ett universitetsbibliotek är ju en viktig infrastruktur som genom seklerna genomgått ganska stora förändringar. Men det som verkar vara på gång nu får nog allt annat att förblekna.

Traditionellt har ju biblioteken bestått av rader av uppställda böcker som varit sökbara med hjälp av kataloger. Sökningar har gjorts ämnesmässigt enligt olika klassifikationssystem, på titel eller upphovsmakare. Ibland har det också gått att söka på skriftserier, ursprungsort och andra metadata. Men det har nog hört till undantagen. Vanligast har författare eller titel varit. När katalogerna digitaliserades och böcker och artiklar försågs med ämnesord kunde också dessa användas i sökningar.

Men det var då. Nu står vi inför något nytt som det verkar. En tanke som finns när nu Göteborgs universitet ska byggas om är nämligen att strunta i uppställningen och istället låta katalogen formas efter sökandens önskemål. Tanken är att biblioteket ska kunna byggas om digitalt efter individens behov. Sök på en viss författare och upp kommer samtliga texter av denna författare ordnade som texter i en bokhylla. I detta ligger kanske inte mycket nytt eftersom den typen av listor redan nu ganska enkelt skapas i de flesta digitala söksystem. Men tänk sedan att du istället gör en sökning på en viss Dewey-indelning. Upp dyker en virtuell bokhylla med texterna som passar ämnessökningen. Gör om sökningen enligt någon annan klassning och upp dyker en ny ordning i en ny bokhylla. På samma sätt kan du göra om sökningar och skapa din helt egna biblioteksordning efter accession eller någon annan uppdelning.

Men riktigt intressant blir det om inte bara katalogerna digitaliseras, utan även böckerna. Det gör det möjligt, i alla fall i teorin, att söka på fritext och utifrån det skapa sina egna uppställningar. Från hyllan kan du sedan virtuellt ta ner böcker och läsa. Självklart ska du sedan kunna beställa fram fysiska exemplar om du vill. Men uppställningen av de verkliga böckerna blir ointressant eftersom alla kan skapa olika uppställningar allt efter olika behov. Hur de fysiska böckerna ordnas spelar ingen roll eftersom ingen längre kommer att gå längs bokraderna i det fysiska biblioteket. Det sker istället helt virtuellt. De fysiska böckerna kan stå hur som helst och plockas upp vid behov av robotar. Så ser i alla fall biblioteksutopierna ut i Göteborg.

Och visst är det nervkittlande att tänka sig de olika möjligheterna som bibliotekets individualisering ger liksom det stora utrymmet som finns att ändra om ordningen i detta personliga hylluppställningssystem. Samtidigt sker allt detta till ett pris, nämligen att böckernas materiella och taktila kvaliteter går förlorade. Just den här spänningen mellan individualisering och materialitet gäller nog inte bara framtidens bibliotek, utan på en mängd andra områden.

måndag 15 maj 2017

Trappan

Äntligen protesterar kolleger. Det är nu cirka två år sedan som HT- fakulteterna införde att arbetstiden för undervisning och forskning minskar proportionellt om man får in externa anslag. Tidigare har man kunnat köpa ut sin undervisningstid, men på HT-fakulteterna bestämdes alltså för ett antal år sedan att detta inte längre skulle gå. Istället kunde externa anslag endast användas för att köpa ut undervisning och forskning med samma proportioner som de ingår i tjänsten. Jag tror jag har klagat på detta tidigare här i bloggen. En sak är i alla fall säker. Hållningen är totalt demoraliserande för alla incitament att söka externa anslag.

Nu har tydligen samma sak införts på S-fak här vid Lunds universitet och jag har också hört att det är på gång på humanistiska fakulteten i Göteborg. Tack och lov har dock S-kollegerna här i staden protesterat, och gör det dessutom på ett sätt som inte lämnar någon tveksamhet om vad förslaget är värt. Vi får se om det får någon effekt.

måndag 8 maj 2017

TA-personalens internationalisering

Jag har nått av en inbjudan till frukostseminarium. Det är internationella enheten som tydligen inte har nog med att försöka internationalisera universitetets kärnverksamhet, utan också tar sig an den tekniska och administrativa personalen. Frukostseminariet 8 juni gäller möjligheter till TA-personalens internationalisering genom i första hand så kallad jobbskuggning.

Det är naturligtvis svårt att avgöra om denna verksamhet är värd insatserna. Men jag tycker generellt att det finns något spännande i att overhead-finansierad stödverksamhet utvecklar stödåtgärder för annan overhead-finansierad stödverksamhet. Kanske får vi i framtiden se universitetsinterna utlysningar för att utveckla den tekniska och administrativa verksamheten i likhet med de utlysningar som finns för infrastruktursatsningar och nu senast för samverkansverksamhet?

