De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

fredag 30 september 2016

KTHB i Curie

Ibland går det undan i forskarvärlden, så undan att inte ens vetenskapskommunikatörerna hänger med. I senaste numret av Vetenskapsrådets elektroniska nyhetsblad och tidning Curie finns en artikel om journal impact factor. Toppillustrationen är ett fotografi av KTH:s bibliotek. Lite malplacé kanske, men OK då eftersom KTH har skapat en egen rankning av tidskrifter efter en fältnormerad journal impact factor, något som omsorgsfullt rapporteras i artikeln.

KTH:s bibliotek före 23 september som det ser ut i Curie.

Det är bara ett problem. Bilden föreställer inte KTH:s bibliotek som det ser ut idag. För bara en vecka sedan invigdes KTH:s biblioteks nya läsesal där alla böcker och bokhyllor omsorgsfullt slängts ut för att istället ge plats åt fler läsplatser och cafébord.

KTH:s bibliotek efter 23 september som det ser ut i dag.

Omvandlingen av våra bibliotek i digitaliseringens tidsålder är förstås välkänd och noga beforskad i biblioteksvetarkretsar och andra sammanhang. I Malmö omstöptes som bekant det centrala folkbiblioteket under devisen "Ut med böckerna. In med författarna." Vad man gjort på KTH är att ta samma steg, fast i forskarbiblioteksvärlden.

Men tilltaget är inte okontroversiellt på något sätt. Exempelvis påpekas det ofta och helt riktigt att traditionella bibliotek med sina uppställningar av pappersböcker och -tidskrifter är organiserade på ett sådant sätt att de skapar möjligheter till fynd och ny inspiration för den forskare som låter blicken löpa över bokryggarna i en hylla eller över innehållsförteckningen av tidskrift. Jag har själv många gånger på just KTH:s bibliotek hittat oväntade forskningsuppslag genom att bara vara där bland böckerna. Aldrig har jag på samma sätt stött på intressanta texter när jag letat digitaliserade artiklar i en databas eftersom de med större precision leder en direkt till det man är på jakt efter.

Men för vissa forskargrupper, kanske i synnerhet på ställen som KTH, används inte längre böcker och papperstidskrifter som förr. När ingen längre kommer till biblioteket för att ta del av forskningsresultat måste det ges en ny funktion. Och eftersom fantasin är begränsad även bland beslutsfattare på KTH blir columbi ägg som ska lösa problemet med de tomma biblioteket.... ytterligare en cafémiljö.

Eller helt rättvis är kanske inte beskrivningen i ärlighetens namn. För en mycket stor fördel med studieplatser och cafébord framför bokhyllor och böcker är att de mycket lättare kan möbleras om efter behov eller flyttas ut om Svenskt näringsliv eller någon annan betalande organisation ska smörjas. Det var enligt rektors beslut den egentliga huvudtanken med bibliotekets nya utformning, att den större hallen skulle vara "mer tillgänglig för större event". Men mellan dessa jippon liknar alltså biblioteket trots allt mest ett café.

Personligen kan jag gott förstå att det känns angeläget att omskapa så stora och fina rum som våra forskarbibliotek när det blir uppenbart att besökstalen faller i kölvattnet av digitaliseringen av böcker och tidskrifter. Nu tror jag i och för sig att det är långt kvar tills något liknande händer UB i Lund eftersom det här finns mängder med material som aldrig kommer att digitaliseras och som forskare och studenter faktiskt använder. Det enda jag hoppas är att man, när det händer om det händer, visar prov på mer fantasi och nytänkande än vad de lyckats uppbåda på KTH för att bibehålla attraktionskraften hos forskarbiblioteket. Biblioteket är för viktigt för att degraderas till ett studentcafé bland alla andra.

onsdag 28 september 2016

Almedalen

Intressant reportage i senaste LUM om Lunds universitets närvaro i Almedalen. Rubriken "Almedalen betalar sig" lämnar visserligen inte plats för några egna ifrågasättandet. Inte ens ett frågetecken följer ju det tvärsäkra rubrikyttrandet. I artikeln får vi veta att universitetet centralt lägger ungefär 420.000 kronor på närvaron i Almedalen, i alla fall om budgeten håller. Till det kommer allt som olika institutioner och fakulteter lägger på resor, boende och annat för sina anställda. Ingen vet vad notan slutar på som helhet för Lunds universitet, men i artikeln nämns 800.000 kronor som en uppskattning. Det gör i så fall Lund till det universitet som lägger näst mest resurser på närvaro i Almedalen, slaget endast av Stockholms.

Nu kan man väl tycka att detta är småpotatis, särskilt med tanke på att samtliga närvarande vittnar om att detta säkert betalar sig. Här syns självklart rektor och prorektor på bild i ett famntag som ser riktigt äkta ut. De verkar gilla varandra och annars så lyckas de ändå förmedla det på bild. I övrigt är det röster från ESS, Centrum för mellanösternstudier, Internationella miljöinstitutet samt dekaner och förvaltningschefer. Jag vet nu inte hur representativt detta är, men känslan blir att det är de redan mest kända lundamiljöerna som bjudits in för att visa upp sig. Ibland kunde det kännas fräscht om de som sätter ihop dessa program försökte sig på lite nytänkande kring vilka problemområden och människor som kunde vara intressant att få med i mer offentliga sammanhang. Men här tycks inga krav på innovationer gälla. Allt rullar på i samma gamla hjulspår.

Och även om 800.000 kronor inte är så mycket pengar i det stora hela kan summan jämföras med det som Lunds universitet lägger på anordnandet av vetenskapliga konferenser inom ramen för 350-årsjubileet (LU350). Budgeten för LU350 är som bekant hyfsat väl tilltagen med förhoppningen att utåtriktade aktiviteter kan leda till donationer. Här är som vanligt Karolinska institutet förebilden som vid sitt jubileum för några år sedan lyckades samla in ohemult med pengar för verksamheten. Det mesta av pengarna inom LU350 går till olika kringaktiviteter. En miljon kronor går dock till organiserandet av fyra vetenskapliga konferenser som ligger utspridda under 2017 och bildar kärnor i fyra temaveckor. Detta är det som läggs på universitetets kärnverksamhet inom ramen för LU350, sammanlagt en miljon kronor. Bara lite mer än det som universitetet lägger på närvaro i Almedalen under sommaren 2016.

Det blir lite skevt här. Summor som går till kringaktiviteter för att synas och höras är i samma storleksordning som de som går till den vetenskapliga verksamheten under jubileet. Det är sant att 800.000 kronor inte är så mycket i det stora hela. Men när man betänker på vad universitetet sedan lägger på kärnverksamhet i andra sammanhang så framstår summan ändå som relativt hög. Jag skulle vilja påstå att den är för hög.