Såvitt jag kan se finns idag inga explicit uttalade och uppföljbara målsättningar med insatserna för att internationalisera TA-personalen. Här behövs förstås tydliga mål med en utvärdering av insatserna inom säg tre till fem år. Vi kan bara hoppas på att den blir av.

söndag 7 maj 2017

Intervju om nya resursutredningen

I Vetenskapsradion i fredags intervjuades Pam Fredman som utsetts som utredare i den nya resursutredningen för universitet och högskolor samt Mats Benner. För en gångs skull tycker jag detta blev en riktigt bra intervju där det blev ganska tydligt att Pam Fredman nog kommer att lägga en hel del krut på fördelningen av grundutbildningsmedel samtidigt som Mats Benner lyckades få fram en konkret bild av hur det skulle kunna vara i Sverige när det gäller fördelningen av forskningsresurser. Det är ju välkänt att universitet i de mer framgångsrika forskningsländerna som Danmark, Nederländerna och Schweiz har mer fasta forskningsresurser samtidigt som styrningen i dessa länder är tydligare. I Sverige kompenseras en större autonomi för universitet och högskolor med en betydligt större externfinansieringsgrad, något som gjort universitets- och högskoleledningar till något av lama ankor samtidigt som alla lärosäten till förvillelse liknar varandra i vårt avlånga land när de försöker tillfredsställa alla krav från det regionala näringslivet till regeringskansliets krav på kvalitet och samverkan. Med starkare styrning kunde regeringskansliet fördela rollerna bättre mellan de olika lärosätena, något som låter som gammal god socialdemokratisk politik. Frågan är vilken roll Lunds universitet skulle få i en sådan värld.

Universitetsstatistik

En intressant statistisk undersökning om korrelationen mellan universitetsranking och hur olika länder placerar sig i denna ranking i relation till antalet universitet i respektive land sprids just nu på Facebook. Nu säger många säkert att statistik inte är särskilt tillförlitligt i dessa sammanhang och det är just det som är poängen med denna statistik. Den visar att det nästan är omvänd korrelation mellan länder med många universitet i topp på rankinglistor och hur stor andel av ett lands universitet som placerar sig på rankinglistor. Sverige som är relativt svaga kommer väldigt väl ut i och med att relativt många av våra universitet placerar sig rankingmässigt medan USA och Storbritannien som har många universitet i topp på ranking hamnar relativt långt ned bland de olika länderna eftersom de har långt många flera universitet som inte placerar sig på rankinglistorna. Det är förstås förhastat att dra slutsatsen att det ur ett nationellt perspektiv kanske inte är optimalt att ha ett eller två eller tre svenska universitet bland de allra högst rankade som ju det politiska målet ofta verkar vara, men att istället ha ett antal bland de hundra främsta. Men samtidigt är det inte omöjligt att det ligger något i ett sådant resonemang.

måndag 24 april 2017

Digital Society

Just nu pågår den andra vetenskapsveckan av fyra under Lunds universitets jubileumsår 2017. Temat denna vecka är The Digital Society och det hela börjar med en konferens måndag till tisdag. Måndag förmiddag var mycket intressant, ett antal talare i Stadshallen med Larry Lessig som det stora dragplåstret. Han höll förstås en lysande föreläsning med en imponerande tajt presentation. Sedan följde vi fyra lundaforskare som jag tycker gjorde bra ifrån oss även om vi förstås var helt i skuggan av Larry. Här följer min presentation om Open Access och Open Data:


A few fingers in the air can be interpreted in many different ways. A sign of victory. a symbol of evil, an insult (visar med fingrar i luften). But many more times will they represent something much less intriguing like a number. If I raise three fingers in the air like this. It means three. Now latin for finger is digitus. So digitalization of knowledge or information means that it is packaged as numbers.

To package knowledge as numbers has turned out to have consequences. Since world war two, more and more information has been digitalized in order to be automatically processed in computers. Soon the effects were noticed, for instance in meteorology delivering improved weather forecasts relying on these new tools to calculate movements in the atmosphere. Later, the same technology was used to put Americans on the Moon. Nowadays, there no longer seem to exist information or knowledge that cannot be expressed as numbers.



But digitalization is also something more, a transformative social and cultural process with elusive repercussions. We have tried to develop digital information processing since at least the 17th century. Then, the idea caught on of the universe as a clockwork with regular movements which could be calculated in advance. God had created the world and was the prime mover. But divinity was no longer needed to make the world turn just as the watchmaker who had made the clock, was no longer needed to keep it ticking in the pockets of the wealthy.



This mechanistic worldview brought new perspectives on reasoning. Rational thinking could also be understood in terms of predictable claims and propositions and thus potentially the object of the same type of analyses as the clockwork universe. Thinking was compared to calculating. Advanced mechanical computing machines were constructed as was chess-playing automata, both expressing the view of thinking as something regular and deterministic. [NEW] Some of the greatest minds of this time tried to create a calculus that could be used to crank out all the possible logical truths there were, a rational language clean from all incorrections and lies.