För jag är inte lika säker som alla andra som kommer till tals i LUM att "Almedalen betalar sig". Vad som behövs är förstås en ordentlig utvärdering av effekterna av Almedalsnärvaron. För om vi utvärderar forskning och undervisning noggrant och regelbundet, varför kan inte också denna typ av OH-finansierade insatser nagelfaras i efterhand för att se om medelsanvändningen var klok? Ett problem i sammanhanget är förstås att det saknas uttalade mål och syften med vår närvaro i Almedalen, andra än att synas och höras där den politiska och mediala eliten befinner sig. Med tanke på alla resurser och all energi som läggs på vår strategiska plan borde det väl vara en smal sak att formulera djärva, men realistiska mål som kan mätas när det gäller LU i Almedalen. I så fall kunde dessa så småningom utvärderas och vi skulle få mer på fötterna när vi hävdar att det betalar sig.

För sanningen är ju att rubriken "Almedalen betalar sig" uttalar en from förhoppning mer än ett empiriskt belagt faktum. Men ett universitet som bekänner sig till vetenskaplig kunskapsuppbyggnad och sanningsanspråk borde föregå med gott exempel och göra vad som är möjligt för att hålla sig till det som är belagt. Inte formulera grundlösa påståenden om aldrig så små frågor.

lördag 17 september 2016

Forskningsbarometern 2016

Fick i mitt postfack igår Vetenskapsrådets forskningsbarometer 2016, den första i sitt slag. Här finns mycket intressant, men också mycket som är svårbegripligt. En sak tycker jag är särskilt märklig och det är att barometern i stort sett avstår från att kommentera förhållanden mellan ämnesområden. För trots att de databaser som Vetenskapsrådet använder som allom bekant är har dålig täckning för humaniora och vetenskap så framgår av rapportens olika figurer att humaniora och samhällsvetenskap står sig relativt väl  publicerings- och genomslagsmässigt i jämförelser med andra ämnesområden.

Svensk humanioras andel av svenska publikationer speglar direkt den globala publiceringen av humanistisk forskning (s. 27-28). Det kan jämföras med materialvetenskap där andelen publikationer i Sverige är lägre än andelen materialvetenskap i världen trots ganska stora satsningar på materialvetenskap, inte minst i Lund. Till detta kommer att citeringarna av humaniora är i helt i paritet med citeringar i EU och i världen. Svensk humaniora är faktiskt lite mer citerad. Det kan jämföras med fysik och biomedicin där Sverige är klart sämre citerat än EU (s. 27). Inget av detta kommenteras dock i forskningsbarometern. Möjligen för att man anser att materialet inte håller för sådana jämförelser.

Tittar man sedan närmare på Lunds universitet kan vi se att humaniora slår materialvetenskap både vad gäller andelen publiceringar och citeringsgrad (mätt som genomslag bland de tio procent mest citerade artiklarna) här i staden. Humaniora har faktiskt genomslag i paritet med klinisk medicin i Lund och Lunds humaniora har också större genomslag än den i Uppsala. Men inte heller detta kommenteras i barometern. Här diskuteras inte heller kostnader annat än på en väldigt högt aggregerad nivå, i termer av forskningsutgifter som andel av BNP. Men om man också skulle ta hänsyn till hur lite humanistisk forskning kostar i jämförelse med materialvetenskap, fysik, biomedicin eller klinisk medicin måste slutsatsen bli att det överlägset mest kostnadseffektiva sättet att höja genomslaget för svensk forskning vore att höja forskningsanslagen till humanistisk forskning. Istället bygger vi som bekant mycket stora och dyra forskningsanläggningar inom fysik, materialvetenskap och biomedicin, områden där Sverige relativt sett har mindre mindre genomslag.

Till detta resonemang kommer dock en viktig komplicerande faktor, nämligen att humanistisk forskning som nämnts inte täcks särskilt väl i de databaser som Vetenskapsrådet använder. Här utvecklas visserligen hela tiden Web of Science så att täckningen blir bättre. Frågan är dock om det hjälper eftersom mycket av humaniora publiceras i monografiform. Nu är det dock så fiffigt att Web of Science också indexerar böcker i en del som heter Book Citation Index. Men den delen köps obegripligt nog inte in av Vetenskapsrådet (s. 56). Är det ytterligare ett tecken på den styvmoderliga behandling som karaktäriserar svensk humaniora och samhällsvetenskap. Vetenskapsrådet köper inte ens in relevanta forskningsdatabaser. Förhoppningen får nu stå till SwePub som dock inte möjliggör citeringsanalyser.

fredag 9 september 2016

Wallenberg

Träffade igår en kollega som under ett antal år haft uppdrag för Wallenbergstiftelserna. Hen kunde nu inte säga vilket uppdrag eftersom det är hemligt, men var ändå tillräckligt tydlig med att det handlade om...

I alla fall. Jag tog upp en gammal hjärtefråga. Nämligen det vansinniga i att Wallenbergstiftelserna inte skickar ut några värderingar eller utlåtanden över de ansökningar de granskat. Inga alls. De sökande får endast besked om avslag eller tillstyrkande. Nu får ju Wallenbergstiftelserna göra som de vill eftersom de är privata. Ja inte riktigt som de vill kanske som ju avslöjades för mer än tio år sedan utan att något ännu hänt. Men inom området att skicka ut utlåtanden får de i alla fall de.

Min kollega sa först att styrelsen (som endast har mycket få ledamöter med vetenskaplig kompetens) vill förbehålla sig rätten att ändra de förslag som kommer från bedömargrupper och externa granskare. Hen sa också att detta dock hände mycket sällan. När jag sa att det verkligen var ett svagt argument eftersom de ju kunde ändra beslut och ändå skicka ut utlåtanden om det nu inte hände så ofta så tog hen till ett annat argument, nämligen att ju andra anslagsgivare som VR och RJ inte heller skickade ut särskilt utförliga utlåtanden. Då protesterade jag för det gör de visst. I vissa fall kanske inte så uttömmande, men för de bästa ansökningarna kommer oftast rätt tydliga och uttömmande utlåtanden. Och i alla händelser är det alltid bra mycket mer än Wallenbergstiftelserna skickar ut för det är ju INGENTING.

Nu hade jag redan för ett år sedan diskuterat samma fråga med verkställande ledamoten i flera av wallenbergstiftelserna, Göran Sandberg. Han menade att det var stadgarna som var boven i dramat och att dessa satte stopp för alla möjligheter att skicka ut utlåtanden och värderingar av ansökningar. Jag har kollat stadgarna och det tror jag inte på. Jag har inte hittat en rad som inte utan väldigt mycket krumbuktande skulle göra det omöjligt att skicka ut värderingar och utlåtanden över ansökningar. Det går alldeles utmärkt att skicka ut utlåtanden med gällande stadgar. Att se det ens som en tolkningsfråga skulle jag kalla att läsa Bibeln som hin håle.

Till saken hör också att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, den största av dem, också har ett huvudmannaråd som kan inkomma med förslag på hur stiftelsens verksamhet ska kunna förbättras. Här ingår Svenska Akademien, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå och Linköping samt Sveriges Lantbruksuniversitet, Karolinska Institutet, KTH, Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm. Jag tycker att det är synd och skam att dessa institutioner inte skyndsamt kräver att Wallenbergstiftelserna skickar ut utlåtanden över de ansökningar de fått in. Jag tycker också att alla som deltar i bedömningsprocessen av ansökningar borde kräva detta. Egentligen tycker jag att Wallenbergstiftelserna samfällt borde bojkottas av svenska forskare både vad det gäller bedömargrupper och ansökningar så länge de inte skickar ut sådant material. Värst av allt är förstås att Göran Sandberg och Kåre Bremer som sitter i styrelsen för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inte har sett till att detta har hänt för länge sedan.

onsdag 7 september 2016

Nobelkommittén för fysiologi eller medicin

Igår var det en del skriverier om att Anders Hamsten med anledning av Macchiarini-affären uppmanades lämna sitt uppdrag i Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet. Många ondgjorde sig över att han inte tidigare självmant lämnat detta uppdrag.

Igår vid halv-femtiden gick jag förbi Anders Hamsten på Arsenalsgatan. Han såg munter och avslappnad ut i det varma sommarvädret. Jag var på vippen och säga hej och ställa frågan direkt till honom om hur han såg på sitt uppdrag och hur han tänkte kring uppmaningarna att avgå. Men jag hejdade mig tack och lov. Det hade nog inte känts bra i efter hand.

måndag 5 september 2016

Lundagård om fördelning av grundutbildningsmedel

Jag brukar uppskatta Lundagårds olika reportage. Men när jag läser senaste numret, nr 5 i år, blir jag lite betänksam. En artikel om fördelning av grundutbildningsresurserna mellan fakulteter och ämnen (s. 12-15 och som inte lagts upp på nätet än vad jag kan se) beskriver att vissa undervisningsämnen som bekant har mycket lägre peng än andra. I artikeln är huvudargumentationen att grundutbildningsanslagen är så mycket lägre än forskningsanslagen och att en omfördelning mellan dem vore bra, antingen av regeringen eller genom att lärosätena får möjlighet att själva omfördela om de fick ett anslag istället för två.

Tanken att Lunds universitet skulle omfördela medlen som kommer från statsmakten för grundutbildningsuppdraget på samma sätt som man gör i Uppsala berörs också kortfattat. Lundagård konstaterar att vi i Lund också omfördelade grundutbildningsanslaget fram till 2010, men efter det strikt fördelar medlen efter studentpengens storlek. Tanken att åter börja omfördela påstås "kräva att universitetsstyrelsen och alla fakulteter enas." Påståendet följs upp med ett citat av vår planeringschef Tim E. som också menar att "fakulteterna bör vara överens." Därmed verkar den tanken falla.

För det första är det fel att en omfördelning kräver att alla i universitetsstyrelsen och alla fakulteter är överens. Det krävs "bara" att en majoritet av universitetsstyrelsen är för ett beslut om omfördelning. Sedan kan jag hålla med om att det förstås vore bra om alla kunde vara överens, men om det inte går och om studentkåren verkligen anser att det är ett problem att vissa ämnen är gravt underfinansierade så borde kåren själva börja driva frågan i styrelsen. Det duger inte att peka finger på andra, som att regeringen inte är villiga at höja grundutbildningsanslaget eller omfördela från forskningsanslaget eller åtminstone ge universiteten den möjligheten. Studentkåren borde bedriva politik där de kan och det är i universitetsstyrelsen där de har hela tre representanter. Genom att diskutera och argumentera med andra tror jag säkert att så skickliga företrädare ska kunna göra något. Det är i alla fall det som Lundagård borde kräva av den egna organisationens representanter.

Sedan blir inte saken bättre av att alla tre styrelserepresentanter för LUS är män.... Liksom förresten att Lundagårds redaktion till två tredjedelar tycks bestå av män. Kanske är det där skon klämmer. Här finns uppenbarligen en del att göra.

söndag 4 september 2016

Skinka på svenska




Ibland är det svårt att låta bli att beklaga sig över den nya tidens uttryck. Mången i min generation och äldre, nog en del yngre också, har ju länge förfasat sig över språkets förflackning trots att språkvårdare alltid lugnat oss med att språket ju är dynamiskt och att levande språk ändrar sig. Att det ska vara så. Den typen av expertbesked har jag alltid köpt och gjort allt jag kan för att inte bli upprörd vid felstavningar och särskrivningar av enkla slag i dagstidningar på andra håll. Men ibland undrar man ju, som idag till exempel.

För vad står det på skinkpaketet? Svenskt rökt skinka låter ju betryggande. Inget fulkött här inte. Då hade man ju också förväntat sig att texten på paketet i övrigt speglade köttets ursprung. Men sedan står FAVORIT SMAK. Är det bara fel och borde vara ihopskrivet? I så fall förstås pinsamt för ett företag som Scan som ju gör allt för att deras produkter ska framstå som ursvenska, hemkokta i det som måste vara landets absolut sista bondehushåll. Eller är det rökt skinka som ingår i någon slags produktlinje som heter favorit och det finns andra som kanske heter CLASSIC SMAK eller DE LUXE SMAK eller EXTRA SMAK eller vad de nu kan hitta på uppe på reklamkontoret? Eller är det istället en beteckning för de essenser och kemikalier som hälls på skinkan och det finns andra som exempelvis ENRISRÖKT SMAK eller SENAPSGRILJERAD SMAK. Nästa gång jag tittar ner i charkdisken ska jag leta noga efter ledtrådar i Scans sortiment.

P.S. Att datumet gått ut är inget att grunna på. Paketet har varit fryst.

onsdag 31 augusti 2016

Konkurrensen som inte fungerar

Som alla vet infördes systemet med fördelning av resurser för utbildning av grundstudenter i helårsstudenter och helårsprestationer i början av 1990-talet. På den tiden var tanken att universiteten skulle konkurrera om studenterna och på så sätt taggas att bli bättre. Många har sett detta som införande av marknadsmekanismer i det högre utbildningssystemet och det är ju svårt att förneka. Samtidigt har andra påpekat att det är mer korrekt att se detta som ett exempel på en så kallad Lange-modell efter Oskar Langes tanke 1936 att produktionsmedel skulle kunna vara statligt ägda samtidigt som priset bestämdes av marginalkostnaden på en marknad. Langes idé var att det på så sätt skulle vara möjligt att kombinera effektiv prissättning med statsägda produktionsmedel.

Lange-modellen stämmer bättre med hur håsar och håpar fungerar. Universitet och högskolor är ju inte vinstdrivande i Sverige, inte ens de privata och stiftelseägda. På 1990-talet lät tanken smart. I alla fall verkar salige Per Unckel ha tyckt det. Om bara antalet studenter var tillräckligt lågt så att högskolorna kunde konkurrera om dem så skulle de flockas vi de mest populära utbildningarna och de som inte fick några studenter fick läggas ned eller ändra utbildningsinriktningar.

Men så blev det inte. Snart nog var antalet studenter på högskolor och universitet så stort att endast mycket få inte kunde nå takbeloppet. Och eftersom det dessutom fanns möjligheter att spara underskott och överskott som avvek upp till tio procent kunde eventuella underskott skjutas framåt i tiden och repareras kommande år.