As I mentioned, from world war two, computers provided new possibilities to begin realizing the dreams of the 17th-century mechanists of a perfect language free from errors and mistakes.



And when internet was developed from the late 1960s, it started to become possible to make large amounts of digital information available simultaneously to innumerable connected computers.

During more recent decades, smaller and lighter portable computers have been equipped with advanced radio technology while cell phones have transformed into computers relying on generation after generation of mobile telecommunications technologies. Consequently, many people today have access to enormous amounts of information also when they are away from home or work. The potential uses seem endless.



During past centuries, following the introduction of the printing press in the 15th century, information has been symbolized by books and libraries. Knowledge was contained on paper and in printed texts. Retrieving information was the same as looking through collections of paper. No matter if it was a Shakespeare quote or a pancake recipe. But digitalization seems to slowly change all that. We talk about storing something in cyberspace or in the cloud. If information used to be bound up in paper and ink, it nowadays seems to float freely in space. Today, the view of information is that it flows frictionless from one device to another. Information has become remarkably immaterial.



But this is a misconception. In fact, quite a lot of hardware is needed to move digital information from one place to another, satellites, base stations, cables and optical fiber to mention just a few. Take the research facility MAX IV here in Lund. One of their main problems right now is how to get the channel capacity needed to move the thousands of terabytes each experiment generates to where it is to be analyzed. In Luleå in northern Sweden, a well-known American social platform has built a big data centre because of the relatively cheap hydropower which in combination with the chilly climate guarantee reasonably high energy efficiency for their servers.

One of the main advantages when digitalizing information is nevertheless that it can be copied and spread much simpler, cheaper and more reliably than before. Where earlier a big copy machine was needed to produce bad copies of a book or a photograph, or advanced video equipment was needed to reproduce a film, and, more importantly, every generation of copies had lower quality than the preceding generation, digital copying is simple and it creates perfect copies.

It is of course well known how this feature of digital information has made it very easy to copy and spread information. You can ask anyone in the music or film industry, or any newspaper journalist. This feature of digital information has had consequences also for research, primarily perhaps by facilitating the process of making research results as well as research data open and accessible. The demands for Open Access and Open Data as this is called is often connected to the broader ideology, which since the 1960s has acted under the slogan “Information wants to be free”. Today, research funders often promote ideas of Open Access and Open Data by demanding that the research they fund is published in open-access formats and that the data it generates is equally available to anyone.

Taken together, it is today rather easy to acquire information and to some extent even knowledge without having to get to a certain location such as a library or an archive. To remember things is no longer very important since virtually anything can be looked up. If you are a historian like I am, there are of course many things that are still not on the net despite large multinational companies in the information business doing their very best to scan books and other prints from all over the world and all times and likewise archival material of any origin. For copyright reasons, many of these databases are closed to a large number of people. Sometimes, they can be opened for those who are willing to pay and today, research libraries as well as public libraries are spending larger and larger sums on digital databases.

In this way, demands for Open Access and Open Data are countered by commercial interests investing in the construction of databases that are accessible only to those who pay for them. In my own field of history of ideas, admission to a database can be purchased containing, say all published 18th-century texts in English fully searchable. With access to this database, it is relatively easy to publish research articles based on searches for terms such as “Manure” and then crank out publications on the development of sustainable agriculture in the 18th century. Just as in the natural sciences and medicine, it has become possible to buy expensive digital research infrastructure to boost the production of research publications and career advantages when innovativeness is lacking.

Taken together, the strive for Open Access and Open Data as well as the simultaneous commercialization of searchable data has consequences for research. Not only are competitive advantages in research more often relying on expensive research infrastructure such as big machinery or large populations of test animals, which can be used to create new or better datasets, or by commercial databases. It also seems as if creativity and originality, the stuff that cannot be collected in datasets or programmed into algorithms, at least not yet, that creativity and originality is becoming a more decisive edge when all the rest needed to produce truly salient research is either openly accessible or for sale.

Digitalization of data has thus created two somewhat contradictory trends. First, one where the ability to pay for information has improved the possibilities to pursue a research career relying on routinized efforts even though more and more research results and data are open and freely accessible. Second, one where the generally boosted access to results and data has made originality and creativity high in demand.

We know today that it took several centuries for the art of printing to be established as a new technology transforming information management. The consequences of digitalization will certainly be as great as those of the printing press. But although some of the signs of its impact are already showing today, it will most likely be several decades or even centuries until we will be able to fully understand all its consequences. If future research will be characterized by expensive databases or by Open Access and Open Data is for instance still an open question.

Until it can be answered, one thing is absolutely certain. Digitalization is much more than only a few fingers in the air.