Den senaste rapporten jag fått tag i som gäller 2014 vittnar om att mycket få högskolor har problem. Antalet studenter är helt enkelt så högt att de allra flesta lärosätena fyller sina platser. Faktiskt överproducerade två tredjedelar av lärosätena, de utbildar alltså fler studenter än de får betalt för och det trots att antalet antagna studenter hade minskat under ett antal år före 2014. De flesta av lärosätena som överproducerade kunde ta av tidigare sparade anslag (av de de tio procent som alltså sparats från tidigare år). Sex lärosäten kunde dock inte få ut sin överproduktion 2014 p.g.a. överproduktion också tidigare år, bland dem Lunds universitet och Malmö högskola. Sju lärosäten nådde inte takbeloppet, men av dessa var det bara en högskola, Mälardalens, som redan hade anslagssparande sedan tidigare år som gjorde att de inte fick ut takbeloppet. Endast en enda liten högskola fick alltså inte ut takbeloppet 2014.

I en marknadsekonomi fungerar ju detta inte alls. De universitet och högskolor som överproducerande hade ju i en riktig marknadsekonomi investerat i nya undervisningsresurser eftersom de kan se att de kan sälja mer utbildning. Men i vårt svenska hås-och-håp-system går inte det eftersom vi har ett takbelopp som sätter gränser för hur mycket pengar en högskola eller ett universitet kan dra in oberoende av hur många studenter det lockar till sig. Särskilt drabbat i detta system är faktiskt Lunds universitet som 2014 hade den högsta överproduktionen om 9 procent samtidigt som universitetet också hade mest sparad överproduktion, 109 procent där 110 procent alltså är maximalt tillåtna.

Lunds universitet är helt enkelt för populärt och har för bra utbildningar för vårt svenska universitets- och högskolesystem. Personligen tycker jag detta är vansinne och anser att systemet antingen måste göras om i grunden eller annars reformeras på ett sådant sätt att det blir verklig konkurrens om studenterna. Att det är angeläget tydliggörs inte minst av att antalet sökande till högre utbildning ökat under de senaste fem åren samtidigt som ersättningarna för studenter har minskat sedan 2010 med undantag för en liten, liten höjning 2015 med 0,15 procent. Det är trist eftersom allt fler inte kommer in på den utbildning de vill gå. Men det snedvrider också alla möjligheter till att kunna konkurrera om studenterna universitet och högskolor emellan. Oskar Lange hade av allt att döma fel 1936. I alla fall fungerar inte tankegången på de svenska universiteten och högskolorna.

torsdag 28 juli 2016

individuella studieplaner

Jag har alltid tyckt att individuella studieplaner är ett mycket bra instrument för att både doktorander och handledare ska kunna ha hålla koll på hur arbetet fortskrider. Vad som går enligt plan och vad som går utöver? Kurser som fullföljts och kurser som avbrutits? Vilka konferenser och artiklar blev av? Vilka nya spår nystas upp och vilka vinklar har övergivits? Allt finns kvar i de individuella studieplanerna som kan plockas fram och diskuteras vid behov. Det blir tydligt om en doktorand överpresterar eller underpresterar (jämfört med plan) samt fördelar och nackdelar med hur handledningen bedrivs.

Att uppdatera de individuella studieplanerna åtminstone varje år är nog ett minimum. Samtidigt tycker jag att de individuella studieplanerna är som viktigast i början av forskarutbildningen, under de två eller tre första åren. I takt med att arbetet fortskrider enligt plan och det under tredje året börjar bli tydligt att arbetet kommer att leda till disputation samt om det verkar kunna ske inom ungefär fyra år eller mer så förlorar också den individuella studieplanen i betydelse. Handledning och forskarstudier bygger allt mer på ömsesidigt förtroende och allt mindre på formaliserade kontrakt och överenskommelser. Bara om det går annorlunda fortsätter individuella studieplaner ha en funktion.

På min förra arbetsplats hade handledare och doktorand kontroll över de individuella studieplanerna. Det var ett dokument så alla parter skrev under och som sedan skickades till prodekan för forskarutbildningen för kännedom. Det räckte bra så. På min fakultet vid Lunds universitet har dock de inviduella studieplanerna digitaliserats och överbyråkratiserats på ett sätt som gör att verktyget helt förlorat sin betydelse. Tyvärr.

De individuella studieplanerna måste här fyllas i on line. Doktorander, handledare och huvudhandledare måste logga in och fylla i olika fält i en viss ordning. Det är långt ifrån glasklart var olika uppgifter ska fyllas i och ofta skriver jag in samma uppgifter flera gånger för att vara på säkra sidan. Det är oklart hur avklarade mål och uppgifter bockas av. Den individuella studieplanen måste uppdateras en gång om året och godkännas av prodekan. När vi fyllt i alla uppgifter och skickat in studieplanen låses dokumentet och vi kan inte längre ändra i det! Doktorand och handledare har helt förlorat kontrollen över studieplanen och förändringar kan inte föras in med annat att hela processen måste göras om igen... Dokumentet är inte levande utan blir bara tvångsmässigt ifyllt en gång per år enligt bestämmelserna.

Nu senast skickade jag in en uppdaterad individuell studieplan i mitten av vårterminen och fick anmodan av prodekan att komplettera i slutet av juni, efter midsommar och närmare två månader efter att jag skickat in studieplanen för godkännande. Dessutom var det omöjligt att förstå vad det var som skulle kompletteras för att prodekan skulle kunna godkänna den individuella studieplanen. Ännu mer bisarr var situationen eftersom prodekan bara några veckor tidigare godkänt disputation för doktoranden. Här har vi alltså att göra med en doktorand som fått ansökan om disputation godkänd samtidigt som den individuella studieplanen underkänts på högst oklara grunder. Detta var inte tanken med de individuella studieplanerna.

För att de individuella studieplanerna åter ska bli det kontrakt mellan doktorand och handledare det en gång var måste fakultetens kontroll över dokumenten minska. Det måste åter bli ett dokument som ägs av doktorand och handledare med informationsplikt till prodekan. Uppdateringar ska inte ske tvångsmässigt varje år, utan oftare när så krävs och mer sällan när så krävs. Frigör de individuella studieplanerna ur fakultetsbyråkratins järngrepp.

söndag 19 juni 2016

Naturliga monopol

Det finns dem som tror att det finns något som kallas naturliga monopol. Det handlar om marknader där entrékostnaderna i termer av investeringar är så höga att det krävs monopol för att ta igen dem inom rimlig tid. Ofta nämns fjärrvärmenät eller elnät som i praktiken fungerar som reglerade monopol idag. Jag känner i alla fall inte till något enda område i Sverige där man kan välja elnätsleverantör eller fjärrvärmeleverantör.

En kollega, C-F Helgesson, visade för tjugo år sedan i sin avhandling att det inte finns några naturliga monopol. Hans exempel var Stockholms telefonnät kring sekelskiftet 1900 där det faktiskt fanns flera konkurrerande leverantörer av trådbunden telefoni, något som inte hittade någon motsvarighet någonstans i världen. Förhållanden i Stockholm bidrog till att hålla anslutningspriserna nere och Stockholm var i början av 1900-talet en av världens telefontätaste städer, Sverige decennier senare fortfarande ett av världens telefontätaste länder.

Nu har samma fascinerande situation uppstått i den stugby där vi för ett drygt år sedan köpte ett fritidshus. Under våren har det dykt upp två företag som vill dra fiber i stugområdet, det ena vill ha 40 procents uppslutning för att dra igång, det andra 30 procent. Här finns alltså flera olika scenarier. Det är inte omöjligt att upp till hela 60-70 procent av stugägarna tecknar sig för fiber, men att det ändå inte blir något om vi fördelar oss jämnt på de två leverantörerna just under respektive företags anslutningskrav. Ett annat är att bara 30 procent tecknar sig, men att anslutning ändå blir av eftersom alla tecknar sig för samma bolag. Ett annat intressant, men relativt orealistiskt, fall är att båda företagen drar fiber och att jag som stugägare kan ha två fiberkablar in i vår lilla stuga även om det förstås skulle bli väldigt dyrt.

Detta kommer säkert att bli sommarens stora samtalsämne och nagelbitare i stugbyn. I alla fall nu när någon rivit ner kartan på anslagstavlan som den markägande stiftelsen bilagt en ansökan till kommunen om förändringar av detaljplanen. På kartan fanns inritade ett tiotal nya hus nere vid havet tillsammans med två jätteparkeringar. Men det hotet verkar alltså för tillfället avvärjt.

lördag 18 juni 2016

Malmö universitet

Kul att Malmö högskola ska bli universitet. En förändring som utan tvekan är positiv också för oss i Lund. Att vara flera resursstarka lärosäten i en region är bara bra eftersom man kan samköra olika satsningar och initiativ. Det gäller redan i stor utsträckning. Men om Malmö får mer resurser innebär det att de kommer att ha mer att bidra i i olika gemensamma satsningar. Win-win med andra ord.

Kan man tala om instrumenttraditioner vid universitet?

Jo, det menar jag. Och en särskilt stark finns här vid vårt kära universitet i Lund. Men innan jag går in på det måste jag be om ursäkt för att det varit ett ganska långt uppehåll på den här bloggen. Det handlar helt enkelt om att jag har haft alldeles för mycket att göra den senaste månaden. Måste ändå konstatera att besökssiffrorna trots uppehållet har kvar på en bra nivå och inte sjunkit mer än någon kanske tjugo procent. Det är jag förstås glad över. Inspirerande att folk besöker bloggen även när jag inte hinner skriva nya inlägg.

En av dessa saker har varit att skriva en text för en av jubileumsskrifterna som ges ut inför LU350. Den handlar om instrumenttraditioner och hur de utvecklats vid vårt universitet. Eftersom den är ganska fritt skriven tänkte jag att den kunde intressera läsarna av denna blogg och lägger därför ut den här i sin helhet:

"År 1732 blev Daniel Menlös professor i matematik vid Lunds universitet. Märkligt nog utan några egentliga matematikkunskaper. Menlös meritering byggde istället på att han lovat att skänka universitetet sin fantastiska instrument- och apparatsamling om inte färre än 327 nummer. Bara han fick tjänsten. I samlingen ingick mätstavar av mässing för standardisering av längder, något som var viktigt med tanke på handel och skatteuppbörd. Här fanns en maskin som kunde mäta vindens kraft på segel och vattens kraft på vattenhjul. Och här fanns framför allt en luftpump tillverkad 1663 av självaste Otto von Guericke, knappt tio år efter hans berömda experiment med vakuum i Magdeburg. Idag finns luftpumpen på Malmö Museer där den kan beskådas tillsammans med flera av de andra instrumenten och apparaterna i Menlös samling. Kanske var det redan när Menlös bytte sin instrumentsamling mot en professur som den starka experimentella traditionen inom naturvetenskaperna i Lund grundlades?
Instrument och apparater var oumbärliga för det universitet som i slutet av 1600-talet ville hävda sin plats som modernt och framåtsyftande. De stora omvälvningarna inom fysiken och astronomin från mitten av 1500-talet och i synnerhet under 1600-talet hängde nämligen till stora delar samman med utvecklingen av olika apparater och instrument. Galileo hade använt kikare för att studera himlakropparna med känt resultat och under 1600-talet utvecklades allt bättre och mer avancerade teleskop. Robert Hooke i London hade använt mikroskopet för att frilägga en hel värld i miniatyr där flugans fasettögon var lika sensationella som loppans form för en förbluffad samtid.
Viktigast av alla dessa instrument var nog ändå von Guerickes luftpump som vidareutvecklats av Boyle och Hooke i London. Med hjälp av pumpen kunde man skapa ett lufttomt rum i en glaskolv som sedan användes för olika försök. Exempelvis gick det att visa hur en liten klocka slutar pingla eller en fågel tycks förlora livet när luften pumpades ut. Än märkligare var hur klockans pingel liksom fågelns liv återvände när luften åter fick fylla glaskolven. Med hjälp av luftpumpen gick det för första gången att skapa en artificiell miljö som inte fanns tillgänglig i naturen. Luftpumpen skapade helt nya experimentförutsättningar.
Sammantaget gav dessa instrument tillsammans med många andra aldrig tidigare skådade möjligheter att förstå världen. De var själva grunden för den vetenskapliga revolutionen. En instrumentsamling blev på så sätt en symbol för den nya naturfilosofin som i mångt och mycket stod i kontrast till den traditionella antika naturfilosofin med Aristoteles som den store filosofen och med bland andra Averroes och Thomas av Aquino som kommentatorer och syntesskapare. För ett universitet som ville hänga med i kunskapsutvecklingens allra senaste turer räckte det inte längre med böcker. För det krävdes också en uppdaterad instrumentsamling. Dessutom var många experiment underhållande, det var relativt lätt att slå studenterna med häpnad med de senaste försöken.
Men trots det symboliska och reella värdet av Menlös instrumentsamling tilläts den sjangsera under 1700-talets lopp, främst på grund av bristande underhåll och att samlingen hamnade i kläm i den halsstarrige Menlös eviga bråk med professorskollegerna. I någon mån speglade det ömkliga tillståndet för universitetets instrumentsamling också förhållandena för de kvantitativa naturvetenskaperna, fysik och kemi som byggde på experiment snarare än på samlande och kategoriserande av naturalier som inom biologin. Vid denna tid sattes istället andra slags oumbärliga forskningsredskap i högsätet, exempelvis den botaniska trädgården och universitetsbiblioteket.
När Lund 1834 fick en professur i fysik som var skild från andra ämnen dröjde det inte länge förrän den förste innehavaren Adam Wilhelm Ekelund insåg att instrumentsamlingen behövde moderniseras. Beräkningar visade att det skulle krävas 5.165 riksdaler att skaffa de nödvändiga instrumenten. En större del av summan kunde täckas av institutionens överskott. Men när det ändå fattades 1.213 riksdaler var fysikprofessorn inte sämre än att han lånade institutionen pengarna ur egen ficka—förstås mot gällande ränta. Saken var därmed klar och året efter han tillträtt åkte fysikprofessorn på en shoppingtur till Paris. Här inhandlade han instrument inom akustiken, elektrostatiken och optiken. Störst sensation ska en Daguerre-kamera ha skapat, med framkallningsutrustning och allt.
Samtidigt som det skapades en ren fysikprofessur blev också astronomin ett eget ämne och här är förstås instrument i det närmaste oumbärliga. Den första astronomiprofessorn äskade också redan från början 21.000 riksdaler för inköp av teleskop och annat. Det blev dock avslag och Lunds astronomer fick göra sina observationer i Kungshusets torn med undermåliga instrument. Så småningom lyckades dock universitetet få loss statsmedel för att bygga ett fristående observatorium i de södra delarna av staden, en byggnad som stod klar 1867. Ännu viktigare var att det nya observatoriet kunde utrustas med nya instrument, framför allt en dansktillverkad refraktor (en typ av teleskop) av förnämligare sort.
Refraktorn skulle visa sig vara långlivad genom att astronomerna i Lund hela tiden skickligt skaffade fram användbar kringutrustning. De använde bland annat fotografiteknik och spektroskopi för att ta observationskonsten till nya höjder. Genom att kombinera de åldrande instrumenten i observatoriet med nya observationstekniker kunde lundaastronomin hänga med internationellt med relativt små medel — en dygd för ett universitet som vill vara brett och spetsigt på en och samma gång.
Det var faktiskt också astronomerna i Lund som förde fram tanken på en seismograf vid universitetet i början av 1900-talet. Idén var att bättre kunskaper om jordens inre skulle leda till motsvarande bättre kunskaper om andra planeter. Till en början var en del kolleger kritiska. En teoretisk fysiker menade att seismologin snarare tillhörde meteorologin och någon annan att det snarare handlade om geografi. Men astronomerna lät sig inte nedslås och fick 1912 statsanslag till en seismologisk grupp vid observatoriet. Beställningen på en seismograf gjordes i Tyskland, ett olyckligt val skulle det visa sig eftersom första världskriget försenade leveransen. Hösten 1916 kom i alla fall instrumenten till Lund och observationerna började 1 januari 1917.
Inom lundafysiken var den experimentella inriktningen trots allt inte särskilt framstående, i alla fall inte forskningsmässigt, förrän Manne Siegbahn tog över ruljangsen från den sjuklige Janne Rydberg i mitten av 1910-talet. Som student och assistent till Rydberg hade Siegbahn gjort studieresor till Tyskland och där kommit i kontakt med experimentella undersökningar av röntgenstrålar som upptäckts 1895. Tillbaka i Lund lade Siegbahn resurserna på att utveckla röntgenspektroskopin. Inte minst gällde det att ta till vara skickliga instrumentmakare utan vars hjälp Siegbahn stått sig slätt.
En av dessa instrumentmakare var förre urmakaren John Amberntsson vars specialitet var konstruktioner av vakuumspektrometrar och röntgenrör av metall efter ritningar av Siegbahn. Ritningarna var enligt utsago som läkemedelsrecept på så sätt att endast de verkligt initierade kunde förstå dem. Skälet var att Siegbahn inte tänkte i projektioner utan visualiserade sina konstruktioner i tre dimensioner och ritade dem på baksidan av ett kuvert som om papperet var tre-dimensionellt.
Forskningen inom detta område var dock relativt resursslukande och statsanslagen räckte inte på långa vägar. Ett sätt att finansiera verksamheten var att bilda ett bolag som kunde tillverka instrument för försäljning till bland annat läroverk. Med det syftet skapade Siegbahn och en kollega AB Vetenskapliga Instrument 1917 genom att köpa upp en firma av två instrumentmakare. Till en början verkar affärerna ha gått bra, men bara några år senare hade två tredjedelar av aktiekapitalet gått upp i rök. Förmodligen handlade det om att första världskriget var över och att tyska instrumentmakare konkurrerade ut verksamheten.
Efter det andra världskrigets avslutning med två atombomber över Japan vändes alla världens fysikblickar mot kärnfysiken. I samma veva kom Sten von Friesen till Lund, en fysiker som redan före kriget studerat cyklotrontekniken i USA. Cyklotroner var en slags partikelacceleratorer som kunde användas för kärnfysikaliska experiment. Men här handlade det inte längre om små behändiga instrument som man kunde ta fram till föreläsningarna. De instrument som utvecklades efter andra världskriget växte snabbt i omfång och kostnader och krävde ofta hela rum och snart egna byggnader tillsammans med en egen forskargrupp och en hel liten stab av tekniker. Det gällde också de så kallade matematikmaskinerna, eller datamaskinerna. Lunds första matematikmaskin kallades SMIL, Siffermaskinen i Lund, och var när den togs i bruk i augusti 1956 tio meter lång.
År 1953 installerades en annan mer avancerad typ av partikelaccelerator i Lund, en synkrotron som konstruerats på KTH. Några år senare beviljade Atomkommittén dessutom medel till en betydligt större och kraftfullare synkrotron, något som både Uppsala och Lund ville ha. I Lund var problemet att det saknades en acceleratorhall som kunde härbärgera instrumentet. I det läget startade von Friesen en kampanj bland lokala företag och lyckades skrapa ihop pengarna som behövdes för bygget. När sedan Uppsala drog tillbaka sin intresseanmälan var saken klar och Lund University Synchrotron, LUSY, kunde invigas 1960.
Mycket av medicinsk och naturvetenskaplig forskning, också kemisk, blev under efterkrigstiden allt mer beroende av dessa olika stora och dyra instrument. Delvis för att underlätta nya konstruktioner skapades forskningsråd som delade ut anslag för särskilt angelägna satsningar och forskningsprojekt. Den organisatoriska nymodigheten försköt finansieringen av universitetsforskning från fasta lönemedel mot mer och mer tillfälliga projektmedel samtidigt som den förstärkte utvecklingen mot ytterligare resursslukande instrument och experiment.
Stora instrument som LUSY kräver som nämnts stora forskargrupper och skaror av tekniker. När LUSY lades ner 1979, som en konsekvens av att Sverige beslutat att bidra till en större utbyggnad av CERN i Geneve, innebar det att drygt 80 forskare och tekniker hotades av arbetslöshet. Som ett motmedel startades MAX-projektet, en accelerator och lagringsring för elektroner som genererade intensivt, fokuserat röntgenljus, så kallat synkrotronljus.
Detta var början på MAX-lab som sedan 1970-talet byggt synkrotronljuskällor i ständigt nya generationer och som 2016, när detta skrivs, står inför öppnandet av MAX IV som enligt uppgift ska bli en av de främsta synkrotronljuskällorna i världen, i alla fall under en kort tid för detta är ett område som utvecklas snabbt med ständigt nya och bättre ljuskällor.
Parallellt har en ännu större europeisk forskningsanläggning, European Spallation Source, ESS, börjat byggas i Lund med planerad invigning 2019. Här är osäkerhetsfaktorerna om möjligt ännu större eftersom denna neutronkälla rymmer en hel del tidigare oprövade konstruktioner. En liknande anläggning som öppnades i USA 2006, Spallation Neutron Source, har ännu inte, tio år senare, lyckats nå de energinivåer som man hoppades på.
När Lunds universitet trots alla osäkerhetsfaktorer ändå väljer att satsa på dessa anläggningar sker det inte bara i förhoppningen om att de ska ge universitetets och andra forskare bättre möjligheter att hitta nya och intressant forskningsresultat. Förväntningarna är också höga på att de ska ligga till grund för nya material och mediciner liksom att de ska bidra till näringslivets utveckling. Det handlar alltså både om att hjälpa universitetets forskare till nya fynd och ge regionen en forskningsinfrastruktur som i bästa fall kan bidra till tillväxt på flera sätt.
Om Menlös instrumentsamling bara ledde till en enda professur så är läget helt annat idag då MAX IV och ESS, två av Sveriges största forskningsanläggningar, kommer att sysselsätta hundratals forskare och tekniker med besökande forskarlag som kommer till Lund för att göra experiment under en begränsad tid. Men kanske finns ändå något slags samband mellan Menlös instrumentsamling som han skänkte universitetet på 1730-talet och Lunds universitets värdskap för MAX IV samt universitetets täta kopplingar och bidrag till ESS knappa 300 år senare. Mellan dessa satsningar finns en lång rad instrumentmakare, tekniker och skickliga konstruktörer som gärna satsat friskt för att försöka bygga något som ingen tidigare prövat.
Men vad är det egentligen som gör att ett universitet som det i Lund verkar kunna skapa kontinuitet över generationer trots att forskningen är så föränderlig? Vad är det som gör att apparater och instrument fortfarande till stora delar ligger till grund för lundaforskares framgångar? Förmodligen har det att göra med att äldre forskargenerationer på gott och ont formulerar problem och forskningsinriktningar som yngre generationer fortsätter med helt enkelt därför att instrumenten och kompetensen finns till hands. Vetenskapliga instrument och apparater utgör nämligen som vi sett dyra investeringar som ska kunna användas under lång tid. När kunskap och instrument på så sätt överförs mellan generationer blir de konserverande, Ur det perspektivet är det inte heller någon tillfällighet att MAX IV byggs för att generera röntgenljus, samma slags strålning som Manne Siegbahn var så skicklig på att framställa och mäta hundra år tidigare.
Idag är bara insatserna så mycket högre. Därmed också de potentiella möjligheterna och hoten. Numera räcker ingen professur i världen som betalning för instrument i världsklass. För Lunds universitet har MAX IV och ESS hittills kostat en dryg halv miljard kronor och ändå höjs kraven ständigt på mer resurser till dessa anläggningar. Bakgrunden är att universitetsledningen delar instrumentbyggarnas bedömning att det finns mycket att vinna på att skapa avancerade anläggningar som kan attrahera forskare från hela världen. Men om ytterligare resurser omfördelas måste andra verksamheter läggas ned och i slutänden riskeras hela universitetet att bli ett fysiskt forskningsinstitut med vissa tillämpningar inom medicin och teknik. Med tanke på att bostadsområden och spårvagnar också ingår i planerna kanske hela Lund till slut blir priset vi får betala för tillgången till nya forskningsinstrument. Frågan är om det är värt det. Det får framtiden utvisa."

onsdag 27 april 2016

Rapport från ett projekt

Allt för sällan skriver jag i bloggen om min egen forskning. Det är ju lite konstigt med tanke på att det trots allt upptar det mesta av min arbetstid. Jag tror själv att det beror på, möjligen falsk, blygsamhet. Jag tänker att det nog inte är så viktigt.

Nu ska jag i alla fall ge en liten rapport. Det är nu inte originalfynd utan istället ett referat ur en bok av  uppsalaidéhistorikern Karin Johannisson, Det mätbara samhället, som kom för snart trettio år sedan. Den handlar bland annat om det svenska Tabellverket som var ett organisatoriskt resultat av försök under 1700-talet att räkna den svenska befolkningen under devisen "the more the merrier". Grundtanken vid den här tiden var att en stor befolkning var bra för landets välmåga eftersom den, om den bara arbetade hårt och gudfruktigt, bidrog till att höja handelsbalansen och fäderneslandets materiella och andliga standard.

Inom diskursen ingick också beräkningar om hur stor folkmängden i Sverige och Finland potentiellt skulle kunna vara. Här verkar olika författare ha övertrumfat varandra med optimistiska bud. Någon föreslog lite försiktigt 9 miljoner och någon annan höjde budet till 10. Mer framåt skriftställare ställde prognoserna betydligt högre, från 20 miljoner över 26, 27  och 29 miljoner till vinnaren som efter beräkningar hävdade att landet kunde rymma 30 miljoner innevånare som skulle kunna bidra till en rikedom nästan ofattbar stor. Och detta i en tid, ska man ha klart för sig, då samtidens beräkningar pekade mot en befolkning om ungefär 2,1 miljoner och dagens beräkningar brukar anges som cirka 2,2 miljoner. De mest optimistiska beräkningarna handlade alltså om cirka 15 gånger den existerande folkmängden.

Och varför tycker jag att detta är så spännande. Jo, för vi lever i en tid då liknande resonemang förs med bakgrund mot den så kallade flyktingkrisen. Jag skriver så kallade eftersom det enligt min och många andras mening inte skulle vara några problem för Europa att ta emot alla de flyktingar som vill komma hit om vi bara fördelade dem mellan oss. Den flyktingkris som det har talats om i Sverige har ju snarare handlat om att vi inte har haft resurser att ta hand om dem som kommer på en gång, att det funnits en brist när det gäller administrativ kapacitet i mottagningstopparna och en mer generell brist på bostäder som ju kräver lite längre tidshorisonter för att komma till rätta med.

Även idag diskuteras hur stor befolkning vårt avlånga land kan tänkas rymma. Det finns uppgifter som i och för sig inte är att lita på, men jag refererar dem här i alla fall eftersom de ändå ger någon slags storleksordning om var bedömningarna ligger idag. En del moderatare bedömningar ligger på 30-50 miljoner med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar och med på det hela taget positiva effekter. Andra har hävdat 80 miljoner. Rekordet har satts av Torbjörn Björkman som har extrapolerat Nederländernas befolkningstäthet och då, i mitten av 1990-talet, kommit fram till att Sverige rent utrymmesmässigt kan rymma 160 miljoner. Notera att det är bara lite mer än 15 gånger den existerande folkmängden.

Det intressanta är att en debatt som jag trodde var död faktiskt lever och försiggår på samma premisser som den gjorde under 1700-talet. Frågorna har väl vridits lite från att gälla hur många man kan pressa in till hur många som det är nationalekonomiskt lönsamt eller försvarbart att ta emot och härbärgera. Men på det hela taget handlar det om spekulationer på lösa boliner om hur många människor kan få plats utan att egentligen diskutera de riktigt avgörande frågorna, nämligen vilka människor handlar det om och hur ska deras liv ordnas i denna vår alltjämt ganska extrema miljö för mänsklig bosättning.

Både på 1700-talet och idag handlar debatten om det som kan diskuteras på ett (för) enkelt sätt, nämligen siffror. Hur många kan landet rymma? Hur många kan vi ta emot? Den svårare, men helt avgörande frågan avstår vi tyvärr allt för ofta från, nämligen hur ska vi organiseras oss för att på bästa möjliga sätt ta tillvara på de erfarenheter och kompetens de som vill komma hit kan bidra med och hur kan vi på bästa sätt se till att de vill stanna här. Dessa frågor var inte aktuella på 1700-talet eftersom man trodde sig veta svaret, hårt arbete och fattigdom. Idag ser svaren annorlunda ut även om förvånansvärt många fortfarande anser att hårt arbete och fattigdom är minimikrav som bör ställas på de som flytt till Sverige. Jag tror dock att de flesta av oss inser att detta inte längre är en hållbar hållning utan att problemet kräver mer seriös och systematisk analys. Kanske är just sådana insikter tecknen på det som vi brukar kalla samhällsutveckling.

torsdag 14 april 2016

April i akademin

Det är april och det märks. Att arbeta som lärare och forskare på ett universitet innebär alltid en salig blandning av uppgifter. Men april tycks värre än någon annan månad. Igår skrev jag på en text med anledning av mitt externfinansierade forskningsprojekt. Utöver det skrev jag på ett sakkunnigutlåtande för en doktorandtjänst och lyckades dessutom skriva ihop fyra populära sidor för en universitetsintern beställning för kommunikationsenheten. Då har jag ändå inte nämnt handledningen av en praktikant, onsdagslunchen med kolleger och alla de vanliga eposten om möten och resor. Och detta på en av de få dagar i almanackan som var ren från möten, föreläsningar eller andra tids- och lokalbundna åtaganden.

Jag vet att det finns strategier för att inte hela tiden känna det som att man kastas mellan olika uppdrag med helt olika syften och villkor. Att det blir så här splittrat kan alltså inte lastas någon annan än mig själv. Det är väl just den insikten som gör mig så frustrerad.

söndag 3 april 2016

Vi måste tala om metod

En kollega som är aktiv i medier har nyligen fått utstå en hel del kritik för en krönika i Göteborgs-Posten som rättats inte färre en fem gånger på grund av faktafel. Det är naturligtvis aldrig bra när en forskare beslås med fel. Samtidigt måste vi alla medge att det är mänskligt att fela, errare humanum est. Vem kan ta ett steg fram, höja armen och svära att jag har aldrig gjort fel? Inte jag i alla fall.

Men när fel görs är vi sällan behjälpta om vi nöjer oss med korrigeringar och ursäkter, i synnerhet inte om de är halvhjärtade. Om vi däremot diskuterar igenom hur felen har kunnat uppkomma så finns chanser till lärdomar för oss alla. Ur det perspektivet är det förstås begripligt, men också beklagligt, att varken Göteborgs-Posten eller skribenten hittills velat ta upp diskussionen.

För empiri, som felen grundade sig i i det här fallet, är inte lätt. Att hamna snett i statistiska uppgifter, att tolka dem fel eller att förstå dem fel, kan vem som helst drabbas av. Att göra rätt kräver träning i att hantera faktauppgifter, kvantitativa eller kvalitativa, vilka det nu kan handla om. Hantera empiri är faktiskt nästan lika svårt som att tänka rationellt utan felsteg. Vad jag menar är att forskare som är vana vid att fundera mycket på rationella problem väl inser svagheter med olika resonemang och kanske har svårt att erkänna svårigheterna med empiriskt arbete likaväl som utpräglade empiriker nog ofta underskattar svårigheterna med teoretiskt arbete.

Nu känner jag inte forskaren i fråga och vet inte vilka olika metodologiska erfarenheter denne har. Min gissning är ändå att det här har handlat om för lite metodologisk träning. Det är lätt att läsa en rapport med statistik inför en krönika i dagspressen på ett sätt som kanske inte riktigt hade hållit i en vetenskaplig publikation. Men i dagens värld, med sociala medier och en alltid lika hungrig kritikerskara, kommer det att uppmärksammas om det finns brister även om texten inte utsätts för peer review.

Det är i grunden bra att vi alla måste vara beredda på att diskutera våra misstag och felsteg. I synnerhet gäller det forskare som nyligen har haft rektorsmedel för att förstärka kommunikationen inom etikområdet (Dnr STYR 2014/1227), forskare som skrivit en monografi om konsten att ta ansvar. För kanske går ansvar ibland utöver att be om ursäkt för beklagliga sakfel. Kanske handlar det ibland om att våga diskutera också sånt som kan vara svårt. Då blir det betydligt lättare att göra det gudomliga, ignoscere divinum, att förlåta.

tisdag 29 mars 2016

ESFRI

European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI) är en europeisk organisation som regelbundet formulerar en så kallad roadmap för stora europeiska forskningsinfrastrukturer. Det handlar om att prioritera olika europeiska samarbetsprojekt för att skapa stora och dyra forskningsanläggningar som inte kan finansieras av enskilda länder. Självklart är också Europakommissionen en viktig samarbetspartner i dessa fall.

ESS var med på den allra första roadmap som ESFRI formulerade för drygt tio år sedan och har sedan dess varit ett högprioriterat projekt. Faktiskt kan ESFRI sägas ha räddat ESS när det hängde på repen efter det att tyskarna dragit sig ur samarbetet mot slutet av 2002. Men det är en annan historia.

För snart tre veckor sedan kom ESFRI med en ny roadmap för 2016 och självklart var ESS med. En nyhet i år är att ESFRI gör en uppdelning mellan projekt, alltså forskningsinfrastrukturer på planeringsstadiet som ännu inte är finansierade, och landmarks som är forskningsinfrastrukturer som är finansierade och som håller på att realiseras. ESS är en landmark.

Det som är intressant är dock att de geografiska tyngdpunkterna som utkristalliseras i den senaste ESFRI roadmap. Av samtliga landmarks är de dyraste ESS om 1890 miljoner euro, XFEL i Hamburg om 1490 miljoner euro, Jules Horowitz reaktor i Cadarache i södra Frankrike om 1000 miljoner euro där också den interkontinentala fusionsanläggningen ITER är under uppbyggnad för bra mycket mer pengar än så och Extremely Large Telescope som byggs i Chile för 1000 miljoner euro.  Nästa landmark på listan över de dyraste är i storleksordningen 500 miljoner euro och alltså betydligt billigare än dessa fyra bjässar.

Vad säger nu detta? Jo, att det verkar som om två geografiska tyngdpunkter för stora forskningsinfrastrukturer börjar utkristallisera sig i Europa. En i södra Frankrike, i Provence där Cadarache ligger, och en i öresundsområdet med ESS i Lund, XFEL i Hamburg där även lilleputtarna i sammanhanget, MAX IV och DESY bidrar till tyngdpunkten.

Det klart att det ju även finns andra liknande tyngdpunkter, exempelvis Harwell i södra England utanför Oxford där ju neutronkällan ISIS och synkrotronanläggningen Diamond finns eller i Grenoble där ESRF och ILL finns. Till detta kommer självklart CERN som man ju aldrig får glömma i dessa sammanhang. Men om de nya anläggningarna som är under uppbyggnad blir så lyckade som ESFRI och andra intressenter hoppas och lovar så är det inte omöjligt att Europas stora forskningstyngdpunkter om tio till femton år kommer att ligga vid Öresund och i Provence. Den som lever får som vanligt se.